08 mars 2009
Tystnad som provokation
Märkligt hur tystnad fortfarande - så länge efter John Cages 4.33 - kan vara provocerande. Så funderar jag efter att ha hört både japanska Filament med Otomo Yoshihide med skivspelare och Sachiko M med sampler med sinusvågor och likaså japanske Taku Unami med olika objekt, handklapp och dator under Perspektivfestivalens sista dag. Efter ett tag inser jag att det inte är så märkligt i ett samhälle som är så ljudligt och så genomsyrat av känslan av att uppfyllelse når man endast genom andra. Genom att förmedla sig via Facebook, mobiltelefon, blogg och göra det privata offentligt och hela tiden vara tillgänglig. Hur ska man då klara av tystnad, där man är hänvisad till sig själv och sina egna tankar? I den bemärkelsen tror jag att tystnad kan uppfattas som mer provocerande än den värsta noisemusiken, där lyssnar man ju i alla fall... Samtidigt kan naturligtvis tystnaden vara positiv, som just en stund av kontemplation, stillhet eller tanke. Eller som förväntan, vad kommer härnäst, och när?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Tystnadens anatomi. Intressant med tystnad - ett mycket relativt begrepp - . Den kan vara som de två korta blyertslinjer som antyder ett enormt landskap på det vita pappret. Eller en frånvaro av musik, eller rättare sagt den musikaliska parametern paus som i Cages 4´33. Jag vet inte, men inbillar mig att de tystnader som Filament och Tako Unami rörde sig i var av annat slag. Det var det vita, den form som finns men vi bara kan uppleva. Ett slags trans eller meditation. Men jag tror inte helt jag vill överdriva det japanska, även om ursprungslandets kultur säkert är viktig, så är jag ju faktiskt inte japan utan en högst vanlig euroamerikan som lyssnar på detta och fascineras. Av vad. Klickens tydlighet när Sachiko M och Otomo bollar genomskinliga rymder till varandra. I alla fall tycker jag, fortfarande som vanlig euroamerikan att detta är ett totalt meningsfullt korrektiv till musik som underhållning, vilket kanske t ex Borbetomagus vill vara, nämligen machooljud och pubertal herrutlevelse utan dynamik men bara med expressionistisk vädjan: se på mig! Vilken skillnad när spelarna drar sig tillbaka och pekar på ett slag grundämnen.
Skicka en kommentar