Magiska stamritualer i Västerås

Direkt från begravning landar jag i Västerås, checkar in, stövlar iväg till Kulturen och pustar ut tillsmmans med Lokomotiv Konkret. Dror Feiler, Sören Runolf, Tommy Björk, tre herrar i mogen ålder, som vägrar inse att lång tid är rutin som ger enkelhet. Tvärtom de bryr sig inte längre om att de en gång var de som sprängde ljudvallar och var våldsamma, de välte musikaliska formler och kom ut på andra sidan. Nu är de där. Och bekymrar sig inte. Formerna sitter fantastiskt, också om de inte syns. Tänkte jag då Tommy Björk lätt svischade luft då han inte slog an trummorna. Alla hans rytmiska hugg följde ändå musiken. Och Feiler spelar med en innerlighet, han vrider melodier ur instrumenten för att i nästa ögonblick piska dem. Där bor en förtvivlan, som underblåses av Runolfs maniska spel. Tänk, tre musiker som spelat ihop i över 30 år och spelar som om de just setts. Eller tvärtom spelar som om de inte behövde bevisa något för varandra. Dror Feilers malande saxofon kramade hymner över mig denna kväll. Det där rituella stamsammanhållande fanns också i Clayton Thomas lågmälda bas. Mikrotonaliteter som radades upp i stycken som närmast var danslika. Beröring av bas och interjektioner med diverse pinnar och stämgaffel. Se det är en brusande dans.
Det var lättsamt också, för jag hade hört både Loket och Thomas åtskilliga gånger. Jag kände igen och de bytte danssteg på ett behagligt vis mot vad jag väntat. Underbart.
Mer överrumplad blev jag av koreanske Hankil Ryu och Dieb13. Dieb 13 från den intressanta scenen i Wien öppnade med en sprakande dj-koreografi över skivspelare. Ganska lågmält, lyssnande, maniskt och förtrollande repetitivt. Ryu kom in och satte sprätt på elektroniken som väsnades galet och maniskt. Han kastad skärande toner ut i salongen och hämtade upp dem för att lattja ett tag till innan det åter blev allvar för trumhinnorna. Dieb13 och Ryu tillsammans blev ännu en stamdans av artiga bekräftelser. Fina fisken. Det flöt och guppade och tjöt och pep och det var ganska vackert faktiskt.
Det kan man inte kalla kvällsdrinken för, den som kallats perspektiv special: smaka på det här: Jakob Riis laptop, Dror Feiler laptop elektronik sax, Per Svensson gitarr vinkelslip, Otomo Yoshihide gitarr och Jojo Hiroshige gitarr. De två senare legendarer i japansk impro. Hiroshige är gitarrist i Hijokaidan! Han kastade sig först ut med ett dånande gitarrsound och sedan brakade det löst. En obeskrivlig orgie i ljudtrans utbröt som också blev en scenisk upplevelse. Svårt att beskriva. Antagligen låter det långt och jämntjockt inspelat men från salongen var det total och omedelbar trans som gällde inför alla sprängda ljud och malande gitarrer. Helt manglad drog jag ur öronpropparna och gick ut i kvällen. Superkänslig för ljud. Väldigt vad gatlamporna väsnas ikväll.