Magnus och jag är nog överens, vi vill fortsätta vara skivköpare. En gammal distributionsform skrumpnar, förändras. Visst. Genom nätet kan man ladda ner. Det finns skivbolag som lagt upp utgivningen så. Det är väl ok. Men det ger en annan sorts ljudbärare. Man har kanske sin lilla jewelbox och däri stoppar man en utskrift i färg där det står vad musikerna heter och vilka låtar som spelas etc. Lättvindigt. Och ännu enklare är det med MP3. Samtidigt är det mycket billigt att ge ut en CD. En sak förvånar mig, det är att den billigt producerade CD:n och den nerladdade dito ungefär ser likadana ut. Utan att vilja värdera något album tar jag på måfå det som senast anlänt. En CD på New World Music och två på hibari, alltså danskt resp japanskt. Samma på båda: enklaste billigaste förpackning, de japanska är rätt så snygga, den danska riktigt ful; en krystad konstnärlighet med eller utan färg och så själva skivan. Det är det hele. Och varför i hela världen skulle jag samla på detta pappers- och plastskräp som omotiverat packar in dessa CD? Det ser billigt ut och är billigt. Jag menar faktiskt att för en skivköpare måste konvolut+cd innehålla mer än så. Det skall vara medvetet gjort, där skall finnas generös information (vart har den tagit vägen?) Den nyfikne stackare som inte känner till Mattin göre sig alltså icke besvär att köpa in en av hibariplattorna jag nämnde. Eller är CD:ns nerladdningsframtid att alltid enbart vända sig till kompisarna i subkulturen. Inte ens den rediga danska skivan innehåller misnta information, enbar glansigt digitaltryck. På ett sätt, och det motverkar skivförsäljningen, har det blivit för lättvindigt att ge ut fonogram! Generösa presentationer, en trycksak som gör den unik etc. gör den också intressant att äga. Som det är nu tror jag att nerladdning som enda metod motverkar samverkan mellan bild, ljud, text etc och också att den motverkar spridning över skilda grupper av musik. Tyvärr verkar den uppgift som tidigare kallades folkbildning ha fått ett oförtjänt dåligt rykte. Många gånger på festivaler har jag mött personer från t ex det klassiska lägret som nyfikna kommit, förbryllade funderat över musiken, eftersom de är intresserade men okunniga, ännu mer förbryllade vänder och vrider på skivorna alla sliter i. Ingen info. På sin höjd snygga objekt för nördar som mig. En mer komplicerad och omsorgsfull produktion av fonogram, se där ett stopp i flödet och kanske ett intresse att i specialbutiker, nya butiker, andra butiker, nätet etc ja, kanske hoppas jag att fonogrammen kommer att finnas kvar. Och på sitt sätt upplysa oss. BILDEN: med den vill jag visa att det oväntade händer, här läser intresserade den eminenta skånska gratiskulturtidningen Nya Upplagan i Kabul. Foto Clara Hall
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar