Det var främst de japanska namnen som lockade mig till årets Perspectivesfestival. Det är lätt att hamna i klyschfällan när man skriver om japansk musik. Eller japansk kultur överhuvudtaget. Ni vet, kontrasternas land, och så vidare. Å andra sidan är det ofta motpoler som fascinerar med Japan. Och den japanska kartan av artister i år visade på många olika uttryck och den stora spännvidden i den japanska underjorden.
Hijokaidans ur-noise med primalskrik var det mest extrema exemplet. Nja, vänta lite, lördagens konserter med Filament (Otomo Yoshihide och Sachiko M) och Taku Unami var kanske inte lika extrema i traditionell bemärkelse. Inte när det gäller maxad volym i alla fall. Men Filament gjorde många, ja, kanske alla som lyssnade, fundersamma. Jag har aldrig hört en så tyst konsert. Jag hade väntat mig något liknande, men tystnaden var det dominerade inslaget, korta klick, sinustoner och rasp från Yoshihides skivspelare då och då, med tomrummet som den egentliga motorn. Det var som en lång väntan, på mer ljud, på andra ljud, på att saker skulle hända. Sällan har tystnaden varit lika laddad. Och tystnaden blev musiken. Det var där, i de stora mellanrummen, som någonting ovanligt skapades. Jag tror att få av samtidens musiker är lika bra på att lyssna som Otomo Yoshihide. Imponerande dessutom att han behärskar så många olika områden, från frijazz till noise till mystiska turntablelandskap och mycket däremellan.
Taku Unami var en märklig bekantskap. Musikalisk patience. Det var som han spelade ett slags spel, med spelregler som bara han känner till. Han klappar med händerna, en eller två gånger. Klickar på datorn. Olika ljud dyker upp. Ett kort tag. Om och om igen. Var det slumpen eller inte slumpen som styrde. Märkligt. Frågetecknen är många. Ingen stor upplevelse, men jag kommer att fortsätta att fundera.
Två andra japaner kom ifrån frijazzens värld. Toshinori Kondo spelade trumpet i Peter Brötzmanns band som gjorde en grym konsert i fredags. Förvrängda trumpetljud som ibland kunde vara svalkande, men som oftast bröt ut i muterade attacker som passade perfekt ihop med den store tyskens enorma saxofonspel. Och så idag, Akira Sakata Trio, med Chris Corsano på trummor och Darin Gray på kontrabas. Jag har läst om Sakata, men aldrig hört skivorna med Yosuke Yamashita Trio eller några andra inspelningar. Otroligt bra. Intensiv frijazz av högsta märke. Han spelar med ett sällsynt flow och glöd som inramas av de betydligt yngre medmusikerna. Kul att se Chris Corsano, en vilde bakom trummorna, skön stil, spindelarmar, fantasifullt. Ett överraskande inslag när Sakata steg fram till mikrofonen och reciterade en dikt eller något liknande med mäktig röst innan musiken bröt ut i en sista, makalös urladdning.
Japan - vilket musikland! (PM Jönsson)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar