Rashied Ali playlist

Den som är sugen på att lyssna på Rashied Ali kan kan följa nedanstående Spotifylänk. Där hittar du skivorna "Duo Exchange" från 1972 och "Rings of Saturn" från 1999. Lyssna, minns och hedra den store Rashied Ali.

Rashied Ali-playlist

Rashied Ali (1935-2009)

Onsdagen den 12 augusti förlorade frijazzen en av sina pionjärer, slagverkaren Rashied Ali (född Robert Patterson), som dog av en hjärtinfarkt i sin hemstad New York. Tillsammans med Sunny Murray, Andrew Cyrille och Milford Graves räknas Ali till en av dem som helt omformulerade batteristens roll inom jazzen till ett fritt polyrytmiskt spel som utnyttjade samma strida ström av intryck och idéer som tidigare var förärat blåsarna. Efter att först tackat nej till att medverka på John Coltranes ”Ascension” (Impulse) klev han in med dunder och brak tillsammans med Elvin Jones på Coltranes ”Meditations” (Impulse) från 1965. Under Coltranes sista experimentella fas var Alis roll central, vilket bl.a. kan höras på duoskivan ”Interstellar Space” (Impulse) som spelades in bara några månader innan Coltranes död men släpptes först 1974.

Efter Coltranes bortgång fortsatte Ali att turnera med Alice Coltrane där han även påbörjade ett samarbete med Frank Lowe. Det första resultatet släppte han på sitt eget bolag Survival Records, skivan ”Duo Exchange” från 1972, vars radikalitet och sväng står sig än idag.

Listan på jazzgiganter som Ali spelade med kan göras lång. Han var en drivande kraft in Manhattans fria scen med ett eget "loft" (Ali's Alley), en egen studio och ett eget skivbolag. Ali var även klok nog att spela in en hel del material från sessioner och livespelningar, en bandskatt som bl.a. har legat till grund för en del av Ayler Records utgivningar.

Rashied Ali blev 74 år gammal. Hans inflytande på den fria jazzmusiken är obestridlig och han kommer att saknas av många. 1999 lät John Zorn återutgiva hela Survival-katalogen på etiketten Knit Classics. Förutom "Duo Exchange" finns här riktiga pärlor som "Swift Are the Winds of Life" (tillsammans med LeRoy Jenkins) och "Moon Flight". Namnet han gav skivbolaget var inte alls dumt ur ett postumt perspektiv: Ali är borta men hans musik överlever!

Deerhunter avslutade Way out West

De som väntat på Deerhunter fick vänta länge. Klockan 02:30 i lördags gick Atlanta-kvartetten upp på scenen. Näst sist ut av alla WoW-akter. Publikmässsigt var det halvtomt jämfört med Gang Gang Dances dansfest som avslutades strax innan 02-snåret. Väl på scen bjöd Deerhunter varken på mellansnack eller paus mellan låtarna. När musiken startade fanns det inte återvändo. Spiral gick bara djupare och djupare in i musiken. Bandet bjöd in publiken och släppte inte greppet förrän scenen var tom. Totalt kompromisslöst.

Musikaliskt låter bandet som blandning av The Fall, My Bloody Valentine och Brian Eno. Live var det mycket mer larm än på skiva. Beskrivningen Ambient punk som jag läst om deras musik är faktiskt rätt träffande. Det är ungefär så det låter. Bradford Cox viskande sång och skimrande gitarrspel gick som en röd tråd genom musiken. Men han fick förstås god hjälp av Moses Archuleta monotona trummor, Josh Fauvers hårda basspel och andregitarristen Lockett Pundt riffande. Tillsammans skapade de suggestiv musik som slog rot långt ned i medvetandet. För en stund förvandlades Trädgårn i Göteborg till Twin Peaks dubbelvärld med röda velourdraperier och sugande mystik. Och jag ville aldrig därifrån.

Smekande sånger varvades med urladdningar som lämnade öronen ringande. Vid sidan av de drömtäta sekvenserna var stunderna av malande rock briljanta, som på "Nothing Ever Happend", som visade sig vara en fantasik livelåt. Allt genomgört med elegant handpåläggning av mastermind Bradford Cox. Deerhunter är något av det bästa jag har sett live på väldigt väldigt länge. Om de spelat "Agoraphobia" från Microcastles hade kvällen varit totalt fulländad. Och jag hade antagligen börjat gråta.

Ojämnt med Gang Gang Dance

Gang Gang Dance senaste album Saint Dymphna (som släpptes på Warp i höstas) har jag aldrig blivit riktigt klok på. Först tyckte jag att den var en stor besvikelse, att den dyra, snygga produktionen tog bort mycket av den trasiga kaoskänslan som gjorde New York-gruppens tidiga skivor så fascinerande. Men skivan växte, inslagen av grime och 80-tals-pop typ Kate Bush är inte så dumma, till exempel. Klubbspelningen (i Trädgårn) startade rätt bra, mycket trummor, ibland spelade tre av de fyra medlemmarna trummor. Men jag har svårt för syntharna som dominerar musiken alldeles för mycket, och den tribala, rituella ur-musiken gränsar ibland till tjatigt New Age-flum och, ja, fan, jazzfusionfunk. Hu! Sångerskan Lizzie Bougatsos kvittrande avantgardesång växlar mellan att vara intressant och enerverande. Men jag gillar ju det här bandet, har följt dem i några år, och kanske är det bara en fas de måste gå igenom, för att landa någon annanstans. Synd förresten att inte grimemannen från skivan var med, jag trodde först att det var han som dansade i ett lakan och viftade med en svart flagga (eller om det var en soppåse) på scenen, men icke, det var merchandiseförsäljaren. Ett konsertgrepp för övrigt som de delar med sina vänner i No Neck Blues Band, som dock jobbar ännu mer med masker och dansande figurer och märkliga scengrejer.

Summa kardemumma: Gang Gang Dance live 2009 är ett inte helt lyckat möte mellan deras gamla tribala estetik och för mycket teknologi. Dessutom passar Trädgårn dem illa. Jag har många fina konsertminnen från Trädgårn, men hela lokalen luktar för mycket av kristallkronor, svindyra barpriser och jetsetatmosfär.

My Bloody Valentine

Det är, tycker jag, alltid problematiskt att se konserter med band/artister som enbart spelar gammalt material. Det blir en form av nostalgi, varken man vill det eller inte. Det viktigaste måste vara vad en musiker befinner sig just nu, i stunden. Men självklart kan man ju inte dra alla band/artister över en kam, allting beror på vad man har för förhållande till musiken, vem/vilka det handlar om, kontexten, ja, ni förstår säkert vad jag menar.

I början av My Bloody Valentines konsert tänker jag på det här, önskar att jag sett dem för 18 eller 20 år sedan, när jag var helt absorberad av allting som klumpades ihop i shoegazingbegreppet. Då hade jag älskat konserten. Köpt rubb och stubb. De spelar bara gamla låtar, som ni vet har inte Kevin Shields blivit klar med någon ny musik (förutom lite soundtrackgrejer och dylikt) sedan bandets andra album Loveless släpptes 1991. Jag tycker fortfarande att MBV är ett på många sett fantastiskt band, men upplevelsen av att se dem idag blir någonting annat, när det är ett återföreningsfenomen, och när man som jag hört så mycket musik präglad av rundgång, gitarrmangel och noise. Tråkigt att säga, men man har blivit rätt luttrad.

Men det går inte att underskatta My Bloody Valentine. De formade ett sound, stakade ut kartan, och har inspirerat oändligt mycket musik. Även idag. De senaste åren har ju diverse nya postshoegazing- eller nushoegazingband dykt upp. Och kanske är det därför de börjat spela igen, för att visa att gammal kan bäst. Och det som slår mig när jag - utan öronproppar - står i mitten en bit bak i publikhavet och lyssnar är också att de ska ha all respekt för sin konsekvens. Extremt konsekvent musik. Gitarrer som maler, maler och maler ihop med - oftast - diamanter till popmelodier. Jag tycker mest om när gitarrsoundet låter som alarmljud, svajande vågor av dist och vitt brus. Sången hörs i princip inte alls. Märkligt, ett medvetet val? Lite irriterande, när det trots allt finns sång, röster, texter.

När konserten börjar närma sig slutet blir jag orolig. De brukar avsluta med en evighetslång You Made Me Realise, där noise/brus-partiet från skivinspelningen av låten kan utökas till 10, 20, 30 minuter. Är det bortskalat nu, under en festivalspelning? Nejdå, det kommer, och det är enormt, även idag, självklart, få, om ens några, av dagens noiseartister och gitarrmisshandlare kan skapa lika vackert brus. Jag blundar flera gånger, njuter, det är vackert, mäktigt, konsekvent, tiden står stilla. Det är starkt. Mycket starkt. Högt? Jo, givetvis, men inte för högt, jag har varit med om konserter som testat öronen med mycket jobbigare frekvenser. Efter 10, 15 minuter? - pang - fortsätter låten i en minut ungefär. Kevin Shields vinkar lätt med ena handen, går iväg, liksom de tre andra medlemmarna.

En splittrad upplevelse. Jag hade kunnat leva gott utan större delen av konserten. Men You Made Me Realise var hela festivalens höjdpunkt.

Vampire Weekend lurar regnet

Det ser så enkelt ut när Vampire Weekend spelar sina korta poplåtar från fjolårets debutalbum. Men det är en svår konst att göra låtar som samtidigt är löjligt trallvänliga och som hamnar någon annanstans än mycket av den mest kommersiella popmusiken. Publiken dansar i regnet till Cape Cod Kwassa Kwassa, A-Punk, Mansard Roof, Oxford Comma och jag står och fånler under hela konserten. Ett av de bästa popbanden som kommit fram på flera år. Feel good-post-new wave med smålurigt trumspel och afropopinspirerade gitarrmelodier. En ny skiva är på gång och de spelade fyra, fem låtar från ett kommande album. Vilka steg ska bandet ta? En av de nya låtarna var mer dansant, med klubbigt komp, och - såklart - med en förlösande, leende refräng. Ett mer komplext låtbygge fick mig att tänka lite på de ibland närbesläktade Dirty Projectors. Och en annan låt startade som tidiga, ettriga Elvis Costello för att sluta i Jonathan Richman-land. Och afropopgitarrerna finns kvar. Afropop från New York rules! Åtminstone för en stund, när Vampire Weekend lurar regnet.

Amadou & Mariam sken i uppehållet

Tajmingen var perfekt för Amadou & Mariam. Ungefär samtidigt som regnet slutade startade nämligen deras konsert. Mariam Doumbia och Amadou Bagayoko, som kommer från musikstaden Bamako, kallas ofta för "the blind couple from Mali", eftersom de träffades på Malis Institute for the Young Blind. Där förenades de genom det gemensamma intresset för musik. Sedan 1980 har de uppträtt som duo.

Musiken handlar om rock, blues och soul stöpt i ett afrikanskt färgbad. Tuaregblues om du så vill. Mariam Doumbia har en fantastisk stämma - urstark och silkeslen på en och samma gång. Bandet spelar igenom delar av skivan "Welcome to Mali" i full fart. Fina låtar som "Mon amour ma chéri", "Africa" och "Dimanche à Bamako", från Manu Chao-producerade skivan med samma namn, fick solen att skina (åtminstone inombords) i Slottsskogsleran. Den långa "La Réalité" med sitt fantastiska följsamma gitarrspel gav en stund av underbara upplevelser. Trummisen gjorde ett rejält dagsverke och spelade initierat och drivet medan Amadou Bagayokos levererade skön ökenblues från sin guldgitarr. De två kvinnliga dansarna som fanns med fick också chansen till en show off. Duellen mot tabala(?)-trummisen slutade oavgjort - men publiken fick en fin demonstration av traditionell afrikansk dans.

Det enda jag kan anmärka på är att det ibland känns lite för polerat och tillrättalagt. Man saknar råheten som man istället hittar hos band som Group Doueh. Men det gör inte så mycket idag - för svänget, värmen och glädjen som bandet skapade denna dag fick mig snabbt att glömma.

Calexicos återkomst

Äntligen! Jag har sett Joey Burns och Joey Convertino i andra sammanhang, men missat Calexico varje gång de varit i Sverige. Men är de lika bra idag som när de släppte de första skivorna? Jajamen. I och för sig känner jag - precis som när Wilco spelade - att det är lite trist med en komprimerad festivalspelning. Men under lite mer än en timma spelar de många av sina bästa låtar, de mexikanska mariachiinfluenserna tar fortfarande en stor plats och samsas med kaktussydvästamericana, indierocktaggar och berättande hämtat från samma USA som finns i Cormac McCarthys romaner. Burns (gitarr) och Convertino (trummor) är fortfarande navet i bandet, men de övriga musikerna fyller i och penslar musiklandskapen med steelguitar, kontrabas, keyboards och annat som får den regniga sensommareftermiddagen att bli en varmare plats. Och eftersom Burns och Convertino har gått i Howe Gelb-skolan, som medlemmar i Giant Sand, är det musik där allt kan hända, det mest överraskande var när de flikade in Joy Divisions Love Will Tear Us Apart, mer logiskt var en lysande tolkning av Love´s Alone Again Or, med Jacob Valenzuelas och Martin Wenks mexitrumpeter smattrande i öronen. Mycket av den så kallade altcountryscenen liksom ensam-med-gitarr-låtskrivare har stagnerat, och gör mig deprimerad, men Calexico kan man lita på än idag. 

Jesus, Andrew Bird och jag

Eftersom jag tycker att Glasvegas är ett grymt överskattat band, bestämde jag mig istället för att dra till Annedalskyrkan och lyssna på Andrew Bird. Vilket verkade vara ett klokt beslut (trots att musiksverige hyllade Glasvegas ). Men det var också en tröttsam upplevelse. Inte på grund av musiken utan för att kyrkan var fullsatt och hade noll syre.

Den Chicago-bördiga musikern Andrew Bird tycktes dock inte märka av avsaknaden av syre utan spelade inspirerat och underhållande. Med fiolen mot axeln och som gitarr!!! charmade han publiken med sin skönsång och skeva folkpop. Han backades upp av gitarr, trummor, piano, klarinett och saxofon. Jesus vakade i taket ovan scenen och Andrew Bird kom in på ämnet relegion i ett av mellansnacken, men konstaterade snabbt att det inte var rätt tillfälle för att prata relegion.

Själv kunde jag inte sluta tänka på Crass-låten "Reality Asylum", men höll det för mig själv, annars hade nog jesusstatyn rasat ner från korset. Något som inte rasade var publiken som gav Andrew Bird ovanstående ovationer för hans briljanta musik. Han spelade flera låtar från "Weather Systems" som var min inkörsport till hans musik. Han avslutade med ett extra acapellanummer med titelspåret från ovanstående skiva. Med mjuk röst och vackert fiolspel släckte han lördagsnattens sista musiklåga.

Wilco briljerade i Slottsskogen

Det är kul att konstatera att Wilco släpper loss ordentligt live. Jag har aldrig sett bandet på scen tidigare, men det var på tiden konstaterar jag snabbt. Lugna låtar som "Jesus etc"varvades med skramlande nummer som den långa och elektrokrautiga "Spiders". Bandet balanserar mellan uttrycken på ett strålande sätt. Från alt.country till avant-garde, utan att för den delen framstå som särskilt konstiga. Jag gillar föresten att det är rikligt med gitarrnoise. Något som det är det tunt med på Way out West (undantaget morgondagens My Bloody Valentine-spelning). Senast det hände på Azalea-scenen var nog på förra årets Sonic Youth-konsert.

Det är också befriande att se att Wilco löser upp konturerna på vissa låtar och fyller på med det oväntade. "Via Chicago", som i grunden är en stilsam låt, dränks periodvis genom korta ansatser av öronbedövande trumexplosioner och gitarrgnissel. Samtidigt som Jeff Tweedy håller linjen med sin akustika gitarr. Så när oljudet plötsligt lägger sig fortsätter låten som vanligt. Och tajmingen var förstås exakt. Hur snyggt som helst.

Frontmannen Jeff Tweedy verkar vara på gott humör och skämtade försiktigt med publiken mellan låtarna. "Impossible Germany" var kvällens höjdpunkt. Nels Cline spelar fantastiskt - han verkar var precis så där överbegåvat musikalisk som trumismen Glenn Kotche. Föresten verkar hela bandet överbegåvande och det är nog det som gör Wilco till det fantastiska rockband som de faktiskt är. De fortsätter att utvecklas och gör det aldrig enkelt för sig - och det är nog därför de går hem såväl hos gemene man som hos den mer experimentellt lagda musikpubliken.(foto: Wilco)

Fever Ray - mystiskt och mäktigt

Jag har tyvärr aldrig sett The Knife live, men med vetskapen om syskonen Dreijers visuella konserter var jag nästan ännu mer nyfiken på Fever Ray-konsertens ljus och rekvesita som av musiken. Och det var häftigt. Andreas Nilsson brukar jobba med Karin Dreijer och jag antar att han var inblandad i laserljusen som i synk med musiken rörde sig på tälttaket och lampskärmarna som blinkade på scenen. Musikerna - Karin Dreijer och några andra - var svåra att se, mest som skuggor, med masker, kostymer (antar jag), det var nästan Residents-känsla över konserten. Residents + Kraftwerk + 00-talets dystopiska techno. Jämfört med musiken på The Knifes skivor är Fever Ray ett mörkare projekt, tydligen har band som Sunn O))) och norsk black metal varit en influens. Karin Dreijers har varit en av Sveriges bästa sångerskor alltsedan hon frontade indiebandet Honey Is Cool, och när hon med The Knife och även i Fever Ray maskerar, manipulerar sin röst blir det ännu mer unikt. Hon säger inte ett pip till publiken. Och varför ska hon göra det. Musiken, det visuella talar för sig själv. Det mystiska tilltalar. Perfekt ljud dessutom. Pulserande, monotona rytmer som säkert kommer leva kvar i Slottskogen, bosätta sig i träden, i marken, bulta under jorden. 

Antony + Muhly + GBG symfonikerna

Vad skulle man förvänta sig? Antony Hegarty utan The Johnsons, men med Göteborgs symfoniorkester och Nico Muhly som dirigent. Nico Muhly som arrangerat senaste Antony-albumet The Crying Light, och som även - bland annat - förutom att han spelat in bra egna skivor och jobbat med Björk och Philip Glass - även arrangerat Veckatimest med Grizzly Bear. Antony har gjort flera liknande konserter tidigare i år, tillsammans med klassiska musiker, i bland annat Manchester, Paris och Lyon. Ibland, vad jag förstår, har The Crying Light framförts i sin helhet, men i Slottskogen var det en mix av låtar från Antony & The Johnsons tre album.

Det var strålande. Fantastiskt bra. Och det jag tyckte mest om - ja, förutom att Antony Hegarty är en människa som man mår bra av, han är ett unikum på många sätt, förmedlar värme, hittar in i själens djupaste vrår, sjunger som få andra - var de nya arrangemangen. Om man hade väntat sig att symfonikerna skulle göra allting mycket pampigare väcktes möjligen besvikna miner. Det var ofta tvärtom, har man följt Muhly (som döpt en av sina egna kompositioner till Quiet Music) var det logiskt, lätt minimalistiskt ibland, låtarna andades på ett annat sätt, symfonikerna användes sparsamt, med med superb finess, Antony sjöng sällan ut som vanligt, häftigt att höra annorlunda versioner av till exempel Another World och gamla favoriter som I Fell in Love with a Dead Boy och Crippe and the Starfish.

Ett ovanligt lyckat samarbete. Antony, som nu ska hem till New York efter en lång turné, Way out west-spelningen var sist på turneschemat, berättade att han på turnén har predikat att Jesus ska födas på nytt som en kvinna i Afghanistan.

Kan man hoppas på en konsert med Rufus Wainwright och GBG symfoniker någon gång? Det väntar jag på. Eller en fortsättning på den här upplevelsen, om några år.

Grizzly Bear som liveband

En av styrkorna med Grizzly Bears nya, enormt uppmärksammade album Veckatimest är arrangemangen och produktionen. Massor av detaljer som stärker helheten. Lätt att förstå att Grizzly Bear har varit konfunderade över hur de ska framföra låtarna live. Jag träffade flera efter konserten som tyckte att ljudet var konstigt, och det stämde väl, det var ganska kantigt, alltför högt mixat, ja, lite märkligt ljud. Men även om vi säkert är många som hoppas att de kommer till Sverige och spelar i en inomhuslokal i höst med bättre ljud och en intimare inramning blev jag imponerad, och Veckatimest kommer säkert att växa ännu mer i mina öron efter att jag nu sett och hört låtarna live. Det är fyra extremt begåvade musiker, kul att se hur de bygger upp de ofta komplexa poplåtarna, som lekande lätt flyger mellan kammarpop och indierock, med alltifrån synttrumma till cittra som kryddor. Som sagt, hoppas de kommer hit snart igen, Grizzly Bear är ett mycket bra band, och de var dessutom en skön kontrast till tråkiga arenaband som Band of Horses och Glasvegas som spelare senare på kvällen.

Seun Kuti & Fela´s Egypt 80 på Way out West

Igår startade årets upplaga av Way out West i Göteborg. Även om jag tycker att förra årets startfält var något starkare finns det en hel del intressanta band även i år. Strax efter klockan halv tre intog Seun Kuti & Fela’s Egypt 80 på Azaleascenen i Slottskogen. Eller rättare sagt Fela´s Egypt 80. Fela Kutis yngsta son Seun dök upp först 15 minuter senare efter bandet dragit igenom ett långt funkigt sväng. Det roligaste var

att han inte riktigt hade koll på var han var och utbrast plötsligt "Hello Stockholm"...

Men så fort han börjar sjunga och spela saxofon är han förstås förlåten. Han följer sin fars musikaliska stig som trampades upp i Nigeria, där afrobeaten föddes. Seun har spelat med Fela´s Egypt 80´s i 18 år. Ända sen han var nio. Och han har samma känsla och politiska drivkraft som sin far. Att bandet är samspelta råder det inga tvivel om. Med trummor, saxofoner,körer, trumpeter, synth, gitarrer och diverse afrikanska instrument, som jag inte vet namnen på, kickade bandet igång ett rejält jazzfunkigt sväng och så fortsatte det konserten igenom.

Seun Kuti sjunger med en skönt street-smart afrikansk-engelsk accent och la sköna saxofon-licks mellan varven. Han är dessutom rolig att titta på, då han spasmisk som en ål vred och vände sig i takt med musiken. Glädjen bandet förmedlade var entusiasmerande och smittade av sig på publiken. Och när man vände sig om efter konserten var det svårt att undvika publikens leenden. Även om det inte riktigt blev den dansfest som utlovats i programmet så gungade publiken åtminstone i takt med rytmbomberna som exploderar från scenen. Sista låten var så otroligt groovig att man knappt trode att det var sant. Det var precis som t-shirten på scenen påpekade - "Afrobeat rules"

Vivian Girls kamp mot vuxna

De unga tjejerna i Vivian Girls - som öppnade Way Out West - har ett lysande bandnamn. Namnet kommer ifrån outsiderkonstnären Henry Dargers mycket märkliga bildberättelser om the Vivian Girls, unga flickor som kämpar mot vuxna i Dargers religiöst, helt egna bildvärld. Få, om ens någon, kände till Dargers konstnärsliv, det var först när han dog 1973 som man hittade massor av bilder och manuskript, enbart Vivan Girls-berättelsen var på över 15 000 sidor. Är man intresserad av Darger finns det en intressant dokumentärfilm (jag såg den på Göteborgs konstmuseum för några år sedan) och åtminstone en, säkert flera, böcker.

Det vore att ta i att kalla Vivian Girls outsiderpop, jag tänker snarare på klassiskt indieskrammel med direkta popmelodier. Helt rätt när lo-fi är på frammarsch igen. Och det är bra, överdrivet skramligt kan man tycka, men spetsa öronen och mitt i dissonansen finns det små, ljuvliga poplåtar. Huruvida texterna har någonting att göra med Henry Dargers naivt skrämmande värld vet jag inte, det var svårt att uppfatta texterna, men Vivian Girls har fattat galoppen, ett nytt album kommer i höst.

Det första gitarristen och sångerskan gjorde - innan första låten - var att välta mikrofonstativet. En omedveten punkgest.

Wooden Shjips på Nefertiti

När blir ett bands influenser och inspirationskällor alltför tydliga? En tanke jag hade i huvudet under Wooden Shjips spelning på Nefertiti i natt när San Fransisco-bandet tillsammans med Skull Defekts invigde Skull Club, ett syskon till de vanliga iDEAL-kvällarna. Wooden Shjips senaste album Dos blev hårt sågat i Wire på grund av att de saknade en egen stil och sög i sig delar av rockhistorien utan att som till exempel Wolf Eyes bryta ner och skapa något nytt. Det var, om jag minns rätt, kontentan av kritiken. Nja, jag har hört många, många band som stjäl med mindre finess än Wooden Shjips. Visst, på någon låt ekar kanske Spacemen 3 eller Stooges eller Les Rallizes Dénudés väl mycket, men det som gör Wooden Shjips till ett riktigt bra rockband (och det var  - som väntat - ännu bättre live än på skiva) är att bandet med benhård konsekvens har utvecklat ett sound där olika förebilders musik trycks ihop och landar i en egen tryckkokare. Det är tajt som satan, en perfekt rytmsektion, särskilt basisten Dusty Jermier är någonting i hästväg, basen pumpar, pumpar, en orgel dyker upp då och då och när bandets frontfigur Ripley Johnson - som ser ut som han kommer direkt från Altamontfestivalen - attackerar elgitarren är det en njutbar mix av psykedelia och garagepunk. Ett fantastiskt gitarrsound, vasst, transparent, elektriska pilar som svävar iväg och berikar det monotona, pulserande kompet. Johnson är ingen sångare av rang, men sången har en underordnat roll, vilket fungerar i de flesta fall, och passar in i musiken. Och efter att någon timma tidigare sett bob hund spela på Götaplatsen som en del av Göteborgskalaset (en bra konsert, men man längtade efter att se Öberg & co i en mindre lokal) gick jag långt fram så att musiken kändes i hela kroppen, perfekt ljud dessutom, högt, men med rymd. Skull Defekts, då? Jodå, det var bra, jag tycker fortfarande att de borde förena sin rocksida med noise/industri-spåret ännu mer, men de fyra skallarna mixar hackiga, aviga gitarrer med trumsväng på ett lyckat sätt, lika kliniskt som skönt trubbigt och förlösande. Daniel Fagerström lyckades spela sönder en förstärkare, sprang från scenen, hämtade en ny mitt under en låt, och gjorde konsertens bästa insats (ursäkta sportspråket) lite senare med några suveräna gitarr-hugg.

Evan Parker på Röhsska

I helgen kommer soundofmusic skriva från Way Out West-festivalen i Göteborg på bloggen. Ett gäng bra bokningar, tycker jag, som Gang Gang Dance, Antony & GBG symfoniker, Sean Kuti, och My Bloody Valentine, men är man sugen på improvisationsmusik är knappast Slottskogen mumma. Men i morgon, torsdag, gästas Röhsska Museet av Evan Parker. Det är - faktiskt - i samband med Göteborgskalaset (numera omdöpt till kulturkalaset). Men den egentliga anledningen till att Evan Parker är på västkusten är att han spelar på Kalvfestivalen på fredag. Ett kul minne dyker upp i mitt huvud, när Spunk var i Kalv och också gjorde en kalasetspelning för några år sedan, på en scen vid Götaplatsen, många promenerade förbi och tittade storögt på Spunk i någon minut innan de vandrade vidare nerför avenyn. Och egentligen hade det varit mer intressant om Evan Parker likt en gatumusiker spelat sina saxofonimprovisationer utanför systembolaget eller i Brunnsparken. Okej, kringljuden hade säkert varit störande, men eftersom improvspelningar oftast drar så förbannat lite folk hade det varit att föredra. Nåja, Evan Parker kan man alltså höra dels på Röhsska på torsdag 16-00-16.30 och i Kalv på fredag kväll.

Yo La Tengo till Sverige i November

I början av september släpps Yo La Tengos nya album Popular Songs. Jag har tjuvlyssnat på skivan några gånger redan, ett par glada, bubblande låtar, men i stort verkar det vara en lugn, suggestiv resa. Hobokentrion är ju ett lysande liveband och på höstens Europaturné blir det fyra spelningar i Norden: Köpenhamn 14/11, Oslo 15/11, Stockholm 17/11 och Lund 18/11. Hela turnéschemat finns på www.yolatengo.com.