Om tystnad eller dekonstruktion - formens styrka

Perspektivs satsning på japansk samtida musik har varit märkligt upplysande. Musiken gör tankar tydligare. Sådana som bara uppfattas intuitivt om ens så. Den japanska musiken gör saker än tydligare, därför att den är ganska ovan live. I alla fall har jag en begränsad erfarenhet. Otomo Yoshihide och Sachiko M är Filament. Otomo vid grammofonerna och Sachiko vid sinuskurvorna skapade en musik av små markeringar, närmast ljudlösa, men de ömsesidiga reaktionerna var blixtsnabba. Formen kändes stark, vår närvaro blev en fysisk gräns och musikens interpunktion var som markeringar kring denna form. En bra form behöver inte höras för att verka. Samma kan jag ju säga om Tako Unami. Hans föreställning närmade sig det performativa och gåtfulla. Ensam på en stol med datorn och skålar framför sig placerade på förstärkta plåtskivor. Då och då kastade datorn ur sig bitar av ljudblock, dessemellan klappade han med händerna, resten väntan och tystnad. Handklappet: det första ljudverket som tyske Rolf Julius gjorde under sin legendariska utställning influerad av japansk musik och kultur, då han lämnade skulpturen bakom sig. Handklappet var en skulptur, ett efemärt verk. Unamis framträdande kommer jag länge fundera på. Den skapade en verkande form i mitt minne. Med dessa musikers framträdanden som bakgrund blev Sven-Åke Johansson solokonsert skarpskuren som en blyertsteckning. Först en lång virvel sedan interpunktionen över de väl valda klangerna från cymbaler, papplådor, golvpuka. Rituellt delar han upp tid och rum. Fyller dem med små rytmiska händelser som kulminerar med de två gurkorna som skivas mot cymbalerna. Strålande.
Ingen nermontering av något, ett slags grundarbete. Redovisat med storformernas ytterkonturer punktvis antydda.
Akira Sakatas trio bevisade liksom Brötzmann och Lokomotiv Konkret att frijazzen trots allt har en äkta levande kärna. Det är inte akademism och upprepning. I alla fall inte av dessa mästare som redan äger musiken.
En helt annan formvärld byggde Hilds Sofie Tafjord upp med valthorn och dator. En böljande, tätnande förinspelad musik punkterades, förstärktes och blåstes upp av horntonen. Det var ett känslostarkt stycke. Som en sorg. En enorm laddning, som kulminerade i den senromantiskt tonala avslutningen. Avståndet mellan spelare och publik upphörde.
Lene Grenagers och Sofia Jernbergs framträdande vågar jag inte skriva om eftersom en skiva kommer ut snart på OlofBright (reklam!). Däremot kan jag känna en pirrande njutning av Linda Kallerdahsl stora röst som bär fram i litet popig dräkt ganska tunga känslor.
Kvällen skulle kulminera med Borbetomagus. Tre herrar som i trettio år haft samma koncept: spela högt som fan och fortsätt tills det tar slut. Runt 1980 var det en uppenbarelse. Idag tycker jag mest det låter som tre herrar som till varje pris vill bevisa något och hela tiden ber om: tyck om mig, tyck om mig, jag har så starka känslor. För mig är Borbetomagus frijazzens Grymlings. Gubbrock alltså. Jag skulle hellre ha låtit Taku Unamis magiska framträdande avsluta mina Västeråsdagar.