Det har sina sidor att besöka en festival och bo tvärs över gränsen i Ungern. Just denna morgon missade jag transporten och de ambitiösa vännerna bakom festivalen har ett himla jobb att ordna all logistik. För min del blev det väntande och trampande flera timmar tills en vänlig bil kom. De försöker lösa allt, ledningen. Ibland lyckas de.
Nu for jag direkt till Kleylehof, som jag hoppades komma för sent till. Inte ville jag för allt i världen se den studentikost pekoralistiska avantgardefilmen Cowards Bend the Knee en andra gang (forlat, skriver pa österrikisk dator - och här har nagot lokalt hardrocksband snott alla prickarna över A). Att visa en film dubbelt med olika musik kan ju vara en bra ide, om det är en bra film som inte är över en timme.
Nu hade tyvärr ledningen misslyckats med planeringen igen och när jag kom hade musiken inte ens börjat.
Snart gick i alla fall Klaus Filip och dieb13 upp. Ett par ledande gestalter i Wiens elektronikakretsar, som känt varann länge, men faktiskt knappt spelat duo alls ihop. Det vara makalöst. Tillsammans jobbade de med den gamla ladans stora rum. Ett väldigt moln av ljud fyllde allt och dieb13 flikade in korta citat ur skivor, konkreta ljudfynd, tal, fragment, som blev likt plötsliga surrande insekter i det växande ljudrummet. Sakta stegrades musiken för att liksom dunsta bort. Den halvtimmen upphörde tiden och inte ens svetten som rann över ryggen distraherade. Det var bara att halsa litet mer vatten och svalka sig med den luftiga och mycket originella musiken. Jag tänkte jag varit med om en märkvärdig stund.
Och nog var jag tvungen se filmen igen, för nu radade nya musiker upp sig för att kompa och understryka detta pekoral: Magda Mayas, Tony Buck, Christine Sehnaoui, Hans Falb. Nu verkade musikerna faktiskt titta när de spelade. Inklipp av Billie Holiday gav vemod och drama. Men med Bucks rituella trummor som sökte interpunktionen i musiken drev ljudet fram, fram och Christine och Magda lät musiken ta rum. Snart var jag helt uppslukad av detta fantastiska. Inte för att musiken hade med filmen att göra, men för att det blev en laddad konsert med tre av mina absoluta favoriter. De lämnar inget ogjort. Med denna varierande uppbackning, blev inte filmen mer uthärdlig? Nej, tvärtom, den framstod som ännu mer laddad av kitsch och pekoral, och därmed lämnar jag denna longör till sitt öde.
För att minnas Buck-Mayas-Sehnaoui - hur man gör ljudpoesi som lyckas överrumpla alltid. Skönhet är ännu möjlig.
En höjdpunkt var kvar i Kleylehof.
Sven Ake Johansson skulle uppträda solo i samma amfiteater, ett slags stenbrott, som Roscoe Mitchell. Precist, exakt, knappt inledde han med att spela telefonkatolger som slogs an, där tonhöjd och klang varierades med sidvändningar. Mästerligt. Sedan hans kända virvelsolo som övergick i spel med pukor, textilier, papp. Ljuden dansade i den varma luften, duvorna kuttrade, fjärran hördes dovt muller. Varje detalj lika skarp som lysande och helheten formas som ett rytmiskt bygge, där sparsamhet och reflektion är grunden. Att Johansson och Mitchell var de stora mästare som fick uppträda i amfiteatern var en helt relevant hyllning!
Snabbt tillbaka till Jazzgaleri. Hann till ett ställe för lokala produkter där kallskuret och traktens vin lockade, innan det var dags igen. Kacklande höns spatserade runt.
Kvällen var upplagd mer efter lugna sökande mönster än röjkvällen innan.
Christoph Kurzmann och Martin Brandlmayer, laptop resp slagverk, hade bjudit in Ken Vandermark till triospel. Kurzmann sjöng, bla stycke av Joe McPhee. Musiken var en nerkokad frijazz. Brandlmayer markerade med slagverket, gav en stadig puls under de andra. Vandermark har kunnat höras mycket under festivalen, och nu var tillfälle höra honom eftertänksam, reflekterande, koncentrerad. Det var mycket starkt, och vad han än gör finns den poetiska spänningen där. Men han stannar alltid före explosionen i dessa sammanhang.
Vad som sedan följde gav mig lyckorysningar.
Andrea Neumann med sitt innerpiano gjorde entre med ett par andra berlinare, basisten Clayton Thomas och Clare Cooper som spelade en liggande japansk harpa. Snabbt var nyskapade ljud i luften. Cooper hamrade och spände strängarna till en smattrande vägg. Clayton Thomas har ju sitt särskilda sätt att spela bas genom att peta in grejer mellan strängarna. Särskilt kända är väl hans registreringsskyltar. De vibrerar basen, han fräser legato och smattrar arpeggio. Och i detta färgar Neumann musiken med sin mikrotonala palett. Det är ett äventyr att vara med och lyssna. De tar liksom ett stycke tid och luft och hanterar det hur som helst. Avslutar elegant genom att liksom ge tillbaka luften och tiden till rummet omkring sig. Här finns inga stormagade pretentioner, det är öppna öron som gäller och de vill gärna dela med sig till dem som har tid.
Här är en del av dagens musik som bäst.
Och Mats Gustafsson har nog tänkt att gränserna för festivalen skall vara vida, nya attityder och sätt skall introduceras för en publik som precis som jag själv är där för att höra sina favoriter. Men, och det har Mats rätt i, här bör även andra intryck ges. Och det är j ust i det sammanhanget det kan sätta avtryck.
Därför var det roligt att höra Wildbirds and Peacedrums just efter Neumann &Co. Denna rituella stammusik tog direkt scenen i besittning. Andreas Werliin lade upp ett malande trumspel som är till för att hypnotisera. Mariam Wallentin gav allt och gjorde en fantastisk konsert. Hennes röst skakade rummet, vibrerade av rytm och nästan smakade blod och svett. Det var mycket starkt, och jag tror hennes totala scennärvaro gav publiken smak för denna överraskning.
"Jaha," sade Wallentin till mig efter,"vi var kvällens popband!" Det kan verka sant, men det förringar ingenting av den mäktiga insatsen. Och hennes röst kommer sitta i väggarna i Nickelsdorf länge framöver. En röst som passerar genrer som pop eller impro.
Vid det här laget var intrycken starka, lagrade i smala minneskapslar som inte riktigt var beredda att ta in mer. Tyvärr hade festivalen placerat basisten John Lindberg och klarinettisten Ab Baars presentation av John Carters musik sist.
Det jag inte väntat mycker mer än artighet av visade sig vara svidande skönhet. Baars klarinetton och tolkningar av Carter hade varit värda en mer central placering i programmet.
Vi blev ofta paminda om att ta del av Soundart-prgrammet, utspritt i byn. Nu är Nickelsdorf inte omfattande, men det var inte helt lätt att finna ljudkonststationrna. Där fanns fantastiska bitar, ett spelande träd, Marja Leena Sillanpääs samtal med döda, men ljudkonst är besvärligt att plantera ut rätt. Den kom vid sidan av. Och allt var inte bra. Urvalet var ganska ojämnt och att min skattsökarmöda lönades tre ggr i rad med billigaste kopierade bilder av ett slags grafiska partitur, musik att titta pa, ganska slarvigt uppställda i byn, det gjorde väl ingen glad. Till denna sorts utställningar krävs en medveten kuratering och pedagogik, som släpper in oss. Och placeringar som överraskar oss. Men gärna att den improviserade musikens busiga lillasyster bjuds in fler ggr. Och i hela sin buskraft. Den hör hemma i Nickelsdorf som erinring att impron även den varit en busig lillasyster, som kanske för ofta växt upp till en ordentlig medelaldring.
Ja, nu misslyckades jag finna ord utan A med prick över till sist. Det var en ambition i denna blogg att klara sig utan denna svenska bokstav pa det österrikiska tangentbordet.
Thomas Millroth
18 juli 2010
17 juli 2010
Lång natts musik i Nickelsdorf
Programsättningen i Nickelsdorf är ambitiös, överväldigande. Och bred. Efter en dallrande het lång eftermiddag ute på Kleylehof, där Roscoe Mitchells solo nog kommer stanna i mitt minne länge, kunde man pusta ut ett par timmar, innan kvällen signalerade att natten blev lång på Jazz Galerie.
Och natten var upplagd på röj. Sällan hör man så festglad musik som denna kväll i såna här sammanhang.
Först på scen var Agusti Fernandez, piano, Ingebrigt Håker Flaten, bas, Paul Lovens trummor. De har aldrig spelat ihop förr. Men alla behärskar frijazzens pianotrioideal. Fullt ös, perkussivt piano, mullrande bas och enorm skjuts i trummorna. Och det blev tuta och kör från början. Fernandez har ett ettrigt anslag där cluster och gälla attacker varieras med löpningar. Jag har hört det förr men när det serveras live för ett fullpackat Jazz Galerie är succén given. Själv njöt jag särskilt av att höra Paul Lovens distinkta, skarpa trumspel. Han spelar verkligen trummor och hans speciella instrumentuppsättning med tomtom, mindre bastrumma och skrälliga cymbaler har ju givit klassisk profil åt åtskilliga inspelningar genom dekaderna, ja, detta särskilda torra, korta sound dansade över scenen nu på kvällen. Tack vare honom blev det här en upplevelse att höra en av de konventionellaste formerna, pianotrion.
Inte hade jag trott att Christine Sehnaoui Abdelnour tillsammans med Andy Moor från The Ex skulle låta som det gjorde. Jag var mer spänd på hur hon skulle spänna sig mot en expressiv spelare. Jag har ju en gång satt henne bredvid Per Svensson och det blev glödgat men lågmält. Nu gjorde Christine entré med ett tvåmeterlångt papprör, som hon stack ner i klockstycket. När Moor drog i gång sin maniskt rituella musik vräkte sig Christines sax ut i rummet. Hon lät med kraft skärande, vrålande, brölande klanger pysa ut ur pappröret som hon svängde fram och tillbaka under den högt hängda mikrofonen. Det blev närmast en psykedelisk upplevelse. Så tog hon bort röret ur instrumentet och spelade ömsom öppet ömsom sordinerat med en våldsam skärande kraft. Hon var högljudd, stark, kraftfull samtidigt som hon hade allt kvar av känsligheten i sitt mycket speciella lyriska språk. I kraft och uttryck tycker jag den här spelningen passerade Agusti Fernandez.
Alltså, en väldig överraskning. Och nu har jag hört Christine regelbundet i snart fem år och varje gång lägger hon något till sitt spel, sjunker ner, vidgar. Starkt.
Så följde hyllningen till svensk jazz. Swedish Azz är som ni vet Mats Gustafsson, Per Åke Holmlander, Kjell Nordeson, dieb13, Erik Carlsson, som tar sig an Lars Gullin, Per Henrik Wallin och annat i den svenska klassikerrepertoaren. Melodierna finns där ofta svidande sköna, ibland lyser de länge ibland dras de ner i en malström av klanger och ljud. Det är rätt subtilt. Men nu fick jag anledning att fundera över hur mycket ett sammanhang betyder för musiken. Mats är utan tvekan mycket populär hos publiken. Ändå togs Swedish Azz emot artigare och mindre entusiastiskt än de två föregående akterna. En holländsk kvinna bredvid mig undrade och när jag berättade om Gullin och grabbarna såg hon ut som ett levande frågetecken. Hon hade aldrig hört talas om dem. Det kanske är så, att projektet Swedish Azz är i grunden gjort för svensk publik som känner till refrenserna. Jag försökte fundera hur det lät om jag inte hade känt igen en enda låt? Svårt att tänka mig. Det finns nog ingen universell musik. På sitt vis blir Swedish Azz en undersökning av musikens referenser. På samma gång ett av de mest konkreta och förankrade musikprojekten Mats varit med om och på samma gång ett av de mest abstrakta. Jag kom faktiskt att tänka på Sven-Åke Johanssons tilltag under 70-talet att sätta upp Paul Linke-låtar, denne specielle Berlinkompositör, tillsammans med ett gäng frifräsare både från Öst och Väst och turnera i DDR med programmet. På ett liknande sätt blir Swedish Azz, om än mindre vågat, ändå en social händelse, där olika associationer kring nationella särdrag vädras. Under mitt samtla med min holländska bänkgranne hann vi diskutera både nordiskt vemod och samförståndsanda.
Partystämningen återställdes då tre etiopiska mästermusiker gjorde entré, Chalachew Ashenafi, Mesele Asmamaw, Mesale Legese. Den här musiken låg bortom mina omedelbara kunskaper, men det svängde så att publiken kom på fötter ganska snart. The Ex trummis Katherina Bornefeld hoppade in som vokalist i ett nummer. Hon var lysande. Och detta gästspel hänger ju garanterat ihop med Mats samverkan med de holländskap anarkopunkarna, som ju gärna plockat upp den etiopiska musiken och har gjort den känd för en större publik i Europa.
Nu var klockan redan sent. Nattens hetta låg som en varm filt över lokalerna, när The Thing ställde upp sig på scenen i en utökad version: Mats Gustafsson, Ingebrigt Håker Flaten, Paal Nilsen Love, Joe McPhee, Ken Vandermark, Johannes Bauer, Terrie Hessels. Deras riffiga, rituella och starkt expressiva musik förmerades. De malande maniska ljudblocken rullade ut över publiken och inne i ljudrummet rörde sig omväxlande solister. Inte minst Joe McPhee både på trumpet och sax har en speciell förmåga att slita till sig tonerna och snitta upp dem i vackra mönster. En trollkarl helt klädd i svart och med mörka glasögon. Vandermark är förstås som alltid effektiv. Johannes Bauers ljusa gestalt log och kastade in fräsande rullande trombontoner. Det här är musikerna som förmår öka trycket hur mycket som helst. Och ikväll hade de lust humör och publik med sig. Det var ett lyckligt gäng musiker som tog ett extranummer och en ännu lyckligare publik som sökte sig ut i den gryende varma morgonen.
Medan jag väntade på bussen till hotellet tillsammans med andra virriga gäster satte jag på reprisen i hjärnan: Roscoe Mitchells solo och den duva som kuttrade just då han började blåsa an, jag kommer aldrig glömma den timme han bjöd på. Så satt den etipiska musiken kvar i mina muskler och jag såg Katherina Bornefeld lyckligt dansande med de etipiska musikerna på scenen, och naturligtvis har Christine Sehnaoui än en gång fyllt mitt minne med nyklingande toner. Och när jag sjänk ner i bussen hörde jag Gullins Fedja - för det var det väl? - i Swedish Azz varmsmekta tolkning. Man är väl förstås svensk ändå?!
Thomas Millroth
Och natten var upplagd på röj. Sällan hör man så festglad musik som denna kväll i såna här sammanhang.
Först på scen var Agusti Fernandez, piano, Ingebrigt Håker Flaten, bas, Paul Lovens trummor. De har aldrig spelat ihop förr. Men alla behärskar frijazzens pianotrioideal. Fullt ös, perkussivt piano, mullrande bas och enorm skjuts i trummorna. Och det blev tuta och kör från början. Fernandez har ett ettrigt anslag där cluster och gälla attacker varieras med löpningar. Jag har hört det förr men när det serveras live för ett fullpackat Jazz Galerie är succén given. Själv njöt jag särskilt av att höra Paul Lovens distinkta, skarpa trumspel. Han spelar verkligen trummor och hans speciella instrumentuppsättning med tomtom, mindre bastrumma och skrälliga cymbaler har ju givit klassisk profil åt åtskilliga inspelningar genom dekaderna, ja, detta särskilda torra, korta sound dansade över scenen nu på kvällen. Tack vare honom blev det här en upplevelse att höra en av de konventionellaste formerna, pianotrion.
Inte hade jag trott att Christine Sehnaoui Abdelnour tillsammans med Andy Moor från The Ex skulle låta som det gjorde. Jag var mer spänd på hur hon skulle spänna sig mot en expressiv spelare. Jag har ju en gång satt henne bredvid Per Svensson och det blev glödgat men lågmält. Nu gjorde Christine entré med ett tvåmeterlångt papprör, som hon stack ner i klockstycket. När Moor drog i gång sin maniskt rituella musik vräkte sig Christines sax ut i rummet. Hon lät med kraft skärande, vrålande, brölande klanger pysa ut ur pappröret som hon svängde fram och tillbaka under den högt hängda mikrofonen. Det blev närmast en psykedelisk upplevelse. Så tog hon bort röret ur instrumentet och spelade ömsom öppet ömsom sordinerat med en våldsam skärande kraft. Hon var högljudd, stark, kraftfull samtidigt som hon hade allt kvar av känsligheten i sitt mycket speciella lyriska språk. I kraft och uttryck tycker jag den här spelningen passerade Agusti Fernandez.
Alltså, en väldig överraskning. Och nu har jag hört Christine regelbundet i snart fem år och varje gång lägger hon något till sitt spel, sjunker ner, vidgar. Starkt.
Så följde hyllningen till svensk jazz. Swedish Azz är som ni vet Mats Gustafsson, Per Åke Holmlander, Kjell Nordeson, dieb13, Erik Carlsson, som tar sig an Lars Gullin, Per Henrik Wallin och annat i den svenska klassikerrepertoaren. Melodierna finns där ofta svidande sköna, ibland lyser de länge ibland dras de ner i en malström av klanger och ljud. Det är rätt subtilt. Men nu fick jag anledning att fundera över hur mycket ett sammanhang betyder för musiken. Mats är utan tvekan mycket populär hos publiken. Ändå togs Swedish Azz emot artigare och mindre entusiastiskt än de två föregående akterna. En holländsk kvinna bredvid mig undrade och när jag berättade om Gullin och grabbarna såg hon ut som ett levande frågetecken. Hon hade aldrig hört talas om dem. Det kanske är så, att projektet Swedish Azz är i grunden gjort för svensk publik som känner till refrenserna. Jag försökte fundera hur det lät om jag inte hade känt igen en enda låt? Svårt att tänka mig. Det finns nog ingen universell musik. På sitt vis blir Swedish Azz en undersökning av musikens referenser. På samma gång ett av de mest konkreta och förankrade musikprojekten Mats varit med om och på samma gång ett av de mest abstrakta. Jag kom faktiskt att tänka på Sven-Åke Johanssons tilltag under 70-talet att sätta upp Paul Linke-låtar, denne specielle Berlinkompositör, tillsammans med ett gäng frifräsare både från Öst och Väst och turnera i DDR med programmet. På ett liknande sätt blir Swedish Azz, om än mindre vågat, ändå en social händelse, där olika associationer kring nationella särdrag vädras. Under mitt samtla med min holländska bänkgranne hann vi diskutera både nordiskt vemod och samförståndsanda.
Partystämningen återställdes då tre etiopiska mästermusiker gjorde entré, Chalachew Ashenafi, Mesele Asmamaw, Mesale Legese. Den här musiken låg bortom mina omedelbara kunskaper, men det svängde så att publiken kom på fötter ganska snart. The Ex trummis Katherina Bornefeld hoppade in som vokalist i ett nummer. Hon var lysande. Och detta gästspel hänger ju garanterat ihop med Mats samverkan med de holländskap anarkopunkarna, som ju gärna plockat upp den etiopiska musiken och har gjort den känd för en större publik i Europa.
Nu var klockan redan sent. Nattens hetta låg som en varm filt över lokalerna, när The Thing ställde upp sig på scenen i en utökad version: Mats Gustafsson, Ingebrigt Håker Flaten, Paal Nilsen Love, Joe McPhee, Ken Vandermark, Johannes Bauer, Terrie Hessels. Deras riffiga, rituella och starkt expressiva musik förmerades. De malande maniska ljudblocken rullade ut över publiken och inne i ljudrummet rörde sig omväxlande solister. Inte minst Joe McPhee både på trumpet och sax har en speciell förmåga att slita till sig tonerna och snitta upp dem i vackra mönster. En trollkarl helt klädd i svart och med mörka glasögon. Vandermark är förstås som alltid effektiv. Johannes Bauers ljusa gestalt log och kastade in fräsande rullande trombontoner. Det här är musikerna som förmår öka trycket hur mycket som helst. Och ikväll hade de lust humör och publik med sig. Det var ett lyckligt gäng musiker som tog ett extranummer och en ännu lyckligare publik som sökte sig ut i den gryende varma morgonen.
Medan jag väntade på bussen till hotellet tillsammans med andra virriga gäster satte jag på reprisen i hjärnan: Roscoe Mitchells solo och den duva som kuttrade just då han började blåsa an, jag kommer aldrig glömma den timme han bjöd på. Så satt den etipiska musiken kvar i mina muskler och jag såg Katherina Bornefeld lyckligt dansande med de etipiska musikerna på scenen, och naturligtvis har Christine Sehnaoui än en gång fyllt mitt minne med nyklingande toner. Och när jag sjänk ner i bussen hörde jag Gullins Fedja - för det var det väl? - i Swedish Azz varmsmekta tolkning. Man är väl förstås svensk ändå?!
Thomas Millroth
16 juli 2010
Atomic på vinyl
Två av svensk-norska Atomics – med Fredrik Ljungkvist och Magnus Broo – skivor ges nu ut på vinyl. Det är det fina Vilniusbaserade bolaget No Business som ger ut Boom Boom (kom 2003) och trippeln Bikini Tapes (2005). "Det finns hela tiden ett driv som river upp små revor i ljudbilden" skrev jag om Boom Boom när jag tog med den på en Soundofmusic-lista med bra svenska skivor från 00-talet. Bikini Tapes recenserade jag i Svenska Dagbladet där jag skrev "Två och en halv intensiva timmar! Mastigt, visst, men nerven är så påtaglig och infallen så många att det aldrig ens närmar sig rutin. Vinylerna har nya omslag och de är limiterade. Hugade får sätta fart.
NICKELSDORF KONFRONTATIONEN
Hettan dallrar i luften. Mängder genomsvettiga människor trängs på Jazz Galerie i den lilla byn Nickelsdorf som brer ut sig i sin vanlighet längs huvudgatan. Det är 31 årgången av Nickelsdorfs egen lilla festival som visat sig vara en av de attraktivaste. Säg vilka som inte varit här?! Här skulle det vara på platsen att tala om den lilla ortens fördel som spjutspets i kulturen. Men det får vänta med kulturpolitik till en annan gång.
Festivalen börjar stenhårt. Det luktar myggift eftersom myggorna tydligen är särskilt många och onda i år. Folks sprutar och sprejar på sina bara svettiga skinn.
Det är stök och bök och improvisation runt omkring. Folk dröjer inte för länge bland de uppställda skivorna, för här verkar det ännu finnas frirum för myggen.
Först på scen Oren Ambarchi. Gitarr och elektronik. Det låter som det gamla vanliga, fast Oren har ju gjort en rad märkliga skivor. Ändå knaster, brus, korta inpass att variera. Men när hans halvtimme var över satt jag ändå där och tänkte på hans förnämliga behärskning av storformen. En enda linje som bågnar och så lade han spänningen där. Crescendot blev inte öronbedövande för att vara effektivt.
Så kom något jag sett fram mot. Att få höra Christian Munthe ihop med Günter Christmann och Raymons Strid. Jodå, det blev precis som ni anar. En klassisk halvtimme friform. Raymond simmade i vanliga vatten och det gör han fantastiskt. Christmann hörde jag nog första gången för sisådär trettiofem år sedan. Han är sig lik. Detta sagt som beröm. Hans trombonspel är ettrigt och lågdynamiskt. Men han är den sorten som utvecklar varje liten parameter. Han lyssnar hur det låter om han gnider på klockstycket på ett annat vis och upptäcker nya ljud. Munthe spelade på alla vis på gitarren och nådde den där intensiteten som innebär att mannoga väljer de ljud som ska nå ut. Det var komprimerad musik utan gester. Korta, ettriga stycken, där pauser och ljud blandas snabbt.
Det var enmycket märklig kväll. Den avslutades med att The Ex äntrade scenen förstärkta med blåskvartett, Ken Vandermark och Mats Gustafsson på saxar Ro Paci på trumpet och Wolter Wierbos på trombon.
Det var bara att tuta och köra. The Ex fick upp publiken på golvet i ett gungande dansande hav. KNappt hade musiken börjat förrän ett hejdundrande åskväder med blixtar korsande himlen och regnet ösande bröt ut. Det passade liksom koltrasten till Cages 4´33.
Våldsam anarko-punk med sliriga gitarrer och energiladdat trumspel. Blåsarna fick utmärka sig. Mest i fas var förstås Ken Vandermark med ett riktigt spräcksol i honktradition.
Nickelsdorf ligger vid gränsen. Och hotellen ligger på ungerska sidan i ett märkligt ödeland. När jag väl kommit tillbaka slog jag upp fönstret och lät regnets smattrande ackompanjera den svala lufen som trängde in.
En del av Konfrontationen äger rum på en gård, ett slags kulturcentrum, en halvmil från byn, Kleylehof.
Hade vi inte fått känna på värme förr så fick vi så vi tålde nu. Svettdrypande trängde vi ihop oss för en andaktsfull stund med Sofia Jernberg och Raymond Strid. Jo. Mats Gustafsson har varit med och kuraterat årets festival och nog är den märkt av hans kompisar och nätverk. Det är bra. Kuratering kan också vara att visa vad man har närmast omkring sig. Och den gode Gustafsson umgås med bra musiker, så det var det. Men Sofia sjöng så skört och vackert och Raymond fyllde på med sina vackraste klanger. Han rörde sig liksom på tå över trummorna. Men så bad han henne komma nära mikrofonen och han lyfte en resväska med gejer och lade på trummorna. Själva skramlet förvandlades till stjärnfall när Sofia knäppte med stämbanden och svävade med rösten.
Det var en stund att sent glömma.
Sedan följde en stumfilm uppenbarligen inspelad i Canada, Cowards Bend the Knee, som var parafras på tjugotalsestetik. En hgistoria som blev alltmer absurd utan riktigt fokus. En seg sak, tyckte jag, som mest mynnade i studentikos surrealism. Inte lyckades de ambitiösa musikerna lyfta det hela, även om Michael Thieke, Christof Kurzmann, Martin Siewert och Martin Brandlmayr nog ansträngde sig. Rätt sövande i den kokande värmen.
Alla blev glada då nästa akt skulle ske utomhus och vi fick vandra till en dunge med en liten amfiteater. Där satte vi oss alla i skuggan för att vänta på Roscoe Mitchtells solo.
Förväntan var stor. Inte tu tal om saken. Där kom han. Frågade om det var där han skulle vara. Slog sig ner på en stol, plockade omsorgsfullt fram sina instrument, sopranen och alten. Så följde ett pärlband solon. Tekniskt drivna, hela tiden cirkulär andning. Förtätat, men ganska lugnt. Eftertänksamt. Då och då glimmade stämningar som från hymner i tonslingorna. Så bad han sin medhavda kompis spela trumpetsolo. Det gjorde han lysande. Också litet som hymn. Mitchell spelade duo med honom och fortsatte med solo. Hans halvtimme blev snart en timme. Där satt den ensamme mannen prydligt på sin stol och spelade saxo i en tradition och med ett mästerskap om är mycket ovanligt. Det var en upplevelse. Och när alla applåderade så varmt, när han var klar, blev han glad och spelade ännu mer. Ett sånt allvarligt mästerskap i kombination med uttrycksvilja av innerligaste slag. Som att ha något varmt om hjärtat att berätta om och vilja göra det. Detta var mycket mer än jag väntat mig. Och nu längtar jag efter mina gamla Rosco Mitchell-soloalbum som jag inte hört på länge.
Thomas Millroth i Nickelsdorf
Festivalen börjar stenhårt. Det luktar myggift eftersom myggorna tydligen är särskilt många och onda i år. Folks sprutar och sprejar på sina bara svettiga skinn.
Det är stök och bök och improvisation runt omkring. Folk dröjer inte för länge bland de uppställda skivorna, för här verkar det ännu finnas frirum för myggen.
Först på scen Oren Ambarchi. Gitarr och elektronik. Det låter som det gamla vanliga, fast Oren har ju gjort en rad märkliga skivor. Ändå knaster, brus, korta inpass att variera. Men när hans halvtimme var över satt jag ändå där och tänkte på hans förnämliga behärskning av storformen. En enda linje som bågnar och så lade han spänningen där. Crescendot blev inte öronbedövande för att vara effektivt.
Så kom något jag sett fram mot. Att få höra Christian Munthe ihop med Günter Christmann och Raymons Strid. Jodå, det blev precis som ni anar. En klassisk halvtimme friform. Raymond simmade i vanliga vatten och det gör han fantastiskt. Christmann hörde jag nog första gången för sisådär trettiofem år sedan. Han är sig lik. Detta sagt som beröm. Hans trombonspel är ettrigt och lågdynamiskt. Men han är den sorten som utvecklar varje liten parameter. Han lyssnar hur det låter om han gnider på klockstycket på ett annat vis och upptäcker nya ljud. Munthe spelade på alla vis på gitarren och nådde den där intensiteten som innebär att mannoga väljer de ljud som ska nå ut. Det var komprimerad musik utan gester. Korta, ettriga stycken, där pauser och ljud blandas snabbt.
Det var enmycket märklig kväll. Den avslutades med att The Ex äntrade scenen förstärkta med blåskvartett, Ken Vandermark och Mats Gustafsson på saxar Ro Paci på trumpet och Wolter Wierbos på trombon.
Det var bara att tuta och köra. The Ex fick upp publiken på golvet i ett gungande dansande hav. KNappt hade musiken börjat förrän ett hejdundrande åskväder med blixtar korsande himlen och regnet ösande bröt ut. Det passade liksom koltrasten till Cages 4´33.
Våldsam anarko-punk med sliriga gitarrer och energiladdat trumspel. Blåsarna fick utmärka sig. Mest i fas var förstås Ken Vandermark med ett riktigt spräcksol i honktradition.
Nickelsdorf ligger vid gränsen. Och hotellen ligger på ungerska sidan i ett märkligt ödeland. När jag väl kommit tillbaka slog jag upp fönstret och lät regnets smattrande ackompanjera den svala lufen som trängde in.
En del av Konfrontationen äger rum på en gård, ett slags kulturcentrum, en halvmil från byn, Kleylehof.
Hade vi inte fått känna på värme förr så fick vi så vi tålde nu. Svettdrypande trängde vi ihop oss för en andaktsfull stund med Sofia Jernberg och Raymond Strid. Jo. Mats Gustafsson har varit med och kuraterat årets festival och nog är den märkt av hans kompisar och nätverk. Det är bra. Kuratering kan också vara att visa vad man har närmast omkring sig. Och den gode Gustafsson umgås med bra musiker, så det var det. Men Sofia sjöng så skört och vackert och Raymond fyllde på med sina vackraste klanger. Han rörde sig liksom på tå över trummorna. Men så bad han henne komma nära mikrofonen och han lyfte en resväska med gejer och lade på trummorna. Själva skramlet förvandlades till stjärnfall när Sofia knäppte med stämbanden och svävade med rösten.
Det var en stund att sent glömma.
Sedan följde en stumfilm uppenbarligen inspelad i Canada, Cowards Bend the Knee, som var parafras på tjugotalsestetik. En hgistoria som blev alltmer absurd utan riktigt fokus. En seg sak, tyckte jag, som mest mynnade i studentikos surrealism. Inte lyckades de ambitiösa musikerna lyfta det hela, även om Michael Thieke, Christof Kurzmann, Martin Siewert och Martin Brandlmayr nog ansträngde sig. Rätt sövande i den kokande värmen.
Alla blev glada då nästa akt skulle ske utomhus och vi fick vandra till en dunge med en liten amfiteater. Där satte vi oss alla i skuggan för att vänta på Roscoe Mitchtells solo.
Förväntan var stor. Inte tu tal om saken. Där kom han. Frågade om det var där han skulle vara. Slog sig ner på en stol, plockade omsorgsfullt fram sina instrument, sopranen och alten. Så följde ett pärlband solon. Tekniskt drivna, hela tiden cirkulär andning. Förtätat, men ganska lugnt. Eftertänksamt. Då och då glimmade stämningar som från hymner i tonslingorna. Så bad han sin medhavda kompis spela trumpetsolo. Det gjorde han lysande. Också litet som hymn. Mitchell spelade duo med honom och fortsatte med solo. Hans halvtimme blev snart en timme. Där satt den ensamme mannen prydligt på sin stol och spelade saxo i en tradition och med ett mästerskap om är mycket ovanligt. Det var en upplevelse. Och när alla applåderade så varmt, när han var klar, blev han glad och spelade ännu mer. Ett sånt allvarligt mästerskap i kombination med uttrycksvilja av innerligaste slag. Som att ha något varmt om hjärtat att berätta om och vilja göra det. Detta var mycket mer än jag väntat mig. Och nu längtar jag efter mina gamla Rosco Mitchell-soloalbum som jag inte hört på länge.
Thomas Millroth i Nickelsdorf
04 juli 2010
Festivalbevakning: Peace & Love, Lördag
Peace & Love-festivalens sista dag präglas i stor utsträckning av större akter och dragplåster. Å ena sidan svenska popstorheter som Mando Diao, Markus Krunegård, Shout Out Louds eller Amanda Jensen, å den andra internationella storheter John Fogerty, Mew och givetvis Jay-Z.
Det finns dock en förnämlighet som befinner sig i något slags intressant gränsland mellan storhet och underdog: Roky Erickson. Det intressanta ligger i att Erickson på flera vis snarare gått upp i att vara myten om sig själv - att fullt ut gestalta en person med svåra psykiska problem och den psykadeliska rockens demoniska affischnamn - än att med värdighet få åldras med sin musik och sitt artistskap. Och vore det inte för den positiva förändringen i hans psykiska tillstånd under de senaste åren hade nog Erickson varit utelämnad att kommas ihåg som något av ett 60-tals-monster, ett freak som förkroppsligade en hel period av uppror, kärlek och framförallt droger.
Nu är tack och lov så inte fallet. Roky inleder lördagens spelningar på den näst största scenen på ett strålande humör. Med sig har han indierockarna i Okkervil River vilka på ett taktfullt vis bär upp Erickson i de partier där rösten eller gitarrtekniken tillfälligt sviker honom. Mest verkar han njuta av att spela låtar från den nya skivan "True Love Cast Out All Evil" (bestående av tidigare skrivna låtar som aldrig spelats in och producerad tillsammans med just Okkervil River) men fyrar av lika stora leenden till klassiker som "I Walked With A Zombie" och inte minst den grandiosa finalen med "You're Gonna Miss Me".
Erickson är dock något av en anomali i sammanhanget. Han befinner sig i en del av artistspektrat som känns ganska dåligt representerat på festivalen i allmänhet och under lördagen i synnerhet. För det är under hela festivalens sista dag ont om akter som på riktigt sticker ut och intresserar.
Roky Erickson är som sagt ett undantag, svenska Fontän är ett annat. Denna hemlighetsfulla duo, som här framträder som trio, med börd i Göteborg bjuder en entusiastisk om än inte särskilt stor publikskara på ett ovanligt tajt och genomarbetat set. På sina knappa 45 minuter hinner de med att på många vis överträffa albumet "Winterwhila" som kom i höstas på bolaget Information. Musiken är här rappare, mer expressiv trots en väldigt återhållen estetik. Toner från Vangelis blandas med elektroniska beats som för tankarna till New Order. Det är medryckande och visar emellanåt upp sidor hos Fontän jag inte visste fanns där. Men Fontän är ett litet band som varken får särskilt stor uppmärksamhet eller drar stor publik - och det är mycket synd.
En timme senare avslutar världens kanske just nu största artist festivalen. Kontrasten mellan Fontän och Jay-Z är total och välbehövlig på en festival av den här storleken. Synd bara att avståndet dem emellan under lördagen inte fyllts ut med en mer intressant bredd.
03 juli 2010
Festivalbevakning: Peace & Love, Fredag
Man märker ganska snabbt att detta är dag två för fler än undertecknad. Stämningen på festivalområdet är fortfarande god men besitter inte samma glöd som under torsdagen och för många är nog fredagen mest en transportsträcka där man dels rider på vågen från festivalens inledande dagar och dels laddar inför den stora finalen på lördagen.
Det är därmed högst välkommet att få inleda dagen med Kings of Convenience vars finstämda folkpop lindar sig som en inbjudande och tillförlitlig filt runt publiken. Bandet, som ifjol gav ut albumet "Declaration of Depence" (deras första album på fem år), blandar gammalt med nytt från sin digra repertoar och håller spelningen igenom sitt behagliga lugn. Den norska duon är vid det här laget så pass samspelade att de helt kontrollerar tempo och atmosfär trots att publiken huseras på en asfaltsplan som till vardags fungerar som parkeringsplats. Desto mindre kontrollerat är dessvärre den ena Kings of Convenience-halvan, Erlend Øyes andra framträdande tillsammans med discjockeyn Lång-Kalle. Vad som ska vara något slags hybrid av konsert, dj-spelning och lägenhetsfest mynnar istället ut i några trevande försök till spontant lagd sång över dåligt kommunicerade beats. Och även om god stämning råder på dansgolvet känns mest den på scenen uppställda soffan med hemmafestens "besökare" påtvingad och gör istället framträdandet nedtyngd av en gimmickframtoning.
Även svenska debutanten Name the Pet (Hanna Brandén) genomför tidigare på kvällen en liknande trevande spelning. Sin uppfriskande och medryckande klubbelectro till trots saknas en nerv eller åtminstone något som ringer in och accentuerar Name the Pet som artist. Brandén verkar snarare mest exalterad över den ganska generösa uppslutningen och överraskat glad över att publiken överhuvudtaget kan hennes låtar. Det finns dock några ljuspunkter - som singeln "Get On The Bus" - och det är även tydligt att Name the Pet innehar stor potential att göra sig ett namn inom klubbmusikscenen.
På andra sidan av karriären befinner sig rocklegenden Patti Smith som med sina 63 år intar festivalens näst största scen för en välförtjänt välbesökt spelning. Om Name the Pet präglades av en naiv förtjusning är Smith snarare den lugna säkerheten själv som obesvärat låtar både mellansnacket och låtarna vandra mellan kärleksförklaringar och gamla anekdoter. Störst jubel river tämligen självklart den Springesteen-skrivna "Here Comes the Night" ner och medan solen så sakteliga sänker sig över festivalområdet är det trots allt betryggande att i havet av artister med mycket att bevisa luta sig tillbaka mot det massiv av historia som Patti Smith är.
Dagen avslutas i samma lugna anda som den inleddes med hyllade Anna von Hausswolff - som otacksamt placerats på en scen belägen mellan två större, vars höga musik följaktligen sipprar in under konsertens lugnaste partier. Ändå lyckas Hausswolff väldigt bra med att trollbinda sin publik och liksom skapa en inneslutande bubbla genom sin musik. Stämningen är lika intim som dramatisk och den korta speltiden till trots lyckas Hausswolff leverera festivalens hittills mest innehållsrika spelning.
02 juli 2010
Festivalbevakning: Peace & Love, Torsdag
Devendra Banhart rönte egentligen störst uppmärksamhet för fem-sex år sedan när han med albumen "Ninõ Rojo" och "Rejoicing in the Hands" omfamnades av indiepopsfären som en kreddig Thoms di Leva. Personligen hade jag alltid svårt att ta till mig Banharts musik eftersom den styrde en överlag ganska trevlig folkpop mot något slags osmakligt hippieuttryck. När den nu knappt trettioåriga venezuelabördiga amerikanen så äntrar Peace & Loves största scen är lika befriande som förvånande att se hur han tycks ha tonat ner sin hippieframtoning avsevärt. Istället tycks Banhart ha gått mer åt världsmusikaliska influenser (ska-rytmer blandas hejdlöst med latino- och centralamerikanska rytmer och melodier) och stilmässigt transformerats från blommor i håret-pojke till ett latinosvar på Lou Reed. Stämningen är gemytlig och allmänt mysig denna tidiga timma och jag kan obesvärat njuta i gräset av att se hur Banhart vuxit från naivistisk hippiepop till Ray-Ban-beklädd folkrockare som obesvärat plockar toner från både sitt ursprung och sin samtid.
Även en artist som franska Vitalic - känd under sitt riktiga namn som Pascal Arbez - river senare på kvällen av en technospelning i rockens anda av så kallat "röj". Ett i förhållande till scenens storlek litet antal människor har samlats för att se Arbez riva av några av sina berömda technostänkare och känna hur ryggraden vibrerar i takt till baskaggens genomslagskraftiga rytm. Ingen lär ha lämnat Vitalics konsert besviken. Med en till synes ytterst utarbetad finkänslighet känner han spelningen igenom av publikens reaktioner och begär och styr obesvärat mellan sin arsenal av samplingar och takter för att uppfylla alla deras önskningar. Det är taktfast, medryckande och ofta intressanta musikaliska val vi får lyssna till och även ifall ett antal grabbgäng verkar ha tagit igenkänningen av rockandan till ett steg för långt (nävar i luften i all ära men behöver man verkligen headbanga på en technospelning?) är vi många som stortrivs i det grusiga diket framförs scenen.
Innan rockfyrverkeriet når sitt klimax med 90 minuter Kent på festivalens största scen ser jag franska Chateau Marmont framföra en överraskande pigg elektronisk pop i klassisk rockuppsättning (elgitarr, elbas, trummor och något form av elektroniskt klaviatur). Chateau Marmont har främst medverkat med remixar och mindre bidrag på olika samlingsskivor från franska hipsterbolag som Kitsuné men även släppt två EPs på den lilla etiketten Unsunned. Och visst märks en viss orutin hos de fyra fransmännen som inleder något trevande men spelningen igenom successivt blir bättre och bättre. Det hjälper inte heller att endast ett fåtal modiga själar har vågat välja dessa charmanta synthtoner med börd i Jean Michel Jarre eller ett rockigt Tangerine Dream framför dragplåstret Robyn. Stämningen blir efter ett tag väl avslagen - något som givetvis bara ger än mer heder åt fransmännen som finner styrkan att ändå spela upp sig konserten igenom.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)