04 juli 2010

Festivalbevakning: Peace & Love, Lördag


Peace & Love-festivalens sista dag präglas i stor utsträckning av större akter och dragplåster. Å ena sidan svenska popstorheter som Mando Diao, Markus Krunegård, Shout Out Louds eller Amanda Jensen, å den andra internationella storheter John Fogerty, Mew och givetvis Jay-Z.

Det finns dock en förnämlighet som befinner sig i något slags intressant gränsland mellan storhet och underdog: Roky Erickson. Det intressanta ligger i att Erickson på flera vis snarare gått upp i att vara myten om sig själv - att fullt ut gestalta en person med svåra psykiska problem och den psykadeliska rockens demoniska affischnamn - än att med värdighet få åldras med sin musik och sitt artistskap. Och vore det inte för den positiva förändringen i hans psykiska tillstånd under de senaste åren hade nog Erickson varit utelämnad att kommas ihåg som något av ett 60-tals-monster, ett freak som förkroppsligade en hel period av uppror, kärlek och framförallt droger.

Nu är tack och lov så inte fallet. Roky inleder lördagens spelningar på den näst största scenen på ett strålande humör. Med sig har han indierockarna i Okkervil River vilka på ett taktfullt vis bär upp Erickson i de partier där rösten eller gitarrtekniken tillfälligt sviker honom. Mest verkar han njuta av att spela låtar från den nya skivan "True Love Cast Out All Evil" (bestående av tidigare skrivna låtar som aldrig spelats in och producerad tillsammans med just Okkervil River) men fyrar av lika stora leenden till klassiker som "I Walked With A Zombie" och inte minst den grandiosa finalen med "You're Gonna Miss Me".

Erickson är dock något av en anomali i sammanhanget. Han befinner sig i en del av artistspektrat som känns ganska dåligt representerat på festivalen i allmänhet och under lördagen i synnerhet. För det är under hela festivalens sista dag ont om akter som på riktigt sticker ut och intresserar.

Roky Erickson är som sagt ett undantag, svenska Fontän är ett annat. Denna hemlighetsfulla duo, som här framträder som trio, med börd i Göteborg bjuder en entusiastisk om än inte särskilt stor publikskara på ett ovanligt tajt och genomarbetat set. På sina knappa 45 minuter hinner de med att på många vis överträffa albumet "Winterwhila" som kom i höstas på bolaget Information. Musiken är här rappare, mer expressiv trots en väldigt återhållen estetik. Toner från Vangelis blandas med elektroniska beats som för tankarna till New Order. Det är medryckande och visar emellanåt upp sidor hos Fontän jag inte visste fanns där. Men Fontän är ett litet band som varken får särskilt stor uppmärksamhet eller drar stor publik - och det är mycket synd.

En timme senare avslutar världens kanske just nu största artist festivalen. Kontrasten mellan Fontän och Jay-Z är total och välbehövlig på en festival av den här storleken. Synd bara att avståndet dem emellan under lördagen inte fyllts ut med en mer intressant bredd.

Inga kommentarer: