Man märker ganska snabbt att detta är dag två för fler än undertecknad. Stämningen på festivalområdet är fortfarande god men besitter inte samma glöd som under torsdagen och för många är nog fredagen mest en transportsträcka där man dels rider på vågen från festivalens inledande dagar och dels laddar inför den stora finalen på lördagen.
Det är därmed högst välkommet att få inleda dagen med Kings of Convenience vars finstämda folkpop lindar sig som en inbjudande och tillförlitlig filt runt publiken. Bandet, som ifjol gav ut albumet "Declaration of Depence" (deras första album på fem år), blandar gammalt med nytt från sin digra repertoar och håller spelningen igenom sitt behagliga lugn. Den norska duon är vid det här laget så pass samspelade att de helt kontrollerar tempo och atmosfär trots att publiken huseras på en asfaltsplan som till vardags fungerar som parkeringsplats. Desto mindre kontrollerat är dessvärre den ena Kings of Convenience-halvan, Erlend Øyes andra framträdande tillsammans med discjockeyn Lång-Kalle. Vad som ska vara något slags hybrid av konsert, dj-spelning och lägenhetsfest mynnar istället ut i några trevande försök till spontant lagd sång över dåligt kommunicerade beats. Och även om god stämning råder på dansgolvet känns mest den på scenen uppställda soffan med hemmafestens "besökare" påtvingad och gör istället framträdandet nedtyngd av en gimmickframtoning.
Även svenska debutanten Name the Pet (Hanna Brandén) genomför tidigare på kvällen en liknande trevande spelning. Sin uppfriskande och medryckande klubbelectro till trots saknas en nerv eller åtminstone något som ringer in och accentuerar Name the Pet som artist. Brandén verkar snarare mest exalterad över den ganska generösa uppslutningen och överraskat glad över att publiken överhuvudtaget kan hennes låtar. Det finns dock några ljuspunkter - som singeln "Get On The Bus" - och det är även tydligt att Name the Pet innehar stor potential att göra sig ett namn inom klubbmusikscenen.
På andra sidan av karriären befinner sig rocklegenden Patti Smith som med sina 63 år intar festivalens näst största scen för en välförtjänt välbesökt spelning. Om Name the Pet präglades av en naiv förtjusning är Smith snarare den lugna säkerheten själv som obesvärat låtar både mellansnacket och låtarna vandra mellan kärleksförklaringar och gamla anekdoter. Störst jubel river tämligen självklart den Springesteen-skrivna "Here Comes the Night" ner och medan solen så sakteliga sänker sig över festivalområdet är det trots allt betryggande att i havet av artister med mycket att bevisa luta sig tillbaka mot det massiv av historia som Patti Smith är.
Dagen avslutas i samma lugna anda som den inleddes med hyllade Anna von Hausswolff - som otacksamt placerats på en scen belägen mellan två större, vars höga musik följaktligen sipprar in under konsertens lugnaste partier. Ändå lyckas Hausswolff väldigt bra med att trollbinda sin publik och liksom skapa en inneslutande bubbla genom sin musik. Stämningen är lika intim som dramatisk och den korta speltiden till trots lyckas Hausswolff leverera festivalens hittills mest innehållsrika spelning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar