Det är en perfekt inramning. Solen står högt på himlen,
avslappnad stämning, ekologisk mat och en provisorisk tältplats har inrättats
på en äng. Vi har åkt till Botnik Studios, ett stenkast från Gerlesborg, i
Tanums kommun, Bohuslän, där Clandestino för tredje året anordnar en festival,
ett litet syskon till den stora festivalen i juni. En del konserter är i en
lada, men det finns också en större scen, under en massiv klippa. Bredvid
scenen ett vackert lövträd. Och där, just där, en lördagskväll i juli, mitt i
Bohuslän, spelar Tinariwen. Bara det är ganska fantastiskt, tuaregbandet som
beträder stora scener över hela världen, i Stockholm om två-tre veckor spelar
de på Skeppsholmen. Men nu är det på en scen i ett konstnärskollektiv, i gamla
stenhuggartrakter, ute på vischan. Och det blir en speciell atmosfär, med
klippan, och trädet, det känns – om man har livlig fantasi – att det kunde vara
vid en oas i Sahara, i Tinariwens hemtrakter i nordöstra Mali, eller någonstans
i Algeriet, Libyen eller Niger.
Jag har sett dem en gång tidigare, på Trädgårn, Göteborg,
för fem år sedan. Själva stämningen var annorlunda nu, det passade dem bättre,
bandets ledare Ibrahim Al Aghabib var visserligen hemma i Mali, han ville inte
lämna familjen under den pågående konflikten i landet, där olika tuareggrupper
kämpar för makt, land och självständighet. De startar med en kort sång, där hela bandet (sex
medlemmar för tillfället) sjunger tillsammans, sedan mynnar det ut i deras
typiska elgitarrbaserade musik där rock och folkmusik tvinnas samman. Mer
akustiska inslag ibland, men mest gillar jag när de några gånger ökar tempot
och närmar sig trancerytmer, som när en person från publiken kommer upp på
scenen och dansar, eller på slutet, när det erinrar om det marockanska bandet Nass El Ghiwanes makalösa 70-tals-musik.
Annat att minnas från Botnik: Wildbirds & Peacedrums
testade nya låtar samt spelade låtar från skivorna. Det var ett tag sedan jag
såg dem, men fortfarande – vilket liveband! De är totalt synkade, i rytmer, och
Mariam Wallentin sjunger ut på ett annat sätt på scen. Arrington de Dionyso var
i gott slag, med sitt band Malaikat Dan Singa (med två svenska musiker),
primitiv rock, schamaninspirerad sång, sång på något malaysiskt språk, och så
spelar han på en hemmabyggd basklarinett. Sierra Leone´s Refugee All Stars bjöd
på energisk afrobeat och alltför ”vanlig” reggae.
Några konserter även på söndagen, lokala västsvenska namn,
Sea Lion och Skatan. Och en poet: Johan Jönson. Jag har läst flera av hans
diktsamlingar, det är oerhört bra, så även nu, meningar, ord, formuleringar,
sammanhang, som skär in med djupa snitt. Jag tänker flera gånger att det är
precis så här, det är, livet, vardagen, existensen. Orden borrar sig in i allt
det kan vara att vara människa. Det handlar mycket om döden. Om produktion.
Politik. Ord, dikter, jag kommer att bära med mig, länge, precis som klippan, trädet,
och musiken.
