02 juli 2010

Festivalbevakning: Peace & Love, Torsdag


Borlängefestivalen Peace & Love går förutom i fredens och kärlekens färger även i rockens tecken. Det känns därför både passande och naturligt att även de få av torsdagens intressanta konserter på ett eller annat vis fasar in i en rockestetik.

Devendra Banhart rönte egentligen störst uppmärksamhet för fem-sex år sedan när han med albumen "Ninõ Rojo" och "Rejoicing in the Hands" omfamnades av indiepopsfären som en kreddig Thoms di Leva. Personligen hade jag alltid svårt att ta till mig Banharts musik eftersom den styrde en överlag ganska trevlig folkpop mot något slags osmakligt hippieuttryck. När den nu knappt trettioåriga venezuelabördiga amerikanen så äntrar Peace & Loves största scen är lika befriande som förvånande att se hur han tycks ha tonat ner sin hippieframtoning avsevärt. Istället tycks Banhart ha gått mer åt världsmusikaliska influenser (ska-rytmer blandas hejdlöst med latino- och centralamerikanska rytmer och melodier) och stilmässigt transformerats från blommor i håret-pojke till ett latinosvar på Lou Reed. Stämningen är gemytlig och allmänt mysig denna tidiga timma och jag kan obesvärat njuta i gräset av att se hur Banhart vuxit från naivistisk hippiepop till Ray-Ban-beklädd folkrockare som obesvärat plockar toner från både sitt ursprung och sin samtid.

Även en artist som franska Vitalic - känd under sitt riktiga namn som Pascal Arbez - river senare på kvällen av en technospelning i rockens anda av så kallat "röj". Ett i förhållande till scenens storlek litet antal människor har samlats för att se Arbez riva av några av sina berömda technostänkare och känna hur ryggraden vibrerar i takt till baskaggens genomslagskraftiga rytm. Ingen lär ha lämnat Vitalics konsert besviken. Med en till synes ytterst utarbetad finkänslighet känner han spelningen igenom av publikens reaktioner och begär och styr obesvärat mellan sin arsenal av samplingar och takter för att uppfylla alla deras önskningar. Det är taktfast, medryckande och ofta intressanta musikaliska val vi får lyssna till och även ifall ett antal grabbgäng verkar ha tagit igenkänningen av rockandan till ett steg för långt (nävar i luften i all ära men behöver man verkligen headbanga på en technospelning?) är vi många som stortrivs i det grusiga diket framförs scenen.

Innan rockfyrverkeriet når sitt klimax med 90 minuter Kent på festivalens största scen ser jag franska Chateau Marmont framföra en överraskande pigg elektronisk pop i klassisk rockuppsättning (elgitarr, elbas, trummor och något form av elektroniskt klaviatur). Chateau Marmont har främst medverkat med remixar och mindre bidrag på olika samlingsskivor från franska hipsterbolag som Kitsuné men även släppt två EPs på den lilla etiketten Unsunned. Och visst märks en viss orutin hos de fyra fransmännen som inleder något trevande men spelningen igenom successivt blir bättre och bättre. Det hjälper inte heller att endast ett fåtal modiga själar har vågat välja dessa charmanta synthtoner med börd i Jean Michel Jarre eller ett rockigt Tangerine Dream framför dragplåstret Robyn. Stämningen blir efter ett tag väl avslagen - något som givetvis bara ger än mer heder åt fransmännen som finner styrkan att ändå spela upp sig konserten igenom.

Inga kommentarer: