Nickelsdorf svettas och ler

Det har sina sidor att besöka en festival och bo tvärs över gränsen i Ungern. Just denna morgon missade jag transporten och de ambitiösa vännerna bakom festivalen har ett himla jobb att ordna all logistik. För min del blev det väntande och trampande flera timmar tills en vänlig bil kom. De försöker lösa allt, ledningen. Ibland lyckas de.
Nu for jag direkt till Kleylehof, som jag hoppades komma för sent till. Inte ville jag för allt i världen se den studentikost pekoralistiska avantgardefilmen Cowards Bend the Knee en andra gang (forlat, skriver pa österrikisk dator - och här har nagot lokalt hardrocksband snott alla prickarna över A). Att visa en film dubbelt med olika musik kan ju vara en bra ide, om det är en bra film som inte är över en timme.
Nu hade tyvärr ledningen misslyckats med planeringen igen och när jag kom hade musiken inte ens börjat.
Snart gick i alla fall Klaus Filip och dieb13 upp. Ett par ledande gestalter i Wiens elektronikakretsar, som känt varann länge, men faktiskt knappt spelat duo alls ihop. Det vara makalöst. Tillsammans jobbade de med den gamla ladans stora rum. Ett väldigt moln av ljud fyllde allt och dieb13 flikade in korta citat ur skivor, konkreta ljudfynd, tal, fragment, som blev likt plötsliga surrande insekter i det växande ljudrummet. Sakta stegrades musiken för att liksom dunsta bort. Den halvtimmen upphörde tiden och inte ens svetten som rann över ryggen distraherade. Det var bara att halsa litet mer vatten och svalka sig med den luftiga och mycket originella musiken. Jag tänkte jag varit med om en märkvärdig stund.
Och nog var jag tvungen se filmen igen, för nu radade nya musiker upp sig för att kompa och understryka detta pekoral: Magda Mayas, Tony Buck, Christine Sehnaoui, Hans Falb. Nu verkade musikerna faktiskt titta när de spelade. Inklipp av Billie Holiday gav vemod och drama. Men med Bucks rituella trummor som sökte interpunktionen i musiken drev ljudet fram, fram och Christine och Magda lät musiken ta rum. Snart var jag helt uppslukad av detta fantastiska. Inte för att musiken hade med filmen att göra, men för att det blev en laddad konsert med tre av mina absoluta favoriter. De lämnar inget ogjort. Med denna varierande uppbackning, blev inte filmen mer uthärdlig? Nej, tvärtom, den framstod som ännu mer laddad av kitsch och pekoral, och därmed lämnar jag denna longör till sitt öde.
För att minnas Buck-Mayas-Sehnaoui - hur man gör ljudpoesi som lyckas överrumpla alltid. Skönhet är ännu möjlig.
En höjdpunkt var kvar i Kleylehof.
Sven Ake Johansson skulle uppträda solo i samma amfiteater, ett slags stenbrott, som Roscoe Mitchell. Precist, exakt, knappt inledde han med att spela telefonkatolger som slogs an, där tonhöjd och klang varierades med sidvändningar. Mästerligt. Sedan hans kända virvelsolo som övergick i spel med pukor, textilier, papp. Ljuden dansade i den varma luften, duvorna kuttrade, fjärran hördes dovt muller. Varje detalj lika skarp som lysande och helheten formas som ett rytmiskt bygge, där sparsamhet och reflektion är grunden. Att Johansson och Mitchell var de stora mästare som fick uppträda i amfiteatern var en helt relevant hyllning!
Snabbt tillbaka till Jazzgaleri. Hann till ett ställe för lokala produkter där kallskuret och traktens vin lockade, innan det var dags igen. Kacklande höns spatserade runt.
Kvällen var upplagd mer efter lugna sökande mönster än röjkvällen innan.
Christoph Kurzmann och Martin Brandlmayer, laptop resp slagverk, hade bjudit in Ken Vandermark till triospel. Kurzmann sjöng, bla stycke av Joe McPhee. Musiken var en nerkokad frijazz. Brandlmayer markerade med slagverket, gav en stadig puls under de andra. Vandermark har kunnat höras mycket under festivalen, och nu var tillfälle höra honom eftertänksam, reflekterande, koncentrerad. Det var mycket starkt, och vad han än gör finns den poetiska spänningen där. Men han stannar alltid före explosionen i dessa sammanhang.
Vad som sedan följde gav mig lyckorysningar.
Andrea Neumann med sitt innerpiano gjorde entre med ett par andra berlinare, basisten Clayton Thomas och Clare Cooper som spelade en liggande japansk harpa. Snabbt var nyskapade ljud i luften. Cooper hamrade och spände strängarna till en smattrande vägg. Clayton Thomas har ju sitt särskilda sätt att spela bas genom att peta in grejer mellan strängarna. Särskilt kända är väl hans registreringsskyltar. De vibrerar basen, han fräser legato och smattrar arpeggio. Och i detta färgar Neumann musiken med sin mikrotonala palett. Det är ett äventyr att vara med och lyssna. De tar liksom ett stycke tid och luft och hanterar det hur som helst. Avslutar elegant genom att liksom ge tillbaka luften och tiden till rummet omkring sig. Här finns inga stormagade pretentioner, det är öppna öron som gäller och de vill gärna dela med sig till dem som har tid.
Här är en del av dagens musik som bäst.
Och Mats Gustafsson har nog tänkt att gränserna för festivalen skall vara vida, nya attityder och sätt skall introduceras för en publik som precis som jag själv är där för att höra sina favoriter. Men, och det har Mats rätt i, här bör även andra intryck ges. Och det är j ust i det sammanhanget det kan sätta avtryck.
Därför var det roligt att höra Wildbirds and Peacedrums just efter Neumann &Co. Denna rituella stammusik tog direkt scenen i besittning. Andreas Werliin lade upp ett malande trumspel som är till för att hypnotisera. Mariam Wallentin gav allt och gjorde en fantastisk konsert. Hennes röst skakade rummet, vibrerade av rytm och nästan smakade blod och svett. Det var mycket starkt, och jag tror hennes totala scennärvaro gav publiken smak för denna överraskning.
"Jaha," sade Wallentin till mig efter,"vi var kvällens popband!" Det kan verka sant, men det förringar ingenting av den mäktiga insatsen. Och hennes röst kommer sitta i väggarna i Nickelsdorf länge framöver. En röst som passerar genrer som pop eller impro.
Vid det här laget var intrycken starka, lagrade i smala minneskapslar som inte riktigt var beredda att ta in mer. Tyvärr hade festivalen placerat basisten John Lindberg och klarinettisten Ab Baars presentation av John Carters musik sist.
Det jag inte väntat mycker mer än artighet av visade sig vara svidande skönhet. Baars klarinetton och tolkningar av Carter hade varit värda en mer central placering i programmet.

Vi blev ofta paminda om att ta del av Soundart-prgrammet, utspritt i byn. Nu är Nickelsdorf inte omfattande, men det var inte helt lätt att finna ljudkonststationrna. Där fanns fantastiska bitar, ett spelande träd, Marja Leena Sillanpääs samtal med döda, men ljudkonst är besvärligt att plantera ut rätt. Den kom vid sidan av. Och allt var inte bra. Urvalet var ganska ojämnt och att min skattsökarmöda lönades tre ggr i rad med billigaste kopierade bilder av ett slags grafiska partitur, musik att titta pa, ganska slarvigt uppställda i byn, det gjorde väl ingen glad. Till denna sorts utställningar krävs en medveten kuratering och pedagogik, som släpper in oss. Och placeringar som överraskar oss. Men gärna att den improviserade musikens busiga lillasyster bjuds in fler ggr. Och i hela sin buskraft. Den hör hemma i Nickelsdorf som erinring att impron även den varit en busig lillasyster, som kanske för ofta växt upp till en ordentlig medelaldring.
Ja, nu misslyckades jag finna ord utan A med prick över till sist. Det var en ambition i denna blogg att klara sig utan denna svenska bokstav pa det österrikiska tangentbordet.
Thomas Millroth