NICKELSDORF KONFRONTATIONEN

Hettan dallrar i luften. Mängder genomsvettiga människor trängs på Jazz Galerie i den lilla byn Nickelsdorf som brer ut sig i sin vanlighet längs huvudgatan. Det är 31 årgången av Nickelsdorfs egen lilla festival som visat sig vara en av de attraktivaste. Säg vilka som inte varit här?! Här skulle det vara på platsen att tala om den lilla ortens fördel som spjutspets i kulturen. Men det får vänta med kulturpolitik till en annan gång.
Festivalen börjar stenhårt. Det luktar myggift eftersom myggorna tydligen är särskilt många och onda i år. Folks sprutar och sprejar på sina bara svettiga skinn.
Det är stök och bök och improvisation runt omkring. Folk dröjer inte för länge bland de uppställda skivorna, för här verkar det ännu finnas frirum för myggen.
Först på scen Oren Ambarchi. Gitarr och elektronik. Det låter som det gamla vanliga, fast Oren har ju gjort en rad märkliga skivor. Ändå knaster, brus, korta inpass att variera. Men när hans halvtimme var över satt jag ändå där och tänkte på hans förnämliga behärskning av storformen. En enda linje som bågnar och så lade han spänningen där. Crescendot blev inte öronbedövande för att vara effektivt.
Så kom något jag sett fram mot. Att få höra Christian Munthe ihop med Günter Christmann och Raymons Strid. Jodå, det blev precis som ni anar. En klassisk halvtimme friform. Raymond simmade i vanliga vatten och det gör han fantastiskt. Christmann hörde jag nog första gången för sisådär trettiofem år sedan. Han är sig lik. Detta sagt som beröm. Hans trombonspel är ettrigt och lågdynamiskt. Men han är den sorten som utvecklar varje liten parameter. Han lyssnar hur det låter om han gnider på klockstycket på ett annat vis och upptäcker nya ljud. Munthe spelade på alla vis på gitarren och nådde den där intensiteten som innebär att mannoga väljer de ljud som ska nå ut. Det var komprimerad musik utan gester. Korta, ettriga stycken, där pauser och ljud blandas snabbt.
Det var enmycket märklig kväll. Den avslutades med att The Ex äntrade scenen förstärkta med blåskvartett, Ken Vandermark och Mats Gustafsson på saxar Ro Paci på trumpet och Wolter Wierbos på trombon.
Det var bara att tuta och köra. The Ex fick upp publiken på golvet i ett gungande dansande hav. KNappt hade musiken börjat förrän ett hejdundrande åskväder med blixtar korsande himlen och regnet ösande bröt ut. Det passade liksom koltrasten till Cages 4´33.
Våldsam anarko-punk med sliriga gitarrer och energiladdat trumspel. Blåsarna fick utmärka sig. Mest i fas var förstås Ken Vandermark med ett riktigt spräcksol i honktradition.
Nickelsdorf ligger vid gränsen. Och hotellen ligger på ungerska sidan i ett märkligt ödeland. När jag väl kommit tillbaka slog jag upp fönstret och lät regnets smattrande ackompanjera den svala lufen som trängde in.
En del av Konfrontationen äger rum på en gård, ett slags kulturcentrum, en halvmil från byn, Kleylehof.
Hade vi inte fått känna på värme förr så fick vi så vi tålde nu. Svettdrypande trängde vi ihop oss för en andaktsfull stund med Sofia Jernberg och Raymond Strid. Jo. Mats Gustafsson har varit med och kuraterat årets festival och nog är den märkt av hans kompisar och nätverk. Det är bra. Kuratering kan också vara att visa vad man har närmast omkring sig. Och den gode Gustafsson umgås med bra musiker, så det var det. Men Sofia sjöng så skört och vackert och Raymond fyllde på med sina vackraste klanger. Han rörde sig liksom på tå över trummorna. Men så bad han henne komma nära mikrofonen och han lyfte en resväska med gejer och lade på trummorna. Själva skramlet förvandlades till stjärnfall när Sofia knäppte med stämbanden och svävade med rösten.
Det var en stund att sent glömma.
Sedan följde en stumfilm uppenbarligen inspelad i Canada, Cowards Bend the Knee, som var parafras på tjugotalsestetik. En hgistoria som blev alltmer absurd utan riktigt fokus. En seg sak, tyckte jag, som mest mynnade i studentikos surrealism. Inte lyckades de ambitiösa musikerna lyfta det hela, även om Michael Thieke, Christof Kurzmann, Martin Siewert och Martin Brandlmayr nog ansträngde sig. Rätt sövande i den kokande värmen.
Alla blev glada då nästa akt skulle ske utomhus och vi fick vandra till en dunge med en liten amfiteater. Där satte vi oss alla i skuggan för att vänta på Roscoe Mitchtells solo.
Förväntan var stor. Inte tu tal om saken. Där kom han. Frågade om det var där han skulle vara. Slog sig ner på en stol, plockade omsorgsfullt fram sina instrument, sopranen och alten. Så följde ett pärlband solon. Tekniskt drivna, hela tiden cirkulär andning. Förtätat, men ganska lugnt. Eftertänksamt. Då och då glimmade stämningar som från hymner i tonslingorna. Så bad han sin medhavda kompis spela trumpetsolo. Det gjorde han lysande. Också litet som hymn. Mitchell spelade duo med honom och fortsatte med solo. Hans halvtimme blev snart en timme. Där satt den ensamme mannen prydligt på sin stol och spelade saxo i en tradition och med ett mästerskap om är mycket ovanligt. Det var en upplevelse. Och när alla applåderade så varmt, när han var klar, blev han glad och spelade ännu mer. Ett sånt allvarligt mästerskap i kombination med uttrycksvilja av innerligaste slag. Som att ha något varmt om hjärtat att berätta om och vilja göra det. Detta var mycket mer än jag väntat mig. Och nu längtar jag efter mina gamla Rosco Mitchell-soloalbum som jag inte hört på länge.
Thomas Millroth i Nickelsdorf