14 augusti 2011

Way Out West (2011): Kanye West

Av: Tobias Norström

Akt 1, den självutnämnde konungen äntrar scenen.

Det ska sägas direkt att jag har en fäbless för hybris. Framförallt är det en grav fascination för människans megalomaniska tendenser. Hos Kanye West finns inga tendenser kvar, i honom lever och frodas ett storhetsvansinne av smått astronomiska proportioner – och det är verkligen a good thing. Utan Kanye Wests storhetsvansinne vore världen berövad inte bara hans egen samling av utforskande och framgångsrik hiphop utan likväl även hans katalog som producent, med bland annat monolitiska The Blueprint. Utan Kanye Wests storhetsvansinne skulle heller inte hans framträdande präglas av samma djup och pretention. När en backdrop föreställandes antika skulpturer avtäcks på Way Out Wests flamingoscen är det nämligen början på en historia om självrannsakan, narcissism och ånger. Ett mindre ballettkompani börjar inta scenen, en instrumental version av Jay-Z-samarbetet H•A•M fyller luften. Spänningen briserar i och med att Kanye West gör entré på en upphöjd ramp och stjäl publikhavets ivriga kärlek med Dark Fantasy.

En standard är satt. En självutnämnd konung krönt. Så börjar akt ett. I en magnifikt storslagen tappning avverkas gamla och nya låtar. Det är ett narrativ i vilket framgång är ett tydligt tema, både självuppnådd och självproklamerad sådan. Publiken vet att det är början på en uppvisning, vi är åskådare, Kanye West vår bard.

Akt 2, kungariket krackelerar.

Vägen till tronen har för Kanye West varit om inte problematisk så åtminstone kritiserad. Han har fällt uppseendeväckande uttalanden, skämt ut sig på prisutdelningar, kritiserats av sina egna för sin brist på streetframtoning. Det enda som talat sitt tydliga språk har varit hans sätt att skapa musik. Där har Kanye West lyckats konstruera en egen standard med inbjudna stjärnor, gamla soul-samplingar inspirerade av den gamla skolan och på så vis fått en till synes ständigt expanderande musikalisk utveckling.

Fjolårets My Beautiful Dark Twisted Fantasy blev onekligen en triumf, en uppföljning till vemodet på den förhållandevis ljummet mottagna 808s & Heartbreak från 2008 samt en utstakning i en mer högstämd riktning. Den var en kavalkad av lika många krigsförklaringar mot Kanyes belackare som självhat och rannsakan. Det var ett storbolagsbekostat album i form av en producents terapeutiska skapande. Och att Kanye ifrågasatt sig själv märks allra tydligast i vår historias andra akt.

Här blandas låtar från nästintill hela karriären, från genombrottsingeln Through the Wire till den melankoliskt självömkande Heartless. Formen varierar mellan medley, allsång och straight up energiska framföranden. Allt med ett fantastiskt autotunefilter vilandes över Kanyes röst. Det är digital manipulation som lika mycket betonar superstjärnans tekniska brister som det uttrycker en fantastiskt vacker sårbarhet. De sorgset vibrerande digitala tonerna sätter liksom fingret på själva bristen på självinsikt. Utan att tappa i fart utgör konsertens mitt med sin autotunesvit själva hjärtat. Det är här kärnan i Kanye Wests artistskap bäst kommer till uttryck - någonstans i gränslandet av storslagna visioner, narcissistiska utspel och musikaliska stordåd.

Den andra akten ebbar ut i megahitsen All of the Lights och Stronger. En serie som perfekt illustrerar skedet i dramat då den självutnämnda konungen helt tappat verklighetsförankringen. Han måste nu vinna insikt för att röra sig framåt.

Akt 3, den självutnämnde konungen förlorar hoppet och sin ärbarhet men finner sanningen.

Istället för att i sedvanlig ordning avancera och höja musikens energi går den avslutande akten in i en utdragen kontemplation. Vangelis Chariots of Fire sätter tonen och tar formen av ett intro till Runaway med en gästande Pusha T. Det är ett vågat utspel som sätter allt på spel. Kanye West går istället för att få med sig publiken i en explosiv avslutning en egen väg och väljer att berätta historien om sitt ursprung. Han spelar Bon Iver-samarbetet Lost in the World och Hey Mama. Han berättar om flytten till New York. Om vad han har försakat, om sin ensamhet och om det han håller kärt. Det är ett naturligt estetiskt resultat av hela framförandet där lyrik och scenshow sammanspelar för att skapa och manifestera konserten som ett drama om en enda person – den självutnämnde narcissistiske konungen som här blottar sig och alla sina brister.

Uttrycket ligger i linje med det som etablerades i den 30 minuter långa videon till Runaway och framförallt Vaness Beecrofts koregrafi. Det är ytterst ett tecken för en ny sorts superartist som utvecklats bortom storbolagens tillrättalagda och kommersiellt utstuderade recept. På gott och ont är det den högsta ansträngningen att odla ett allvar annars sällsynt i en genre och en kontext av självhävd.

Tillsammans med sin ensemble tar Kanye West mot publikens applåder innan ridån går ner. Han har genom att framföra 26 låtar berättat historien om sig själv. Det är en historia om galenskap, kris och framförallt hybris. Antingen är det ett fantastiskt epos, eller en platt uppvisning. För mig skakades flera grundvalar om vad en konsert med popmusik kan vara.

Way Out West (2011): Ariel Pinks Haunted Graffiti

Klockan är kvart i nio på lördagskvällen och det är oroväckande tomt i tältet där Ariel Pinks Haunted Graffiti strax ska spela. Killarna på scen verkar dock inte bry sig. De soundcheckar stillsamt medan Ariel Rosenberg, som han egentligen heter, ger ljudteknikern bakom oss klara instruktioner. Oron skingras när publiken plötsligt strömmar till och när bandet sparkar igång har det nästan blivit halvfullt i Linnetältet. Bandet verkar peppade!

Men det är lätt ostrukturerat redan från start. När första låten passerat har jag fortfarande svårt att avgöra om det fortfarande är soundcheck. De flesta låtarna är hämtade från skivan Before Today, med några få undantag. Skärpan från det första ”riktiga” studioalbumet hänger inte riktigt med live. Visst, melodierna finns där i botten, men musiken framförs ofokuserat och musiken glappar. Menopause Man och Round And Round hör till undantagen. Publiken reagerar direkt genom att klappa händer och rulla på höfterna. Beach Boys-körer och smäktande sång varvas med krispiga Hall & Oates-licks. Lyckokänslan blir kortvarig och vi får vänta ända till slutet innan den återkommer igen.

Grundproblemet är att Ariel Pink inte själv verkar så intresserad av att framföra sin musik live. Det spelar ingen roll hur mycket bandet än manar på frontmannen. Under den korta spelningen smyger Ariel Pink omkring på scenen. Han påminner om Kurt Kobain, men med utväxt Iron Maiden-frisyr och småtaskig hållning. Hans ögon ser märkbart trötta ut under luggen. Han röker ett par cigaretter under konserten. Mumlar och skrattar om vartannat. Verkar frånvarande. Som om han vill vara någon annanstans. Långt borta från livet i turnébussen och jobbiga liveframträdanden. Synd. Killen är ju ett geni som i sina bästa stunder dekonstruerar den kaliforniska popskatten och spottar ur sig fragmentiserade melodier av en kaliber som vilken hitmakare som helst skulle avundas.

Ikväll får vi se en mycket ojämn konsert. Det blir inte bättre av att ljudet strular och att videoprojektorerna vid sidan av scenen plötsligt lägger av. Det är symptomatiskt för hela spelningen. Ikväll är det inte mycket som funkar. Som tur är samlar sig bandet till en sista kraftansträngning. Bright Lit Blue Skies är en urstark avslutningslåt. Allt det allt det jag saknat under spelningen faller plötsligt på plats. Det är nyromantik, Frank Zappa, China Crises och R Stevie Moore på en och samma gång. Att de inte spelade Can´t Hear My Eyes är plötsligt glömt och förlåtet.

Way Out West (2011): MF Doom/Wiz Khalifa

Eftersom det var alltför många säkra kort och rock/pop/indie-akter som inte intresserade mig nämnvärt koncentrerade jag mig på hiphop under festivalens sista dag. Tre konserter som var helt olika varandra. Superstjärnan Kanye West kan ni läsa om i en egen text senare.

Intressant att jämföra undergroundrapparen MF Doom och uppkomlingen Wiz Khalifa. Några likheter? Inte många. Wiz Khalifa är som hämtad från en high school-film. Killen som sjunger om att ragga upp alla snygga brudar, som visar upp sina tatueringar, är streetsmart, älskar att stå i rampljuset, hävdar sig själv hela tiden. Han visar upp en bild på sig själv på ett omslag av Rolling Stone Magazine. Jag är på g, liksom, se upp för mig, jag kommer att erövra alla världens hitlistor. Och det är inte konstigt att han räknas som en av framtidens stjärnor, låtarna är som stöpta för att kunna spelas på MTV eller kommersiella radiostationer. Lustigt nog kommer jag flera gånger att tänka på Green Day. Samma typ av melodi/refräng-tänk, fast med hiphopkläder. Det finns även inslag av eurotechno. Musik alla kan sjunga med i, dansa till.

MF Doom kommer från en annan värld. Han är berömd för att alltid uppträda i en mask, har använt flera pseudonymer och alias sedan slutet av 80-talet. Serietidningar och filmer tar plats i en ihopsnickrad värld, jag kan se framför mig hur Daniel Dumile – som det står i passet – och hans sidekick går omkring och rotar efter gamla skivor på loppisar, har en garderob fullproppad med VHS-filmer, snackar i gåtor, citerar Charles Bukowski, och tanken att gå ner på någon hipp klubb för att frottera sig med eliten finns inte. De har lämnat dj:n hemma, har med sig en dator, till synes spontant trycker han fram olika beats och samplingar, sjuka stråkar, svajigt blås, ganska omöjliga låt-skelett som samtidigt tar in musiken i en intressant musikvärld. Inga egentliga refränger, medryckande beats ett tag, innan de trampar in på andra vägar. I princip omöjligt att greppa texterna för mig som inte hört särskilt många låtar tidigare. Jag uppfattar några ord: weed, super, ladies. De försöker inte erövra publiken, gör sin grej, det kunde lika gärna vara en spelning på en pizzeria inför en publik på 15 personer. MF Doom är dock inte lika skygg som han verkar, han har nyligen samarbetat med Thom Yorke. Ibland skickar han tydligen andra rappare som låtsas vara MF Doom. Bakom masken. Så vem vet, det kanske var en annan tjomme, men jag tror inte det. Och skulle det spela någon roll?

Varför tycker jag att MF Doom är oerhört mycket bättre än Wiz Khalifa? Antagligen för att musiken är mycket mer experimentell och oförutsägbar. Och – kanske – någon slags identifikation. Jag har ingenting gemensamt med Dooms trasiga uppväxt och liv, men gillar skeva ljud, anti-estetiken, jag har inga tatueringar, men solkiga t-shirts och ölmage.

13 augusti 2011

Way Out West (2011): Prince

Han kommer in på festivalens största scen, en kvart försenad ungefär, som en frälsare. Vandrar omkring, bugar, till new age/fusion-synthar. Efter det "1999" och jag skruvar på mig lite nervöst. Kommer det bli en hitkavalkad? En retrokonsert utan utmaningar? Jag såg Prince i Köpenhamn i slutet av 80-talet och redan då kändes det som han hade bränt sitt bästa krut, i samband med ”Sign of the Times”-turnén. Som så många andra gamla fans har jag kvar varenda platta fram till ”Love Sexy”, har sålt skivorna från början av 90-talet, och har bara följt honom högst sporadiskt de senaste 20 åren. Men, rapporter har sagt att Prince fortfarande kan vara i toppform live.

Och visst är han det. Det blev en hel del hits, men inte på ett publikfriande, förutsägbart sätt. Märklig uppbyggnad av konserten. Jag uppfattade ingen linje. Det var som Prince och bandet (mest kvinnor) lekte musik, mitt i andra låten – ”Little Red Corvette” – kommer det en lång, lång ballad, han sänker ner tempot, sjunger duett med en av tjejerna, Andy Allo, och tar fram den sexfixerade sängkammarrollen, spelar gnidande, sensuella gitarrsolon (mer Carlos Santana än Jimi Hendrix), en stund senare ”Let´s Go Crazy” som vävs ihop med en supersvängig ”Delious”. Få äldre låtar spelas i sin helhet, det blir bitar av någonting större, medleyn där Prince & bandet stöper om, bygger ut, vrider ut och in på skattkistan av sånger.

”Purple Rain” är låååång, med allsång från publiken i flera minuter och ett lila konfettiregn. I min värld hade han kunnat hoppa över den, men även här finns det små, starka detaljer, som läckert, jazzigt gitarrspel innan balladernas ballad breder ut sig som en arenarockballong. Efter mehgahiten är det paus. Alla lämnar scenen. Vad nu? Klädbyte? Nja, de lockade väl fram funkguden, eller något, senare under konserten är det en likadan paus.

Fragment av 70-tals-hiten ”Play that Funky Music” plockas fram ett par gånger - liksom Michael Jacksons ”Don´t Stop Til You Get Enough” – och under ”Musicology” spelar Cassandra O´Neal (som även tog på sig basker och målade en teckning under en låt) en snabb jazztrudelutt på pianot som ekade Charlie Parker. Men, annars, förstås, eget material, jag förstår medleytanken, han vill spela hits, publiken vill höra hits, han skalar, komprimerar låtarna, gör om dem. Det funkar, men det hade varit kul att höra, till exempel, ”Sign of the Times”, eller, ”When Doves Cry” – som bakas ihop i med bland annat ”Nasty Girl” och ”Hot Thing” - i sin helhet, där skelettet fick nya vingar, och tid på sig att blomma ut.

På ”Kiss” ersätts det torra soundet från skivan, med en funkigare, mer organisk atmosfär. Bra, men det är när Prince & bandet låter musiken ta tid, bygger ut funkrötterna som det svänger något gudomligt. En sammanslagning av ”Cream” och ”Cool” är en av konsertens absoluta toppar. Då är det som partyt aldrig, aldrig vill ta slut. Jag hade för mig att Larry Graham (Sly & The Family Stone) som Prince spelat mycket med på senare tid skulle vara med på den här turnén, men Ida Nielsen var inte dum som funkbasankare.

En annan medlem i bandet var sångerskan Shelby J som i början mest fungerade som hejaklacksledare. Hon gömde sin röst väl, innan ”Nothing Compares To U” stod på tur, när hon sjöng med en mäktig soul/gospel-röst i duett med den lille från Minneapolis. Vi fick – tyvärr – ingen ”Do Me Baby” – den klassiska balladen från ”Controversy” – men en storslagen, känslosam version av låten som Prince gav Sinéad O´Connor. Så här långt in i konserten har Prince lagt undan gitarren, han spelar bas en stund, keyboards ibland, och dansar, återanvänder gamla tricks, som att ligga på flygeln, roterar med benen, bisarrt att han inte ser äldre ut, han är nästan som en kopia av sig själv för 20 år sedan.

Låtvalen och upplägget fortsatte att förbrylla. På ett positivt sätt. Det skulle vara perfekt, kan man tänka, att i samband med en av funklåtarna, ta upp publik från scenen. Men här sker det under ”If I Was Your Girlfriend”, en poplåt egentligen, utan tyngd, men det fungerar hur bra som helst, de behåller den genialt enkla melodin, refrängen, som fortsätter och fortsätter, när säkert 40-50 personer kommer upp och dansar med bandet. Och - vem börjar rappa – i 20-30-sekunder - om inte Kanye West, som har smugit in på scenen.

Alltsammans avslutas i party-funk-disco-stämning, med ”Controversy” som sista låt. De kommer in på scenen en sista gång, för att vinka adjö. Inga fler låtar. Då har konserten pågått i två timmar och en kvart. Något sånt. Men musiken lever kvar i kroppen. Det är svårt att tänka sig att Prince kan göra mycket bättre festivalspelningar än så här, idag. En spelning på en klubb, eller en jazzfestival, i 3-4 timmar, där musiken tar ut svängarna ännu mer, är säkert ännu bättre. En nostalgikonsert? Delvis. Men, samtidigt, mycket, mycket mer. Ett bevis på att en av 80-talets största stjärnor - en man med en ofattbar musikalitet, ett driv, och en lekfullhet, som få andra – är vital, levande, än i dag.

Way Out West (2011): Fleet Foxes

Jag fastnade inte riktigt för Fleet Foxes hyllade debutalbum. Musiken var alltför sympatisk. Årets album Helplessness Blues har jag lyssnat mer på, gillar särskilt den smått experimentella folkrockutflykten The Shrine/An Argument. Den är en favorit även live, det vackra, sakrala möter andra klanger, som en nästan frijazzig saxofon på slutet. När jag står och kollar på konserten infinner sig samma invändningar. Det är så förbannat sympatiskt. Och korrekt. Musiken är för perfekt. Det finns inga svarta hål, få trasiga kanter, i Robin Pecknolds sånger. Låtarna är bra, ja, njutbara på många sätt. Stämsången sitter perfekt. Ljudet är rymligt. Men på en stor scen blir den anonyma framtoningen ett problem. Jag tänker på Crosby, Stills, Nash & Young. Det skulle behövas någon som tar ett steg fram, bryter mysfaktorn. Fleet Foxes – ett bra band. Absolut. Men de är alltför fastlåsta i singer/songwriter-kostymen. Trygg musik.

Way Out West (2011): Janelle Monáe

Progsoul? Konceptuell r´n´b? Janelle Monáe är inte lätt att placera in i ett fack. Första skivan – Ep´n ”Metropolis: Suite 1 (The Chase)” – är delvis inspirerad av Fritz Langs sci-fi-film från 1927. Sångerskan – från Kansas, numera boende i New York - har ett alter ego, en android vid namn Cindi Mayweather, och på fjolårets debutalbum ”The ArchAndroid (Suites 2 och 3)” tar hon koncepttänkandet ännu längre i någon slags afro-futuristisk, modern r´n´b, som pekar åt mängder av olika håll musikaliskt.

Hela bandet är klädda i svart och vitt, ibland tar de på sig commedia dell´ arte-liknande masker, Monáe gör entré gömd i en svart dräkt med stor huva. Konserten är hårt regisserad, det 14-15 personer stora bandet rör sig samtidigt, vid ett tillfälle på slutet lägger sig alla ner på golvet, följer varenda infall från en dansande, sjungande, musikalisk kameleont. Teater, en show, men det är aldrig i vägen för musiken.

Varenda låt har mängder med idéer, i botten soul och r´n´b, men Rick James-lookalike-mannen på gitarr kan dra iväg ett långt, knivvasst gitarrsolo, eller köra ett intro som osar klassisk gitarr, konserten startar – som skivan - med Debussydoftande toner. Hon fogar in alla möjliga genrer på ett eget, spännande, extremt begåvat sätt. Jazz, rock, aviga taktbyten, supersnygga arrangemang, funk. Och allting hänger ihop. Något malplacerat med en tolkning av Jackson 5´s I Want You Back, dock.

En perfekt uppvärmning inför Prince 5-6 timmar senare.