Hijokaidans skarpa pilar

Min hörsel lever antagligen farligt. Jag använder aldrig öronproppar. Men en bit in i Hijokaidans konsert – som avslutade den andra dagen på Perspectives 2009 – tar jag fram dem. Det som skär är sångerskan Junkos röst. Hon skriker med den ljusaste och vassaste av röster. Jojo Hiroshiges gitarr känns också, men inte på samma sätt. Svårt att plocka fram de vanliga adjektiven när det handlar om ursprunglig noise av det här slaget. Egentligen borde man inte säga eller skriva något utan bara röra sig, dansa med spasmer som en kille i publiken gjorde; han ställde sig längs fram, gick in i musiken förutsättningslöst, kastade sig ner på golvet. Men visst var det bra. Mycket bra. Och det är befriande att höra och se noise utan laptop, utan rattar och reglage och apparater på ett bord.

Jojo Hiroshige använder mycket effekter, han svajar med armen, stampar på pedaler, och egentligen är det väl inte särskilt långt från en Pete Townsend eller en Jimi Hendrix. Tonerna liksom vrids ut, skarpa elektriska pilar skjuts iväg, skriker, tjuter, innan de klyvs, gång efter gång efter gång. Men ibland är det tjocka lager av noise som angriper som hotfulla åskmoln.
Junko skriker. Skriker. Skriker. Hiroshige använder rösten ett par gånger, korta, agressiva utbrott. Junko skriker. Skriker. Skriker. Finns det några ord i rösten? Märkligt i den andra låten när det nästan blir vackert. Gitarren skapar känslosamma vågor. Det kanske är en kärlekssång? En noiseballad. Hijokaidans medlemmar lever tillsammans. Hur låter det när de övar hemma?

Små moment av skrik eller vrål är inte extremt ovanligt i noise, men till, tja, 90 % är det instrumentalmusik. Kombinationen av gitarrens dissonanssvärmar och primalsången är något alldeles unikt. Och Hijokaidan når långt in, förbi spärrarna, in i ett svårnämnbart djup.

Det är tyst i hotellrummet. Men jag hör fortfarande Junkos röst. (PM Jönsson)