Brötzmann hade en högtidsstund på konstmuseet. Nu trädde han ut på scenen mer redo för ljudstrid, att forcera vallar och hinder. Med sig hade han gamle trumpetaren Toshinoro Kondo, basisten Massimo Pupillo och slagverksspelaren Paal Nilssen-Love. Pelle i botten direkt, pumpande malande bas och dånande trummor. Musiken delade in tid och rum i splitterbitar. Brötzmann ännu med all sin kraft. Stora överraskningen för mig blev Kondo, som jag ju hört mycket tidigare, men som nu bearbetade sin trumpet lätt elektroniskt. Han spelade med eko och han utforskade små ljud, spelade med ganska rå ton som tidigare, men som han använde den. Knappt, utstuderat, råskuret. Övertygande trumpetspel, som inte måste överbevisa någon. Han vilade i sig själv och spelade med nödvändighet. Slutet på den långa konserten var som en hymn, där han och Brötzmann andäktigt sjöng musikens lov.
Innan hade vi lyssnat på en udnerbar lyrisk stund med Marilyn Crispell, Palle Danielsson och Jocke Milder, där Lina Nyberg improsjöng texter av Rumi, där varje fras hade en stor laddning. Den fyllde rummet. Crispell spelade på sitt allra mest lyriska humör, och plötsligt var tiden förbi.
Avslutning var en öronbedövande uppvisning av Hijokaiadan. Japansk noise, men inte bara med volymparameter. Det var högt, men samtidigt lyckades de spetta fram struktur och form. Yunkos sång var helt skärande manisk. Gick igenom allt. Hiroshiges gitarr malde i rundgångar och med dånande riff. Maken finns inte. Tätt, sammanhållet, formfast och fullständigt normlöst. Allt på en gång.
Däremot, Gud hjälpe mig, hörde jag inte till den överväldigande majoritet som jublade efter trumpetaren Peter Evans solokonsert. Virtuost, visst. Men jag rycker på axlarna liksom jag en gång gjorde för både Chick Corea och den bejublade Kölnkonserten av Keith Jarrett. Det krävs mer än muskler för att göra konst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar