07 mars 2009

Raymond Strid


Raymond Strid, slagverk. På ett märkligt vis förblir han i ett slags mediaskugga. Unikt spel, ett helt eget vis att spela på klanger. Vi är vana att höra honom med bl a Mats Gustafsson. Länge länge har jag tyckt att Raymond borde få tillfälle att träda fram. Det var många år sedan nu han gav ut duoplattan med Michael Zerang, som jag fortfarande håller för de märkligaste albumen inom impron. Nå, idag fick jag så höra Raymond tillsammans med berlinbaserade basisten Clayton Thomas och klaviaturspelaren Pat Thomas (no relations!). De exploderade i en klangorgie som stegrades till en fantastisk fest för Raymond, som sträckte ut, spelade vigt, innovativt, både skämtsamt och allvarligt. Och musiken sköt som en pil genom tiden, som strax var slut. Och snart tänkte jag samma tankar jag malt förut: tänk om Raymond fick chansen att under säg ett halvårs tid bara jobba med ljud, bjuda in dem han önskade, bearbeta, klippa, klistra, ja, då skulle vi få ett ljudlandskap som inte liknade något annat. Vi väntar på detta. Vilken kulturmycnighet och sponsor ger en av vårt lands mest unika ljudskapare och musiker denna rättvisa chans?! Vi behöver denna musik som ännu inte finns men ständigt anas, då Raymond står på scen. Särskilt ikväll.

Inga kommentarer: