08 mars 2009

Nyaperspektiv en enorm kulturinsats

Så är då nyaperspektiv avslutade, brännpunkten är passerad, men de var för mig flera: Tako Unami, Sachiko M med Otomo, Clayton Thomas, Marilyn Crispell, Hijokaidan (Junkos diskantröst som skar upp nya världar i hjärnbarken).... Alltså, här samlades till en rad konserter något av det viktigare i dagens nyskapande, undersökande, experimentella, ytterst angelägna musik - ett område mellan noise, romantik, performance och dig själv - . Mottot är ju egentligen mer än festivalarrangörernas kaxiga att man skall bekämpa dumheten. Jomenvisst. Ytterligare mer och bättre: våga vägra underhållning, som Magnus Nygren formulerat det. Alltså, musik som ren och skär kundtjänst bestås av så många andra, men musik som något mer, ett slags kultur som ifrågasätter, inte bryr sig om samhälleliga positioner, sociala strukturer och ändå riktar sig till vem som helst. Inte det populistiskt folkhemska "alla". Konst och kultur är inte för alla men däremot vem som helst. Det är skillnad. Och frågan hänger i luften. Hur skall en plattform som Nyaperspektiv kunna fortgå, för det är viktigt, en mötesplats som återkommer. Hur viktigt detta varit har historien många bevis på: olika musikfestivaler, officiella konstutställningar i gamla öststater, dit utländska deltagarare bjöds, det blev veritabla andningshål, gallerier med envis verksamhet som Signal i Malmö, Index i Stockholm. För denna breda, faktiskt och omfattande genre musikexperiment (skriver så i brist på annat) som omfattar inte bara, eller kanske idag minst, klassisk konstmusik, men utväxter från populärmusik som rock och pop, klubbscenen, impron, frijazzen etc etc, för denna viktiga genre med en sjuhelvetes massa deltagare och lyssnare över hela världen, ja, för den finns i Sverige efter Nyaperspektiv mycket få platser. Om den skall verka, om musiker i Sverige och publiken skall ha en chans att delta, att få möta alternativ och tankelabyrinter och känslolabyrinter utan givna vägar och svar, då måste något som Nyaperspektiv existera. I dagens kulturliv diskuteras inte detta snarare hörs rop på samling mittåt. En fövanskad form av konst för alla, där datanimerade spraybombningar av tunnelbanan väcker rop på censur och gränsdragning. REsonemanget borde vara tävrtom. Men: hur få verksamheter som Nyaperspektiv att finnas kvar? Jag tror det är en av de stora stötestenarna och avgörande vägskälen framöver. Om inte, hur skall vi hantera vår rättmätiga besvikelse?

Inga kommentarer: