Torsdag i Västerås

Äntligen i Västerås! Jag har aldrig satt min fot i stan, tänkt åka på de två tidigare festivalerna, sörjer över att jag missat Anthony Braxton, The Ex och massa andra konserter, men i år lockade framförallt de japanska inslagen. Det var ett enkelt beslut att boka ett par festivaldagar. Och den första kvällen bjöd på en brokig men intressant mix av upplevelser. Alltid kul med helt nya bekantskaper och det var flera namn jag inte hört förut. Clayton Thomas solokontrabaskonsert var fascinerande. Först spelar han med ett par stråkar och pinnar, förvandlar basen till ett gigantiskt slagverksinstrument, varvar suverän timing med en utpräglad känsla för små nyanser. Rena gamelankonserten. Nästa stycke var helt annorlunda, minimalistiskt i snabbt tempo. Hankil Ryu plockar isär urverk, mekanikmusik. Intressant i teorin. Bitvis spännande live även om det var svårt att se vad han gjorde. Han delade scen med österrikaren Dieb13 som dels gjorde en turntablekonsert på egen hand, dels spelade ihop med Ryu. När bådas musik krockade hände det mer saker, ljuden gick in i varandra, väckte associationer, en skivarm pendlade som en klocka. Fast i tystnad. Cor Fuhlers preparerade pianomusik lyssnade på tystnaden. Fint när en avlägsen sång tittade förbi, när småljuden tog över. Jag har hört Eric Oscarsson på skiva, men aldrig sett honom live. Vilken pianist! Intensiteten och energin och det okonventionella spelet är något alldeles eget. Inget dumt band, trombonisten Mats Äleklint måste vara ett unikum. Saxofonisten Virginia Genta sjöng/skrek emellanåt, lite som Linda Sharrock. Mer sånt! Favoritkonsert? Lokomotiv Konkret. Det var nästan lika bra som på Nefertiti för två veckor sedan. Grymt kul att se ett i det närmaste legendariskt band vara i toppform mer än 30 år efter de bildades. Dervischjazz. Rakt-i-magen musik. Tre suveräna musiker som kan noisehacka, spruta ut vrålande lyckosprång och vara allvarliga på samma gång. Den sista konserten gjorde mig kluven. Ett specialihopsatt band av Per Svensson, med Dror Feiler, Jakob Riis, Otomo Yoshihide och Jojo Hiroshige (Hijokaidan). Perspectives meeting. Men blev det något intressant möte? Jag upplevde det som att Dror Feiler och Otomo Yoshihide var de som mest försökte att mötas, spelade med de andra, letade efter ett kollektivt samspel. Under andra halvan var det glimtar av magnifik noise. Men det blev för maskulint, för mycket gitarryxor. Jag hade hellre sett Per Svensson göra ett performance solo, i naturen, med rituella drag, där svetslågor flyger omkring och gitarren demoleras. Det tillförde inte särskilt mycket i det här sammanhanget. Nåja, konserten väckte massor av tankar och det är alltid positivt. (PM Jönsson)