Efterklangen av Hijokaidan live är enastående. En rituell obönhörlighet. En musikalisk oundviklighet. Konsekvens, brukar man tala om. Men Hijokaidan är ett band helt utan omskrivningar. Jojo Hiroshige ropar dagens fältrop och så kör de! Själen vibrerar i takt med trumhinnorna. Andra försök att spela högt och medryckande på noisesätt förefaller som klena försök inför detta. Det behövs något mer än bara ljudmassan. När jag på Nyaperspektiv, var annars, hörde Wolf Eyes ffg fick jag en liknande upplevelse av närmast rituell karaktär. En sekulariserad parallell till extas i kyrka. Eller kanske ett lyckat försök att komma åt atavistiska känslor, de grundläggande kulturlagren i våra kollektiva minnen, de där människan dansat fram sitt språk och kunnat nå extas. Det räckte inte med vassa spjut eller höga stridsrop, något mer och viktigare måste till. Någonstans får jag för mig att det även handlar om att skapa språk för att förmedla ngt.
Något åt det hållet tror jag gruppen I of the Mourning var ute efter. Enformighet som ljudbrus och sedan oformulerade skrik. Men det var nog inte så det började, det är slutet på språket, när det inte räcker längre, början var sökandet efter olika former, formler, transens maniska rörelser. Tror jag. Förresten, jag undrar så varför Smashin Pumpkins deppiga låt I of the Mourning gett gruppen namn? Radio Radio Radio....
Kvar i denna anda finns ocks franske Xavier Charles klarinett solo. Elegant fraserat och framfört med finess - typiskt franskt enligt ständige konfenciern Raymond Strid (den mannen är en lysande bärarare av humanistisk kunskap på alla nivåer!) - och Charles fick t om göra extranummer, ett solo blåst på en liten papperslapp. Strålande.
Och denne ständige Brötzmann, jag tror han sysslar med de här grundbegreppen hela tiden, exisentiellt, djupt känt med nödvändighet, därför förfaller han aldrig till cirkusmanegen där man skall visa hur vig man är, eller stark. Det är något annat det, än musikkonst. Den här festivalen har hittills givit några starka konstnärliga upplevelser.
I natt lade jag ut en amatörbild på Hijokaidan (Junko och Jojo Hiroshige) jag skall ge er en lika amatörmässig bild av Peter Brötzmann med Toshinoro Kondo & Co. För att övertyga er om dess amatöristiska kvaliteter har bara en liten del av Kondo tagits med. Han kommer på ett eget foto också. Suddig förstås.... enjoy!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar