02 februari 2009

Bild och pedagogik

Det låter trist med pedagogik. Men om jag säger grafisk form och design låter det kanske bara litet kuligare. Jag spinner vidare på Magnus tankar. Idag säljs mycket genom nätet. Dvs förpackningen i gammalt snitt, som skulle fånga vår blick med vad det nu kunde vara för att locka till inköp (det grymmaste värsta exemplet är en skiva med skitbra gamelangmusik prydd med barbröstad javanesiska!). Alltså, förpackningar behövs, men inte på samma sätt längre. Ungefär som de gamla så kallade realsocialistiska staterna. Där behövde man inte göra reklam genom förpackningar, allt var betalt, marknad i vår mening fanns inte. Således, vågar jag påstå, blomstrade formen. Alla möjliga och omöjliga skivfodral och böcker såg dagens ljus. De få formgivarna hade orgier i former som antagligen skulle varit osäljbara i vilken marknadsekonomi som helst. Det andra exemplet är ju den subkultur som kallades jazz, där man kunde frossa i USA i fantastiska omslag. Och ytterligare: här kostade man på sig finfina essäer och artiklar. En stor del av min musikaliska bildning fick jag i min ungdom genom att läsa skivfodral och bläddra i Deutsche Grammofons bamsiga kataloger (fast skivorna var inget vidare snygga). Och: jazzskivor i både väst och öst riktade sig också till vem som helst, alltså en så bred allmänhet som möjligt. Därför berättades det generöst om musiken, om varför man improviserade, etc. Motsatsen alltså till idag, nu märker jag hur jag bara håller med Magnus. För det gör jag. Är det så att partikulariseringen, att även klassisk musik av olika musikstilar och arter givit upphov till en rad subkulturer som i första hand är nöjda med sig själva, är det så att denna självbekräftande liknöjdhet och självklokhet skapar kontexter och undertexter och referenser som utesluter andra. Jag har t ex varit på musikfestival och träffat äldre människor som söker komplikationen hos den senmoderna konstmusiken i dagens impro och noise. Förvirrade läste de i programmet, inte ett namn som refererades till kände de till. Borde det inte vara på annat vis. Vill vi inte nå ut till vem som helst? Vill vi bara locka någon utanför genom diverse knep - musik i motorcykelmundering eller andra banaliteter - . Törs ni festivalarrangörer och skivproducenter inte stå för det egentliga innehållet för andra? Vad frukta?? Och så skulle jag kunna fortsätta gnälla om alla skitfula fodral - ibland är det mer pretto med konstverk på, men nästan aldrig finns där helheten som i en artists book t ex. Undantag kanske erstwhile och alMaslakh, för att droppa ett par namn som få känner till. Sådana är vi - men måste vi det??

1 kommentar:

Johan Redin sa...

Hej Thomas och Magnus,

Detta är precis en sak att diskutera och jag tror att det är dags att kanske göra SoundofMusics blogg till ett diskussionsforum; det har varit litet väl ont om kommentarer, med tanke på hur många som dagligen är här och läser. Hursomhelst, jag tror att en hel rad parametrar spelar in i denna fråga. En av dem är nog mer prosaisk: vad gäller t.ex. cd-r utgivningar så kostar ”pressningen” mer eller mindre ingenting, men ett tryckt konvolut däremot - än värre ett texthäfte - överstiger en normal löntagares budget (med hästlängder, efter vad mina offerter säger). Och hur mycket text får man fram på ett litet enkelt cd-konvolut? jämfört med det gamla hederliga LP-formatet (oh himmel tänk därtill gatefold!). Personligen tycker jag också bäst om att samtidigt som man lyssnar så får man läsa så mycket som möjligt om verket (utan att springa till datorn och bli fast i timmar i olika kopplingar och bolag osv.; detta kanske är del av nörderiet, men det bör inte sammanfalla med lyssnandet hoppas jag), men det kanske inte är alla som är eller känner folk som är begåvade nog att verbalisera det som tonar ut ur högtalarna. Det är - som bekant - otroligt svårt att skriva om musik. Thomas Millroth vet detta bättre, men nog är det en skillnad mellan bild och text i artist book och ljud och text i improvisationsmusiken. Det är en intressant jämförelse som tål att diskuteras: vilka estetiska medier låter sig översättas i ett annat? Sen finns det ett vagare, men respektabelt problem, och det är att man inte vill skapa alltför tydligt kontextuell ram kring musiken, dvs. ”styra” lyssnandet för mycket osv. Jag tycker dessvärre att detta är ett vagare argument, eftersom det är (hur paradoxalt det än låter) lätt att dölja sig i minimalismen. Detta tror jag också är ett stigande fenomen - dvs. mycket ’trial and error’, där man hoppas att folk inte skall märka att man faktiskt inte har något ärende. Det låter som en pessimistisk utsaga, men det är ingen som helst slutsats jag drar. Jag hoppas precis som ni att det är dags att bryta den coola ytan och visa att även kejsare har kläder på sig!

Critical Editions, Johan Redin.