Varför är det så svårt att göra bra musikprogram i TV?

Vi musikälskare tycks ha det förspännt i TV?! Varje vecka löper ett par längre program, levande konserter och mer efterforskande. Det är ju mycket värre för folk som gillar konst, vilket vi också gör. De programmen misslyckas hela tiden. Varför det? Konst kan man ju titta på, tänker jag, lämpligt för TV. Men egentligen samma där som i många musikprogram. Man skall vara så jävla putslustig, det räcker inte med att som i litteraturprogram tala om litteraturen och ge mig litet extra inblick, eventuellt träffa författaren som själv berättar eller svarar på frågor. Konsten pratas och skojas bort i de program som var. Alltid med några undantag förstås, fina reportage där någon konstnär fått tala till punkt. Musik är ju också lyckat i TV. Kan tänkas. Särskilt om kunniga programledare håller i det hela. Och faktiskt är det ju inom musikjournalistiken som kulturskrivandet gått mest framåt, tycker jag. Läs bara Lennart Perssons senaste bok! Ändå, hur schabblas det inte. En berömd musiker har fångats för intervju i Popcirkus och tvingas kommentera själva programmet, ombes hälsa till brorsan och får kommentarer om sitt hår. Jag trodde det gick över på 60-talet. Åsså skall gästande artister i stället för att berätta något, om de har något att berätta, ägna sig åt frågesporter av olika slag. Tramsigt. Tänk vad skönt att verkligen få musik tagen på allvar. Det snuddas vid det i Musikministeriet, men också här blir det ofta så perifert. Ett ämne tar över och täcker över musiken. Fast ibland glimmar det till, när vi får höra och träffa nya, experimentella musiker som Mikachu. Mer sånt. Mindre trams, tro inte att jag måste underhållas utöver själva musiken.
Tänk om Lennart Persson eller Magnus Haglund, Johanna Paulsson eller någon annan kunnig musikmänniska fick lägga upp musikprogrammen, någon som både tror på musiken, kan något och vill berätta för oss.