Brian Eno
Ambient 1: Music For Airports
E.G. Records (1978)
Hade Brian Eno låtit ”Music for Airports” vila i arkivhyllan om han hade vetat vilket monster den skulle framkalla? Andra hade kanske tvekat, men inte Eno. Det dröjde visserligen innan skivan togs som gisslan, men då blev den verkligen en konceptuell brygga mellan Saties möbelmusik och den muskelavslappnande terapimusik som ekat alltsedan 80-talet.
Flygplatsmusikens bakgrund är känd men tål att åter berättas. Eno fastnade i mitten av 70-talet på en tysk flygplats och slogs av den oinspirerade ljudatmosfären. Några år senare ligger han på sjukhus, lyssnar på tidig musik på låg volym som inte går att skruva upp, och får en snilleblixt: att göra musik med en repetitiv, irregulär form som istället för att bädda in tvärtom accentuerar de atmosfäriska lagren. Vips – ambient music.
Den första låten, ”1/1”, förmodligen den mest älskade, skrev Eno ihop med Robert Wyatt och ljudteknikern Rhett Davies. Bandloopar med två enkla pianomelodier snurrar, förskjuts, växer till komplexa mönster som aldrig upprepas exakt trots att musiken kärna är just upprepning. De två följande låtarna, ”1/2” och 2/1”, använde sfäriska körsamplingar (”aaaahhhhh”, idag ett standardljud i varje dussinsynth) på fyra spår som loopas i faser om 23, 25 och 29 sekunder och aldrig riktigt synkas med varandra. Alltid samma, aldrig samma.
”Musik for Airports” kom ut 1978 på det musikerdrivna skivbolaget E.G. Records under hans egen etikett Ambient. Beteckningen blev AMB001. Först är störst. (Sven Rånlund)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar