Nico Chelsea Girl
Verve (1967)
Året är 1966 i New York. Andy Warhol spinner drömmar i popkonstfabriken och turnerar med sin Exploding Plastic Inevitable-roadshow. The Velvet Underground upptäcker Nico och de spelar tillsammans in en banbrytande skiva som skildrade människans avart. Ofta uttryckt i form av sodomi, drogberoende och prostitution. Ett år senare står den tyska modellen Nico på New Yorks caféscen tillsammans med sina män. Tim Hardin, Jackson Browne, Sterling Morrison och Bob Dylan. Alla har de skrivit låtar åt Nico.
Med en låtskrivarskatt i ena näven och ett VU på toppen i den andra fick Nico bra backning. Och visst hörs det att ”I´ll Keep it with mine” är skriven av Dylan. Att ”Little Sister” kommer från duon Cale/Reed är ingen överraskning. Men utan Nicos särpräglade väsen vore det låtar i mängden. För den sträva stämman med den vackra europeiska klangen är magisk.
Musiken arrangeras kring gitarr, men backas också upp med orkestertoner från stråkar och flöjter. Nicos ödesmättade barockpop, som på ”These Days”, är lika fulländad som Scott Walkers finaste 60-talsögonblick. Cales och Reeds experimentlusta finns också där, som på brötiga ”It was a pleasure then” som sliter på stråkar och strängar. Sista låten, ”Eulogy for Lenny Bruce” är en riktig pärla. En låt som stundtals är så vacker att jag måste blunda hårt för att inte börja gråta. Det rör om att lyssna på Chelsea Girl – precis som ett mästerstycke ska göra. (JH
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar