The Spontaneous Music Ensemble
Karyobin
Island (1968)
Slutet av 60-talet. Den fria improvisationens Europa har ännu inte funnit sin form. Med ena benet kvar i jazzen och framförallt i dess sound far det andra hit och dit i ett nyfiket sökande. Det finns inget som tynger, fjäderlätt ringlar musiken fram och hittar nya områden, nya rum att utforska. Innovationskraften hos John Stevens, Derek Bailey, Evan Parker, Kenny Wheeler och Dave Holland är enastående när de spelar in Spontaneous Music Ensembles debutskiva för Island (!) 1968.
Alla fem medlemmarna är mästare i lyssnandets konst. Likt svampar suger de in varandras idéer, svarar på dem, bryter upp, stretar emot, utvecklar. Fraser blir till samtal som växlar i intensitet och tempon. Allas röster är lika värda, det är en kollektiv musik där tonvikten ligger på hela gruppen och inte på de individuella prestationerna. Självklart inte en slump under det radikala 1968.
Man kan redan här höra hur fragment slungas ut i ljudrummet, men musiken har ännu inte nått det korthuggna sound som exempelvis Bailey senare blir fenomenal på att formulera. Istället är friktionen mellan det fragmentariska och det sammanhållna en av de sakerna som gör ”Karyobin” till en så underbart spännande skiva. Förutom den långt drivna musikaliteten. (Magnus Nygren)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar