The Peter Brötzmann Octet
Machine Gun
BRÖ 2 (1968)
Redan skivkonvolutet säger hur viktig ”Machine Gun” är. Peter Brötzmann, med ett förflutet som konstnär och formgivare, satte standarden för grafisk gestaltning och musikaliskt uttryck i fri improvisation. Med sin trio hade han redan sprängt fram fri jazz på europeiska. Den beundrade amerikanska jazzen var inte längre facit.
Den här kvällen under den historiska och mytomspunna månaden maj 1968 satt åtta unga musiker på Lila Eule i Bremen, då bandspelaren slogs på: Sven-Åke Johansson och Han Bennink skulle för all framtid ändra slagverkets riktning, basisterna Peter Kowald och Buschi Niebergall lämnade jazzens löpningar för tunga egna påståenden, pianisten Fred van Hove tänkte visa att utspelets kraft inte var detsamma som mängdlära, Willem Breuker var beredd att spela sitt livs bästa solo på tenorsax, Evan Parker drog andan för ett spräcksaxsolo, som bara Peter Brötzmann kunde bräcka i sin vilja att blåsa hårdare än någon annan.
Oktetten spelade som en man, för det var ännu mycket litet plats för kvinnorna, och naglade fast lyssnarna med sylvassa hårda tonkluster. Efter den öppningen fanns ingen återvändo! Musikerna kunde till och med kosta på sig att inflika några töntpoppiga passager, som de blåste upp i orkanstyrka. Namnet ”Machine Gun” passade väl in i tidens revolutionsromantik. Så fort jag träffade Peter Brötzmann, frågade jag honom ivrigt om musik och politik. Han förnekade alla samband! Machine Gun var för övrigt Don Cherrys smeknamn på honom och hade inget med politisk revolution att göra. Ändå blev allt sig olikt efter denna musik. (Thomas Millroth)
Kunde också ha blivit: Peter Brötzmann Chicago Octet/Tentet: s/t (Okka Disk)
Läs om skivorna på platserna 8-50 på vår serie 50 skivor som skapade Soundofmusic.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar