26 februari 2009

SOM 50 #2

Albert Ayler Trio
Spiritual Unity
ESP (1964)

Likt en katt bland hermelinerna blev Albert Ayler länge ifrågasatt, nedvärderad och missförstådd. Med sin musik utmanade han såväl jazzetablissemanget som mer radikala krafter. Detta trots att Ayler omfamnade mycket av jazzens svarta historiebok; New Orleans, marscher, gospel, improvisation och melodier. Men hans inre röst gav honom ett högst eget uttryck. Hans djupa, kraftiga ton grät, skrek och ylade. Tonerna var liksom inte viktiga - soundet var allt. Hos trumslagaren Sunny Murray och basisten Gary Peacock fann han dock meningsfränder och i juli 1964 spelade trion in den banbrytande skivan ”Spiritual Unity”.

Gary Peacock är fenomenal på basen. Många gånger befinner han sig flera mil från Ayler och Murray, samtidigt funkar det så otroligt bra. Sunny Murray revolutionerar trumspelet när han fullständigt ger f-n i att vara timekeeper. Istället följer och leder han rytmiken genom att extensivt slå på cymbalerna i ständigt varierade tempon och densiteter.

På tidigare inspelningar hade inte medmusikanterna förmågan att ta till sig hela Albert Aylers musikaliska vision. Med Murray och Peacock kan den blomma ut på alla ledder. Det är det som gör ”Spiritual Unity” till ett mästerverk. (Magnus Nygren)

Inga kommentarer: