tag:blogger.com,1999:blog-5602877606253101851.post8795114209971784880..comments2023-06-28T13:08:00.341+02:00Comments on SOUNDOFMUSIC [bloggen]: Bild och pedagogikUnknownnoreply@blogger.comBlogger1125tag:blogger.com,1999:blog-5602877606253101851.post-55752487742316944572009-02-06T23:36:00.000+01:002009-02-06T23:36:00.000+01:00Hej Thomas och Magnus,Detta är precis en sak att d...Hej Thomas och Magnus,<BR/><BR/>Detta är precis en sak att diskutera och jag tror att det är dags att kanske göra SoundofMusics blogg till ett diskussionsforum; det har varit litet väl ont om kommentarer, med tanke på hur många som dagligen är här och läser. Hursomhelst, jag tror att en hel rad parametrar spelar in i denna fråga. En av dem är nog mer prosaisk: vad gäller t.ex. cd-r utgivningar så kostar ”pressningen” mer eller mindre ingenting, men ett tryckt konvolut däremot - än värre ett texthäfte - överstiger en normal löntagares budget (med hästlängder, efter vad mina offerter säger). Och hur mycket text får man fram på ett litet enkelt cd-konvolut? jämfört med det gamla hederliga LP-formatet (oh himmel tänk därtill gatefold!). Personligen tycker jag också bäst om att samtidigt som man lyssnar så får man läsa så mycket som möjligt om verket (utan att springa till datorn och bli fast i timmar i olika kopplingar och bolag osv.; detta kanske är del av nörderiet, men det bör inte sammanfalla med lyssnandet hoppas jag), men det kanske inte är alla som är eller känner folk som är begåvade nog att verbalisera det som tonar ut ur högtalarna. Det är - som bekant - otroligt svårt att skriva om musik. Thomas Millroth vet detta bättre, men nog är det en skillnad mellan bild och text i artist book och ljud och text i improvisationsmusiken. Det är en intressant jämförelse som tål att diskuteras: vilka estetiska medier låter sig översättas i ett annat? Sen finns det ett vagare, men respektabelt problem, och det är att man inte vill skapa alltför tydligt kontextuell ram kring musiken, dvs. ”styra” lyssnandet för mycket osv. Jag tycker dessvärre att detta är ett vagare argument, eftersom det är (hur paradoxalt det än låter) lätt att dölja sig i minimalismen. Detta tror jag också är ett stigande fenomen - dvs. mycket ’trial and error’, där man hoppas att folk inte skall märka att man faktiskt inte har något ärende. Det låter som en pessimistisk utsaga, men det är ingen som helst slutsats jag drar. Jag hoppas precis som ni att det är dags att bryta den coola ytan och visa att även kejsare har kläder på sig!<BR/><BR/>Critical Editions, Johan Redin.Johan Redinhttps://www.blogger.com/profile/17304471192261845139noreply@blogger.com