Way Out West (2011): Janelle Monáe

Progsoul? Konceptuell r´n´b? Janelle Monáe är inte lätt att placera in i ett fack. Första skivan – Ep´n ”Metropolis: Suite 1 (The Chase)” – är delvis inspirerad av Fritz Langs sci-fi-film från 1927. Sångerskan – från Kansas, numera boende i New York - har ett alter ego, en android vid namn Cindi Mayweather, och på fjolårets debutalbum ”The ArchAndroid (Suites 2 och 3)” tar hon koncepttänkandet ännu längre i någon slags afro-futuristisk, modern r´n´b, som pekar åt mängder av olika håll musikaliskt.

Hela bandet är klädda i svart och vitt, ibland tar de på sig commedia dell´ arte-liknande masker, Monáe gör entré gömd i en svart dräkt med stor huva. Konserten är hårt regisserad, det 14-15 personer stora bandet rör sig samtidigt, vid ett tillfälle på slutet lägger sig alla ner på golvet, följer varenda infall från en dansande, sjungande, musikalisk kameleont. Teater, en show, men det är aldrig i vägen för musiken.

Varenda låt har mängder med idéer, i botten soul och r´n´b, men Rick James-lookalike-mannen på gitarr kan dra iväg ett långt, knivvasst gitarrsolo, eller köra ett intro som osar klassisk gitarr, konserten startar – som skivan - med Debussydoftande toner. Hon fogar in alla möjliga genrer på ett eget, spännande, extremt begåvat sätt. Jazz, rock, aviga taktbyten, supersnygga arrangemang, funk. Och allting hänger ihop. Något malplacerat med en tolkning av Jackson 5´s I Want You Back, dock.

En perfekt uppvärmning inför Prince 5-6 timmar senare.

MULATU ASTATKE PÅ CLANDESTINO

En hel del artister börjar bli klara för årets Clandestinofestival på Röda Sten i Göteborg 10-12 juni. Baloji (Kinshasa/Bryssel), Hindi Zarah (Paris), Hype Williams (London/Berlin) och Khaira Arby (Mali) är några bokade artister. Och - tjohoo – nu även Mulatu Astatke, en av de mest tongivande etiopiska musikerna från den gyllene eran på 60- och 70-talen. Många i väst hörde säkert Astatkes musik för första gången på de fantastiska Ethiopiques-skivorna som Buda Musique släppt, eller i soundtracket till Jim Jarmuch film Broken Flowers. På senare år har han släppt flera bra skivor, bland annat med brittiska Heliocentrics. Förra året kom Mulatu Steps Ahead på Strut Records där Astatkes säregna mix av etiopisk harmonik och jazz smälter ihop hur fint som helst.

Om jag förstått det rätt spelar Mulatu Astatke på festivalens sista dag. Då befinner jag mig på en färja mellan Tallin och Stockholm och firar svärfars 75-års-dag… Men, är du i Göteborg den 12 juni – missa inte!!!

Group Doueh i Sverige i maj

Förrförra sommaren spelade Omar Souleyman och Group Doueh i Sverige när Sublime Frequencies turnépaket tog sig igenom Västeuropa. Omar Souleyman var här i höstas igen och snart är det Group Douehs tur att ånyo bjuda på ruffig sahrawimusik från Västsahara. Mr. Doueh – Bamaar Salmou – samt familj och vänner spelar bland annat på Nefertiti, Göteborg, 21 Maj. De gör även konserter i Köpenhamn (20/5) och Helsingfors (23/5). Sedan är det luckor i spelschemat så bli inte förvånade om de dyker upp i Stockholm också. Sublime Frequencies släpper en ny Group Doueh-skiva i samband med turnén, förra plattan, Beatte Harab, kom i höstas. Sublime Frequencies - Group Doueh

THE ANNOTADED MODERN DANCE

Jag har aldrig varit på en sådan där konsert när en artist eller ett band spelar en hel gammal skiva i sin helhet. I och för sig: Iggy & Stooges på Way Out West i somras. Det var mycket gammalt. Men inte en skiva från start till mål. I maj däremot blir det av när Pere Ubu bränner av The Modern Dance. Eller The Annotated Modern Dance, som turnén kallas: hela debutplattan samt tidiga singlar de släppte under samma period. Tre konserter i Sverige: Malmö (Inkonst) 17/5, Stockholm (Strand) 18/5, Göteborg (Brew House) 21/5.

Här länk till intervju jag gjorde med David Thomas häromåret, för Göteborgsposten. I samband med förra gången Pere Ubu var i Sverige. Helt klart en av de mest underhållande intervjuerna jag har gjort.

Länk till intervjun.

På Pere Ubu/David Thomas hemsida läser jag även att man kan boka David Thomas för en konsert i sitt vardagsrum. Det kostar 999.49 dollar. Det vore något...

Länk till Ubuprojex.

Üsküdar

Jag lyssnar på A Hawk And A Hacksaws nya skiva och stannar till vid en av låtarna. "Üsküdar". Läser att det är en turkisk sång, som även finns i andra versioner, i Grekland, i Bosnien, som klezmerlåt. Men varför är den så bekant, tänker jag, googlar, och förstår efter en stund att jag har sett en hel film som handlar om just den här låten. Filmen, en dokumentär, heter Whose Is This Song? (2003), är gjord av den bulgariska regissören Adela Peeva, och visades på Sveriges Television för några år sedan. Som jag minns det ger filmen en ganska dyster bild över nationalism, alla vill göra "Üsküdar" (eller "Üsküdara Gider Iken" eller "Kâtibim", ja, den har säkert ett par dussin olika namn) till ”sin” låt. Adela Peeva reser från Bulgarien till Grekland, Turkiet, Albanien, Serbien, Bosnien och Makedonien.

Varifrån kommer låten? Oklart, vissa hävdar att den har rötter i Armenien, eller i Turkiet, eller Irak, eller att en skotsk militärorkester är inblandad på något sätt. Üsküdar är en gammal del av Istanbul. Melodin har helt säkert ursprung i det ottomanska imperiet. Sen spreds sig melodin från region till region, och fick olika betydelser. Den har även gjorts i USA, på 50-talet, av Eartha Kitt. Och, ser jag, hör jag, via Spotify, av den brittiska, eklektiska numera bortgångna mästergitarristen Davey Graham. Rätt kul att jämföra olika tolkningar.

Hoppas att Whose Is This Song? visas på Tv igen. Jag tror tyvärr inte att den finns på Dvd. Ja, kanske, om man beställer den direkt från regissören. Ser jag, på en sajt. Även om filmen har en dyster eftersmak så är den ju ett bevis på hur kulturer sammanflätas, hänger ihop. Tänker jag. I dessa tragiska tider när västerländska ledande politiker som Angela Merkel och David Cameron hävdar att mångkulturalism är någonting negativt. Hur kan man tycka det? Vilka signaler sänder sådana påståenden ut?

A Hawk And A Hacksaw blandar kulturer. Efter några år i Ungern har de flyttat tillbaka till New Mexico, mycket Balkanmusik, mer grekiskt än tidigare, och en del spansk/mexikanska smaker. "Üsküdar" är en av många bra låtar på nya albumet, som heter Cervantine, och släpps på ett eget nystartat skivbolag, L.M. Duplication.

Mer info om Üsküdar och Adela Peevas film finns här.

Mastodontbox från FMP

Oerhört snygg, oerhört påkostad och oerhört dyr. Boxen FMP: Im Rückblick - In retrospect är ett kraftigt statement från det tyska skivbolaget som fångade improvisationsmusiken för både samtid och framtid. Inget bolag har gett ut så många skivor med improvisationsmusik. Peter Brötzmann, Alexander von Schlippenbach, Hans Reichel, Irene Schweizer, Manfred Schoof är bara några av artisterna som finns på de hundratals skivor som bolaget gett ut. För många DDR-musiker var dessutom bolaget ett välbehövligt titthål till vad som hände utanför muren. För dem utanför en sällsynt inblick i den kreativa musiken i Östtyskland.
Med detta retrospektiv kommer tolv cd-skivor, plus en mycket fin och informativ bok i en box. Soundofmusic har fått den och kommer att skriva om den på sajten framöver. Håll utkik!

SUBLIME FREQUENCIES GOES PAKISTAN

SUBLIME FREQUENCIES GOES PAKISTAN

Sumatra. Java. Bali. Burma. Marocko. Palestina. Syrien. Libyen. Kambodja. Mali. Laos. Thailand. Indien. Tibet. Nepal. Niger. Nordkorea. Irak. Algeriet. Västsahara. Vietnam. Argentina. Brasilien. Mexiko. Peru. Chile. Påskön. Mauretanien. Singapore. Egypten. Xinjiang. Turkiet. Om jag inte missat något land eller region så är det alla områden som Sublime Frequencies täckt in på skivor och filmer. Ett fantastiskt skivbolag, på flera sätt. Och nu, på en färsk samling, som släpps i dagarna, har Alan Bishop & co. för första gången närmat sig Pakistan.

Pakistan: Instrumental Folk & Pop Sounds 1966-1976 heter skivan, precis som Saigon-samlingen från i höstas är det en dubbel, släpps enbart på vinyl. Några av banden/artisterna som medverkar: The Bugs, The Aah Jays, The Mods, Nisar Bazmi, Sohail Rana. Vad jag förstår är det enbart instrumentalpop. Entusiasten som ligger bakom samlingen heter Stuart Ellis som även sammanställde Bollywood Steel Guitar åt Sublime Frequencies för två, tre år sedan. Han driver bloggen Radiodiffusion Internasionaal - www.http://radiodiffusion.net - där man kan lyssna på massor av musik från jordens alla hörn. Mycket 60-tal och 70-tal. Där kan man fastna i många timmar.

Recension av Nina de Heneys nya skiva

I väntan på att Soundofmusic kommer med recension av basisten Nina de Heneys senaste alster - en dubbel-cd på Found You Recordings kan du läsa min recension i Svenska Dagbladet. Förutom att de Heney är ett av de allra intressantaste namnen på den svenska improvisationshimlen, är det kul med skivan att skivbolaget satsat på omslaget. Trots cd-formatet är omslaget i lp-format av tjock papp med utvik. Snyggt med bra tryck! Det hade dock varit ännu roligare om det dessutom fanns en djuplodande omslagstext om Nina de Heneys musikaliska gärning. Men det kommer kanske nästa gång...

The Thing spelar in ny platta på turné i Nya Zeeland och Australien

Den 18 januari inledde norsk-svenska The Thing en turné i Nya Zeeland och Australien. Den startade på Wine Cellar i Oakland, Nya Zeeland och avslutas på den gamla brandstationen i Bendigo i Australien. Konserten den 27 januari i Brisbane är väl högst osäker med tanke på väderkatastrofen där. Förutom konserter och workshops kommer bandet även att spela in en ny platta för Smalltown Superjazzz.

LUK THUNG

Det är säkert en slump, men känns som ett tecken av något slag att tre skivbolag ungefär samtidigt släpper samlingar med thailändsk musik. Och det är inte dussinskivbolag, utan några av samtidens ledande etiketter när det gäller spännande, intressanta utgåvor. Först ut var Soundway som i slutet av november gav ut The Sound of Siam: Leftfield Luk Thung, Jazz and Molam from Thailand 1964-1975. Det är det brittiska skivbolagets första skiva som rör sig utanför Centralamerika och Västafrika. Och i dagarna landar Thai? Dai! The Heavier Side of the Lukthung Underground (Finders Keepers). Den senaste har jag inte hört ännu, men det verkar enligt titeln och från några ljudklipp man kan höra på Finders Keepers sajt att den koncentrerar sig på något hårdare, kanske aningen kitschigare, thaipop än på den finfina Soundwayplattan. Och den andra utgåvan på Dust-to-Digitals underetikett Parlortone rör sig inom samma geografiska och musikaliska område. Men nu går vi tillbaka i tiden en aning. Skivan heter Luk Thung: Classic & Obscure 78:s from the Thai Countryside. Dock verkar det inte vara äldre musik än 50- och 60-tal. Samlingen har sammanställts av David Murray som på sin eminenta blogg Haji Maji sprider musik från asiatiska 78-varvare. Vill man ha mer molam och luk thung så har ju Sublime Frequencies släppt fem skivor med thailändsk musik. Luk Thung, kanske någon undrar, vad är det? Jo, musik som från början utvecklades på den thailändska landsbygden, och som bottnade i människors vardag på ett annat sätt än den mer sentimentala musik – luk krung - som var vanlig i Bangkok.

Konono No. 1 på Nefertiti

Den 9 mars spelar Konono No.1 på Nefertiti. Det blir Kinshasabandets tredje Göteborgsspelning efter den makalösa konserten på Clandestinofestivalen 2009 och Way Out West i somras. Nefertitis scen blir säkert perfekt för detta fantastiska liveband. Det enda som inte riktigt klaffade på Way Out West var distansen mellan scen och publik. Men nu blir det andra bullar! Missa inte!

Konono No. 1 är även indirekt aktuella på albumet Tradi-Mods Vs Rockers (Crammed Disc) där 26 artister/grupper - alltifrån Deerhoof och Animal Collective till Mark Ernestus och Shackleton – tolkar Congotronicsmusik. Recension kommer på Soundofmusic om någon vecka.

Och kan man inte få nog av musik från Kongo-Kinshasa visas Renauld Barret & Florent de la Tullayes dokumentärfilm om Staff Benda Bilili på Göteborgs filmfestival 28/1-7/2. Benda Bili – som filmen heter – har bland annat hyllats på Cannesfestivalen.

Och nästa månad släpper Crammed Disc en Cd/Dvd - The Karindula Sessions – som dokumenterar fyra band under en tredagarsfestival i staden Lubumbashi i sydöstra Kongo. Vincent Kenis – som arbetat med alla Congotronics-skivorna – har producerat och filmat.

http://vimeo.com/18391478

Thurston Moore tipsar om frijazz

Sugen på frijazz? Thurston Moore har listat sina favoritplattor inom genren och jag tänkte återge dessa här. Det är ingen färsk lista, den publicerads i Grand Royal Magazine för länge sedan, men den är väl värd att utforska om man har missat någon av dessa fantastiska skivor.

1. DAVE BURRELL – Echo (BYG 529.320/Actuel Volume 20)

In the fall of 1969 Free Jazz was reaching a kind of nadir/nexus.
Within the industry it was controversial. Classic traditionalists
(beboppers included) were outraged by men in dashikis and sandals
jumping on stage and just BLOWING their guts out creating screaming
torrents of action. Most musicians involved with this crying anarchy
could get no bookings beyond the New York loft set. The French lovers
of the avant-garde embraced this African-American scene wholly. This
recording is one of many in a series of LP’s with consistent design.
BYG released classic Free Jazz documents by Archie Shepp (at his
wildest), Clifford Thornton, Art Ensemble of Chicago, Grachan Moncur
III, Sunny Murray, Alan Silva, Arthur Jones, Dewey Redman and many
others. A lot of these cats are present on this recording where from
the first groove it sounds like an acoustic tidal wave exploding into
shards of dynamite. If you can locate Alan Silva’s “Lunar Surface” LP
(BYG 529.312/Actuel Vol. 12) you’ll find a world even that much more
OUT.

2. MILFORD GRAVES & DON PULLEN – Nommo (S.R.P. LP-290)

Milford may be one of the most important players in the Free Jazz
underground. He enforces the sense of community as a primary exponent
of his freely improvised music. His drumkit is home-made and he rarely
performs outside of his neighborhood. When he does perform he plays
his kit like no other. Wild, slapping, bashing, tribal freak-outs
interplexed with silence, serenity and enlightened meditation. This LP
was manufactured by the artists in 1967 and is recorded live at Yale
University. The interplay between Milford and Don (piano) is
remarkable and very free. There’s a second volume which also is as
rare as hen’s teeth.

3. ARTHUR DOYLE Plus 4 – Alabama Feeling (AK-BA AK-1030)

Arthur is a strange cat. Not too many people know where he’s from
(Alabama is a good guess). He resided in New York City in the 70′s and
showed up in loftspaces spitting out incredible post-Aylerisms. Mystic
music which took on the air of chasing ghosts and spirits through
halls of mirrors (!). He hooked up with noise/action guitarist Rudolph
Grey who was making the current No-Wave scene and with Beaver Harris
(drums) they played gigs in front of unsuspecting art creeps
apparently not “hip” enough to dig, let alone document, the history
blasting their brains. Arthur did release this lo-fi masterpiece and
it’s a spiraling cry of freedom and fury. AKBA Records released a
number of classic NYC loft-jazz sessions, most notably those of label
boss Charles Tyler, a screaming tenor player who also blew with
Rudolph in the late 70′s/early 80′s. Arthur continues to play/teach
etc. in Binghamton, N.Y. and recently released in 1993 “More Alabama
Feeling” on yours truly’s Ecstatic Peace label (available from Forced
Exposure/POB 9102/Waltham, MA 02254)

4. SONNY MURRAY – Sonny’s Time Now (Jihad 663)

Sonny was the drummer considered to be the first to realize and
recognize and perform, on drums, pure FREE jazz. He played behind and
along with Ayler early on and Cecil Taylor. He constructed groups
which always flew and raged with spiritual abandon. He took time as an
abstract and turned it into free motion. This recording is super-lo-fi
and is awesome. On it play Ayler(tenor) and Don Cherry (trumpet) as
well as Leroi Jones (now known as Amiri Baraka) reading a killer poem
called “Black Art”. This music is very Ayler but more fractured and
odd. Like a lot of these records there is only a front cover with the
back of the jacket blank. Whether this was done for economic or
artistic reasons is unclear. Jihad was a concern of Leroi Jones and
anything released on this label is utterly obscure. The only other
title I’ve seen is one just called “BLACK AND BEAUTIFUL” from the
mid-60′s which is Leroi and friends sitting on the stoops of Harlem
chanting, beating drums and celebrating Leroi’s “poems” (“The white
man/at best/is..corny!”) There was an ad for Jihad in an old issue of
Jazz & Pop magazine which announced a Don Ayler (Albert’s amazing
trumpet-playing bro) LP but I’ve yet to meet anyone who’s actually
seen this. “Sonny’s Time Now” was reissued a few years ago in Japan
(DIW-25002) on CD and LP (with an enclosed 7″ of two extra scratchy
tracks!) but even that is near impossible to locate. Recorded in 1965.

5. THE RIC COLBECK QUARTET – The Sun Is Coming Up (Fontana 6383 001)

Issued in the UK only in 1970. Ric was an interesting white cat who
came to the U.S. to blow some free e-motion with NYC loft dwellers.
He’s most well known for his amazing playing on the great Noah
Howard’s first ESP-Disk release (ESP 1031). The whole 1000 series of
ESP is critical & crucial to anybody wanting to explore this era of
Free Jazz featuring recordings by Ayler, Ornette, Sonny Simmons, Sun
Ra, Henry Grimes, Steve Lacy, Sunny Murray, Marzette Watts, Patty
Waters, et al. I’m not including any of these in this list as they’re
all available on CD now (from Forced Exposure, address above). The
picture of Ric on the Noah Howard LP shows a man with race-car shades
and a “cool” haircut playing his horn while a ciggie burns
nonchalantly from his relaxed grip. A very hip dude. And very FREE.
His only solo recording is this Fontana LP which he recorded while
cruising through Europe. He connected with South African drummer
Selwyn Lissack (whatever happened to…) and the UK’s famous
avant-altoist Mike Osborne and bassist J.F. ‘Jenny’ Clark (student of
20th century compositionists Lucian Berio and Karlheinz Stockhausen)
to create this exceptional and complex masterpiece

6. JOHN TCHICAI AND CADENTIA NOVA DANICA – Afrodisiaca (MPS CRM711)

Tchicai is a 6’6″ Danish/Congolese tenor sax player who, in the early
60′s, started blowing minds all across the Netherlands with his
radical “music for the future”. Archie Shepp encouraged him to come to
NYC and join like-minded souls of avant-guardia. Tchicai came over and
kicked everybodys ass. Leroi Jones shouted his name and talent loudly
as Tchicai hooked up with Shepp and Don Cherry for the New York
Contemporary Five and later an even heavier ensemble with Milford
Graves and Roswell Rudd called the New York Art Quartet. The NYAQ
recorded one of the most crucial sessions for ESP-Disk (esp1004) which
had Leroi reciting his infamous BLACK DADA NIHILISMUS (available on CD
from Forced Exposure). AFRODISIACA was released in Germany (and in
other re-release configurations…supposedly) and is Tchicai gathered
with 25 other local-Euro musicians playing a hurricane of a piece by
trumpet/composer Hugh Steinmetz. This music gets way way out and has
the real ability to take you “there”. The echo effect on some of this
shit is quite ill in a very analog way. And the way the shit gets that
dirty-needled distortion at the end of side one (all 25 cats GOING AT
IT!) is beautiful, baby, BEAUTIFUL!!

7. RASHIED ALI and FRANK LOWE – Duo Exchange (Survival SR101)

Frank Lowe has been studying and playing a consistently developing
tenor sax style for a few decades now. At present he’s been swinging
through a Lester Young trip which can be heard majestically on his
Ecstatic Peace recording (E#19..from Forced Exp.) In the early 70′s,
however, he was a firebrande who snarled and blew hot lava skronk from
loft to loft. He played with Alice Coltrane on some of her more out
sessions. Rashied Ali was the free-yet-disciplined drummer whom
Coltrane enlisted to play alongside Elvin Jones and Pharaoh Sanders
(and Alice) in his last mind-bending, space-maniacal recordings (check
out surely the Coltrane/Ali duet CD Interstellar Space). Elvin quit
the group cuz Rashied was too hardcore. Those were the fuckin’ days.
And Rashied had his own club downtown NYC called Ali’s Alley! Duo
Exchange is Rashied and Frank completely going at it and just burning
notes and chords where ever they can find ‘em. Totally sick. Survival
was Rashied’s record label which had cool b&w matte sleeves and some
crucial releases mostly with his quartet/quintet and a duo session
with violinist LeRoy Jenkins.

8. THE PETER BROTZMANN SEXTET/QUARTET – Nipples (Calig – CAL30604)

The influence of Free Jazz-era Coltrane, Ayler, Esp-disk, Shepp, etc.
on hard drinking, knuckle-biting European white cats is formidable.
These guys didn’t care so much about plaing “jazz” as just totally
ripping their guts out with high-energy, brain-plowing NOISE.
Brotzmann (sax, German), Evan Parker (sax, UK), Derek Bailey (guitar,
UK), and Han Bennink (drums, Dutch) are a few of the spearheaders of
this Free-Euro scene and are caught on this insanely rare early
document. The b&w cover has a fold-out accordion post card set of
personal images of the musicians glued and paperclipped to its front.
Brotzmann went on to help further the critical documentation of the
Euro-Free-Jazz scene with FMP (Free Music Productions) Records which
still exists to this day. There are over a 100 releases on this label
of pure Euro-improv and they all offer remarkable moments. Derek
Bailey went on to create his own categorically similar Incus Records
in the UK which is also still extant. As is the Han Bennink associated
I.C.P. (Instant Composers Pool) Records. The most mind-blasting of
these recordings may be MACHINE GUN (FMP 24 CD available from
NorthCountry Distr./Cadence Bldg./Redwood, NY 13679) where Brotzmann
leads an octet through a smashing clanging wonderland of noise.
Improvisation and classic western musics are seriously tended to by a
large Euro community and it’s all pretty fascinating. Check out the
works of Alexander von Schlippenbach, Barry Guy & The London Jazz
Composers Orchestra, Misha Mengleberg, Peter Kowald, Andre Jaume,
Andrea Centazzo, Lol Coxhill and just about anybody who plays with
them.

9. THE MARZETTE WATTS ENSEMBLE – (Savoy MG-12193)

Marzette was a serious black art cat who resided in downtown NYC when
Free Jazz as a NEW cultural revolution was in full gear. He painted
and composed wonderful music where some of the coolest locals could
flow their flavor. One of the heaviest ESP-disk recordings is
Marzette’s MARZETTE AND COMPANY (On CD from Forced Exposure) which has
the incredible talents of saxist Byard Lancaster (who released an
early indie b&w Free Jazz classic out of Philly called LIVE AT
MCALLISTER COLLEGE – find it and send it to me..) and guitarist Sonny
Sharrock (check his wild influence on Pharaoh Sanders’ TAUHID Impulse
CD and his own obscure noise guitar masterpiece BLACK WOMAN on Vortex)
and cornetist Clifford Thornton (academic NEW MUSIC/Free Jazz
“teacher” who released a few crucial sides such as COMMUNICATIONS
NETWORK on Third World and THE PANTHER AND THE LASH on America) and
the amazing free vocalist Patty Waters (who recorded two infamous
hair-raising platters on ESP-Disc). This recording on Savoy was one of
a series produced by Bill Dixon, an early associate of Archie Shepp’s,
who was an incredible composer in his own right. I’ve heard tapes of
Dixon leading Free-Jazz orchestras into sonic symphonic heavens. Very
hardcore.

This recording I list because of all its obvious loaded references but
it’s also quite happening and anything with Marzette, Dixon
(especially INTENTS AND PURPOSES on RCA Victor), Byard (careful,
there’s some clinkers) and Clifford is extremely worthwhile.

10. MARION BROWN – In Sommerhausen (Calig 30 605)
BLACK ARTISTS GROUP – In Paris, Aries 1973 (BAG 324 000)
FRANK WRIGHT QUARTET – Uhuru Na Umoja (America 30 AM 6104)
DR. UMEZU-SEIKATSU KOJYO IINKAI – (SKI NO. 1)
CECIL TAYLOR – Indent, part 2 (Unit Core 30555)

Five way tie for last? Well, seeing as there’s no “beginning” or “end”
to this shit I have to list as many items as possible just to
reiterate the fact that there was (indeed) a ton o’ groovy artifactual
evidence to support the reality of the existence of FREE MUSIC. Dig?
There’s used record stores all over the country (the world!) and they
all have the potential to be hiding some of these curios amongst the
bins and most peeps just ain’t sure of their worth and sometimes you
can find ‘em really cheap. It’s definitely a marketplace of the
rarefied so when peeps are “hip” to it expect this shit to be way
pricey.

Marion Brown was/is an alto player who made an incredible LP with Tony
Oxley and Maarten Altena called “Porto Novo” that just twists and
burns start to finish. Marion could really get on OUT as well as just
play straight up. Shepp dug him and got him to do some great LP’s on
Impulse. He had a septet at one point that was especially remarkable
featuring Beaver Harris (drums), Dave Burrell (piano), Grachan Moncur
III (bone), and Alan Shorter (trumpet). Alan being Wayne Shorter’s
(Miles Davis sideman/classicist) brother. Where Wayne was fairly
contemporary (though eclectic as a muh’fuck) Alan was strictly ill and
has two obscuro LP’s worth hunting down: “Orgasm” (Verve V6 8768) and
“Tes Estat” (America AM 6118). “In Sommerhausen” is Marion in late
60′s exploratory fashion and is quite freaky with the vocal whoops of
Jeanne Lee. There’s another LP from this period called
“Gesprachsfetzen” (Calig CAL 30601) which really lays down the scorch.

The Black Artists Group was an unit not unlike that of The Art
Ensemble of Chicago. Except they only recorded this one document and
it only came out in France on a label named after the group. This is
squeaky, spindly stuff and very OPEN and a good indication of what was
happening in the early 70′s with members Oliver Lake (later of the
infamous World Saxophone Quartet) and Joseph Bowie (Art Ensemble’s
Lester Bowie’s bro, later to start Defunkt).

Tenor saxist Frank Wright may be (previous to Charles Gayle’s current
reign) the heir apparent to both Trane and Ayler. Unfortunately he had
a heart attack a few years back while rockin’ the bandstand. All his
recordings are more than worthwhile especially his BYG outing “One For
John” (529.336/Actuel Vol. 36), his two ESP sessions (on CD from
Forced Exposure) and his Center-of-the-World series of trio recordings
with Alan Silva (bass) and Muhammed Ali (drums – Rashied’s brother,
not the pugilist) on the French label Sun. This LP “Uhuru..” is
nothing short of killer with the great Noah Howard (alto), Bobby Few
(pianist of Steve Lacy fame) and Art Taylor (heavy old-school drummer
in free mode) going OUT and AT IT in stunning reverie.

FREE JAZZ of course made a strong impression on the more
existential-sensitive populace of Japan. Some real masters came out of
the Japanese scene and were influential to some of the more renowned
noise artists of today (Boredoms, Haino Keiji). One such Jap-cat is
alt-saxist Dr. Umezu who has mixed it up with NYC loft-dwellers on
more than one occasion. On this completely obscure, underground
release he unleashed some pretty free shit with the likes of William
Parker (bass), Ahmed Abdullah (trumpet), and Rashid Shinan (drums).
Parker is possibly one of the most important FREE musicians working in
NYC. He’s got his own constant writing/performing schedule as well as
gigs with anyone from Cecil Taylor to Charles Gayle. He recorded one
solo LP in the 70′s called “Through Acceptance of the Mystery Peace”
(Centering Records 1001) which is, as you might’ve guessed, “good”.

I suppose we should wind things up with the king of FREE MUSIC then
and now: Cecil Taylor. Cecil started experimenting with sound, new
concepts of “swing”, open rhythms and room dynamics very early on. He
furthered his adventure with music-conservatory studies and applied a
master’s technique to his fleeting, furious, highly-sensitive
pianistic ACTIONS. Today he’s almost shaman-like in his mystic noise
transploits. He hates record business weasels after years of scorn and
neglect (club owners had been know to beat him up after gigs claiming
he damaged their pianos) and records now for the aforementioned
artist’s label FMP. In the early 70′s he had his own label called Unit
Core and released two crucial LP’s: the one listed above and one
titled “Spring of Two Blue J’s” (Unit Core 30551). This is when his
group included two critical figures on the FREE scene. Alt-saxist
Jimmy Lyons (now deceased) was a consistent improviser and a perfect
player alongside Cecil as was veteran drummer Andrew Cyrille who
recorded his own solo (and duos with the likes of Milford Graves and
Peter Brotzmann) LP’s on various small labels (BYG, FMP, Ictus).

So..that’s it…and that’s not it. If you’re at all intrigued by this
personal primer do yourself a favor and seek some of this shit out and
free yr fucking mind and yr ass will surely scream and SHOUT.

later……………thurston
Copyright Grand Royale magazine/Thurston Moore

Animal Collective lanserar sko

Animal Collective tar ett nytt och lite udda grepp och släpper streetpjux för det LA-baserade
skomärket Keep. Det är AC-sångaren Avey Tares som har skapat slip-on-skon ”The
Tobin”. Motivet har Avey själv ritat och skon kommer att vara färdig för marknaden i början på Mars 2011. Samarbetet mellan Keep och AC har ett högre syfte och intäkter från samarbetet går till den ideella organisationen The Socorro Island Conservation Fund, som arbetar för att vårda och beskydda delar av övärlden Revillagigedo utanför Mexikos kust.

Men det lockas också lite ny pop för alla som köper ett par får med en kassett med outgiven musik. Det är ett kul koncept och Keep skriver att fler artistsamarbeten och skomodeller kommer att avslöjas framöver.

Kongelf 2010 Melt Banana m.fl. 2:a oktober

KONGELF 2010

Koloni och Fridlyst arrangerar en minifestival i Kungälvsparken Lördagen den 2:a oktober, kl 17-01

Samarbetet började för två år sedan då de båda aktörerna gjorde en liten festival ihop vid namn Kongelf i Kungälv utanför Göteborg, Nu gör de alltså en uppföljning med en lovande line-up.

Live:
MELT BANANA (Jap, A-zap)
ACTION BEAT (UK, Southern /Gaffer)
NAKED ON THE VAUGE (Aus, Siltbreeze)
HOUSE OF JOHN PLAYER (UK)
JÆ (No, Hubro/Rune Gramofon)
ANGRY LA´S (Gbg)
KORS (Gbg)

Dj:s
TAPEMASTER TRASH
MARKO GILLINGSMARK

Arrangemanget sker främst i den stora inomhusdansbanan i Kungälvsparken, men arrangörerna meddelar att det förmodligen också blir några utomhusaktiviteter om vädret tillåter.

Utöver spelningarna utlovas god mat, bar, film, skivförsäljning, utställning med mera.

Entrébiljett kostar 130 kr och förköp av biljetter kan göras på Sinnet, Gamla Varvsgatan 1
(Runt hörnet från Sjöfartsmuseet i majorna). Du kan även köpa biljett via Fredrik på fridlyst genom att maila fridlyst@gmail.com med hur många biljetter du vill ha så får du vidare instruktioner med kontonummer.

Restips:
Man tar sig med lätthet till Kungälv med grön eller röd express från tex, Nils Ericson Terminalen, Brunnsparken och Backaplan gå av vid Kungälvs busstation (Grön express) eller Kungälvsmotet (Röd Express), resan tar typ 20 minuter. Kungälvsparken ligger 700 m från busstationen. Nattbussar mot Gbg går t.ex 01.10 och 01.38

Fritt på Nefertiti i höst

Den 1/10 får Nefertiti ett efterlängtat återbesök. Då kommer The Thing (Mats Gustafsson, Ingebrigt Håker Flaten, Paal Nilssen-Love) att förvandlas till en kvartett. Extramedlem - ingen mindre än Otomo Yoshihide. The Thing och Otomo Yoshihide har spelat en hel del tillsammans och häromåret släpptes albumet Shinjuku Crawl på Smalltown Supersound. Senast Otomo Yoshihide gästade Göteborgs jazzkällare var på Gas-festivalen 2003 i en turntabletrio med Philip Jeck och Martin Tétrault. Det är en av de bästa konserterna jag har sett. En kväll att se fram emot! Förband är danska Jörgen Tellers trio. The Thing + Otomo Yoshihide spelar även i Århus 2/10 och Oslo 3/10.

Och två veckor senare, 15/10, blir det Freefest för andra gången. En endagarsfestival med - håll i hatten - Joe McPhee Survival Unit (McPhee, Fred Lonberg-Holm, Michael Zerang), solokonsert med Chris Corsano, FTJ (Mats Gustafsson och Joachim Nordwall) och Lisa Ullén Quartet feat. David Stackenäs. Inget dåligt startfält. Dessutom är det gratis under parollen Fri Musik Fritt Inträde.

TORBJÖRN ABELLI (1945-2010)

Torbjörn Abelli avled i onsdags efter en tids sjukdom. Torbjörn Abelli var en ovanligt varm och vänlig människa. Inför en Träd, Gräs och Stenar-artikel för Göteborgsposten för ett antal år sedan pratade jag med honom i telefon i två och en halv timma och han var alltid nyfiken, tog sig tid att prata om musik och andra saker och kanske kan man säga att han var själva navet i Träd, Gräs och Stenar. Han var med och bildade Pärson Sound i Stockholm 1967, bandet som senare döptes om till International Harvester, Harvester och Träd, Gräs och Stenar. Efter en lång paus började Träd, Gräs och Stenar spela aktivt igen i mitten av 90-talet och har inspirerat oändligt många band, musiker och människor, både i Sverige och internationellt. Torbjörn Abelli, som spelade elbas, var även medlem i Arbete & Fritid mellan 1976-1981.

Jag hade tänkt skriva om några fler minnen, men språket fastnar. En mycket sorglig nyhet. Det är svårt att förstå att Torbjörn Abelli aldrig kommer att stå på en scen igen, och gunga igång hypnotiska melodier och vara en självklar del i vad jag och många andra anser vara Sveriges bästa band genom alla tider. Men musiken lever förstås. Alltid.

Way Out West: PAVEMENT

Att Pavement efter tio års tystnad samlar ihop sin skit och drar på världsturné är inte riktigt lika otippat som när Dinsoaur Jr återförenades för några år sedan, men nästan. Pavement var slacker-90-talets generationsband, vid sidan av Sebadoh det kanske mest tongivande av de aviga, intellektuella, amerikanska hardcore punk/pop-banden som bara nästan nådde upp till våningen där Nirvana, Beck, Sonic Youth och de andra dansade.

Sångaren och bandledaren Stephen Malkmus – för eftermiddagen på Flamingoscenen i Slottskogen klädd som en sommarledig Don Draper i rutig skjorta och aningen grånad poplugg men lika tjusig som på MTV:s 120 Minutes i början av 90-talet - verkar nästan lite generad över det faktum att han faktiskt befinner sig på återföreningsturné. Halvcoolt, om man säger. Åka runt och spela gamla örhängen för medelålders indiefans och unga slashasar som i bästa fall hört ”Cut Your Hair”, är det fränt? Är det nostalgi?

Svår sak det där, nostalgi. Vi hamnar i diskussion efteråt. Nostalgi, enas vi, betyder sjuklig längtan efter flydda dagar och då handlar det snarare om Håkan Hellström än om Pavement. Det råkar bara vara så att bandet, liksom föralldel andra återupplivade grupper med låtar som står sig, gjorde förbannat bra musik under några intressanta år. In the ear of the listener, kort sagt. Så inget buttert gnäll från mig.

En dryg timme och bortåt 15 låtar. Tempot är ofta knarkarsegt men det går fort mellan de korta, mångordiga låtarna på 2-3 minuter. Två trummisar får det att vingla och skeva, originalflumskallen Gary Young som fick kicken tidigt är tillbaka och kasperdockan Bob Nastanovich dubblerar på röd, svensk synth och ylar fram det där kaotiska mellanläget som är Pavements signum: dumsmarta texter, vingligt tempo, ljuvliga riffmelodier, slönoise, solregn, oförutsägbart och väldigt – roligt.

En hitparad radas upp från de tidiga plattorna: ”Stop Breathing”, ”Shady Lane”, ”In the mouth a desert”, ”Gold Soundz”, ”Range Life”, ”Cut Your Hair”. Det finns inte jättemycket utrymme att modifiera låtarna, textsjoken sätter ramarna, men visst märks det att Stephen Malkmus blivit en vassare gitarrist sedan debutalbumet ”Slanted and Enchanted” från 1992. Andregitarristen Scott Kannberg och numera original Sonic Youth-bassiten Marc Ibold (som även spelat med Kim Gordons Free Kitten) bygger upp, drar isär, håller ihop när temposänkningarna får musiken att gå ned för räkning.

Men Malkmus är onekligen behållningen, bandets geni. En låtskrivare av rang, en korsning av Povel Ramel och Mark E Smith kanske. Åtminstone är det väldigt mycket The Fall över musik och texter om än med självironi: ”I was dressed for success/ But success it never comes/ And I'm the only one who laughs/ At your jokes when they are so bad/ And your jokes are always bad/ But they're not as bad as this” (”Here”).
Vilket det alltså inte var i Slottskogen. Alls.

WAY OUT WEST: KONONO NO.1

Det är något speciellt med förstagångsupplevelser. Konono No.1 på Clandestinofestivalen förra sommaren var en över två timmar lång rytmfest. Nu, tidigt på kvällen, på Azaleascenen, vet jag att Konono No.1 är ett av världens bästa liveband. En kortare spelning, utan tält, där publiken står längre ifrån varandra, och med en reducerad upplaga av bandet (tre musiker på likembe, två på slagverk, en sångerska/dansare) blir inte riktig samma sak. Men, ändå, de har ett alldeles eget sound, och musiken i sig är något alldeles extra. Särskilt live, låtarna är 15-20 minuter långa, en slags centralafrikansk minimalism, rytmer och melodier återkommer, försvinner, ligger vilande en stund, återkommer, och även om det underbart burkiga, skorrande soundet inte är lika tydligt idag trummas musiken in i kroppen för att stanna kvar där för alltid. De har en ny studioskiva i bagaget, Assume Crash Position, men kör såklart inte korta låtar från skivan, många av låtarna från senaste skivan är gamla, de har en repertoar som inte förändras nämnvärt, förutom att de förändras på scen, kan vara av olika längd, beroende på sammanhang.

Synd av Mehr & Sher Ali – från Pakistan – ställde in. Way Out West blir en bättre festival med ett flertal artister som varken kommer från Europa eller USA. Men jag fick ett nytt favoritband i Rango och det var skoj att se Konono No.1 igen, även om det var en lightvariant av den märkvärdiga tumpiano- och slagverksgruppen från Kongo-Kinshasa.

Bild: Christine Rydén

WAY OUT WEST: IGGY & THE STOOGES

Det finns många djur i Slottskogen. Älgar, gäss, hjortar, påfåglar, svin, höns, getter. Bland annat. Nu har ett annat, helt unikt, utrotningshotat djur, gjort ett kort besök. Det finns bara ett exemplar. Många efterföljare, närbesläktade arter, härmfåglar. Men ingen som originalet. Var djuret kommer ifrån? Michigan. Den amerikanska mellanvästern. Och när han har med sig sin äldsta flock, The Stooges, är det extra kittlande.

Jag såg Iggy Pop några gånger på 90-talet. Det var alltid bra. Kanske inte hela vägen, men det exploderade då och då. Han är en exceptionell scenartist. Men musikerna var tråkiga. Muskelgubbar utan känsla. Därför var det självklart en händelse av stora mått när Iggy & Stooges återförenades med bröderna Asheton och Mike Watt (Minutemen m.m.) som ny basist. Däremot tyckte jag att comebackplattan The Wilderness var usel. Tråkigt, men det är med de gamla låtarna som det brinner.

Och nu, när Ron Asheton är död, och James Willamson har hoppat in i stället (precis som han gjorde i samband med Raw Power) är det inget nytt överhuvudtaget. Raw Power-plattan i centrum, men även låtar från första albumet och Fun House. Tre av rockmusikens fundament. Och det är överlägset mycket bättre än på de där 90-tals-konserterna. Till en början tycker jag att ljudet är för lågt och det hade kunnat vara mycket högre, som när M.I.A. senare under kvällen pumpade ut som hypersmattrande musik så att det hördes ända till Danmark. Det är burkigt, smutsigt, som det ska vara, när Stooges spelar sin frustande, djuriska, underbart primitiva ur-punk. Redan under tredje låten, Shake Appeal, bjuder Iggy upp delar av publiken på scen, som hoppar runt kring den som vanligt halvnakna galningen som ler och studsar fram som ett litet barn. Saliv rinner på huden. Men inget blod. Den här gången. På I Wanna Be Your Dog ligger han som en hund och flämtar. Iggy Pop. Djuret.

Men förutom att Iggy var i strålande form är det en musiker som mycket glädjande får en framträdande roll. Steve Mackay, saxofonisten, som medverkade på Fun House, och som lyfter hela den skivan, tar in frijazzeen i Stooges. De spelar 1970 och Fun House och jag älskar varenda sekund. Men Mackays tenorsaxofon tar sig in även i de övriga låtarna, det blir en slags fri-rock, med Mike Watts enorma basspel, Scott Ashetons trummor och James Williamsons korta, vassa gitarrsolon. Jag föredrar Fun House, men kul att höra fler Raw Power-låtar än Search and Destroy, som Death Trip och den redan nämnda Shake Appeal.

Sista låt: No Fun. Men det här var FUN. Bättre än vad jag hade hoppats på i mina vildaste fantasier. Det finns ingen som Iggy Pop. En klyscha. Men sant.

Way Out West: Rango

Vad jag minns så var det inga afrikanska inslag på den första Way Out West-festivalen. Men de senaste två åren har Amadou & Mariam (Mali), Sean Kuti & Egypt 70 (Nigeria) och Kenge Kenge (Kenya) spelat. I år är en av de på förhand mest självklara höjdpunkterna Konono No. 1 från Kongo-Kinshasa, men i natt kunde man även höra Ciafrica från Elfenbenskusten och tidigare under dagen Rango, ett band med rötter i Egypten och Sudan.

Ibland låter det som traditionell nubisk musik, Nubien var beläget i södra Egypten och stora delar av det nuvarande Sudan och har en rik musiktradition, två välkända namn är Ali Hassan Kuban och Hamza El Din. Mycket slagverk och handklapp, och det gäller även Rango, flera medlemmar spelar handtrummor, samt tanbura (sex strängad luta), simsimiyya (en mindre luta) och instrumentet som gett bandet sitt namn, Rango, en idiofon, byggd i trä, med en mystisk historia, vanligt förekommande inom zarkulten, som om jag förstått det rätt är en mixtur av både äldre afrikanska animistiska religioner och sufitradition. Zar har en helande, terapeutisk funktion, med musik och dans, riter kan pågå i en vecka, för att ta bort frustration och plågor. Zar finns i Östafrika och Nordafrika, men även i Iran och andra delar av Mellersta östern. Det är en kult som både välkomnar män och kvinnor, många kvinnor har sökt sig till zar för att komma bort från en militant, manligt dominerande islam.

Allt det här behöver man förstås inte känna till för att uppskatta Rangos musik, men det ger en djupare bild av musiken och dess rötter. Det är mycket slagverk och dans, först efter en kvart ungefär ställer sig gruppens ledare Hassan Bergamon (en av få som fortfarande spelar rango) bakom instrumentet, som kanske kunde varit högre mixat, men som ger ytterligare en dimension till det trancerepetitiva soundet. Olika medlemmar dansar och sjunger till låtarna, vid ett tillfälle spelas det upp något slags rollspel, jag förstår såklart inte kontexten, någon slags danstävlan, med mycket gester. Jag hade väntat mig någonting liknande dervischdans, men så är inte fallet, de manliga - både unga och äldre – musikerna, skakar på rumpor och armar, show à la rumba och afrobeat. En av medlemmarna drar mest applåder när han dyker upp i en vit dräkt med fjädrar. Ibland har stränginstrumenten en elektrisk klang, trummorna ett burkigt sound, inte helt olikt Konono No.1:s tumpianon, men det återgår ganska snabbt till trancerytmer. Jag kommer någon gång även att tänka på marockansk gnawamusik. När den enda kvinnliga medlemmen, en äldre dam, sjunger på en av låtarna blir den arabiska känslan starkare. Hon har en stark, mäktig röst.

Nyfikna på Rango kan kolla upp den aktuella skivan Bride of the Zar. Den är mycket bra. Liksom hela konserten. Musik som både kan hela och bjuda upp till dans.

Way out West - Panda Bear & LCD Soundsystem

Ett halvtomt Linnétältet mitt på dagen. Inte de bästa förutsättningarna för Panda Bears introverta och drömska musik. Det blir inte bättre av att det börjar lite trevande och Noah Lennox kroppsspråk antyder att det är ljudet som strular. Men det kommer igång och ungefär samtidigt som solen tittar fram spelar han nya singeln Tomboy och det glöder till på scenen. En flämtande gitarrslinga varvas med Panda Bears mjuka röst, medan bildspelet på sidan av scenen flimrar förbi i ett erotiskt sammelsurium av kroppar och färger. Men det är också så bra det blir för den ensamme Animal Collective-medlemmen. Hans musik kommer inte riktigt till sin rätt på denna plats och tid. Jag tycker att det är märkligt att schemaläggarna inte tänkt till. Vem som helst kan förstå att musiken hade gynnats betydligt mer av ett trångt mörker. Kanske en klubbscen? Nej, det är helt enkelt inte rätt tajming för Noah Lennox och han känns inte i fas med sin musik. Att han inte heller spelar fantastiska låtar som Comfy in Nautica och Bros gör inte saken bättre.

Desto mer party blir det när New Yorks LCD Soundsystem intar Azaleascenen strax efter 21. Med den ESG-funkiga Us vs. Them drar James Murphy och hans ljudsystem igång kvällens största dansfest på Slottskogens gräsmattor. Bandet som fångade 00-talet med låten Loosing My Edge (i alla fall om man hade närmare till 1970 än 1980) fyrar av en arsenal bestående av låtar som Drunk Girls, Daft Punk Is Playing at My House och All my friends. Att James Murphy skulle vara förkyld märks det inte mycket av och det är svårt att inte gunga med i deras dansrock som blandar disco och funk med influenser från band som Pylon, Suicide, New Order och Talking Heads. Det är en enda lång fest, förutom någonstans mitt i, då det plötsligt känns lite stillastående. Men det är övergående, för när LCD Soundsystem sedan drar på med punkiga Tribulations och rockbomben Movement exploderar scenen och det är åter igen fest på gröngräset. Allting slutar i ett grönt ljus med ett utdraget Yeah Yeah Yeah medan musiken sakta ebbar ut i ebbar ut i smärta Kraftwerktoner. Det är snyggt, smart och tight och det blir inte så mycket bättre en kväll som denna.
(foto: Way out West/Ruvan Wijesooriya)

Nickelsdorf svettas och ler

Det har sina sidor att besöka en festival och bo tvärs över gränsen i Ungern. Just denna morgon missade jag transporten och de ambitiösa vännerna bakom festivalen har ett himla jobb att ordna all logistik. För min del blev det väntande och trampande flera timmar tills en vänlig bil kom. De försöker lösa allt, ledningen. Ibland lyckas de.
Nu for jag direkt till Kleylehof, som jag hoppades komma för sent till. Inte ville jag för allt i världen se den studentikost pekoralistiska avantgardefilmen Cowards Bend the Knee en andra gang (forlat, skriver pa österrikisk dator - och här har nagot lokalt hardrocksband snott alla prickarna över A). Att visa en film dubbelt med olika musik kan ju vara en bra ide, om det är en bra film som inte är över en timme.
Nu hade tyvärr ledningen misslyckats med planeringen igen och när jag kom hade musiken inte ens börjat.
Snart gick i alla fall Klaus Filip och dieb13 upp. Ett par ledande gestalter i Wiens elektronikakretsar, som känt varann länge, men faktiskt knappt spelat duo alls ihop. Det vara makalöst. Tillsammans jobbade de med den gamla ladans stora rum. Ett väldigt moln av ljud fyllde allt och dieb13 flikade in korta citat ur skivor, konkreta ljudfynd, tal, fragment, som blev likt plötsliga surrande insekter i det växande ljudrummet. Sakta stegrades musiken för att liksom dunsta bort. Den halvtimmen upphörde tiden och inte ens svetten som rann över ryggen distraherade. Det var bara att halsa litet mer vatten och svalka sig med den luftiga och mycket originella musiken. Jag tänkte jag varit med om en märkvärdig stund.
Och nog var jag tvungen se filmen igen, för nu radade nya musiker upp sig för att kompa och understryka detta pekoral: Magda Mayas, Tony Buck, Christine Sehnaoui, Hans Falb. Nu verkade musikerna faktiskt titta när de spelade. Inklipp av Billie Holiday gav vemod och drama. Men med Bucks rituella trummor som sökte interpunktionen i musiken drev ljudet fram, fram och Christine och Magda lät musiken ta rum. Snart var jag helt uppslukad av detta fantastiska. Inte för att musiken hade med filmen att göra, men för att det blev en laddad konsert med tre av mina absoluta favoriter. De lämnar inget ogjort. Med denna varierande uppbackning, blev inte filmen mer uthärdlig? Nej, tvärtom, den framstod som ännu mer laddad av kitsch och pekoral, och därmed lämnar jag denna longör till sitt öde.
För att minnas Buck-Mayas-Sehnaoui - hur man gör ljudpoesi som lyckas överrumpla alltid. Skönhet är ännu möjlig.
En höjdpunkt var kvar i Kleylehof.
Sven Ake Johansson skulle uppträda solo i samma amfiteater, ett slags stenbrott, som Roscoe Mitchell. Precist, exakt, knappt inledde han med att spela telefonkatolger som slogs an, där tonhöjd och klang varierades med sidvändningar. Mästerligt. Sedan hans kända virvelsolo som övergick i spel med pukor, textilier, papp. Ljuden dansade i den varma luften, duvorna kuttrade, fjärran hördes dovt muller. Varje detalj lika skarp som lysande och helheten formas som ett rytmiskt bygge, där sparsamhet och reflektion är grunden. Att Johansson och Mitchell var de stora mästare som fick uppträda i amfiteatern var en helt relevant hyllning!
Snabbt tillbaka till Jazzgaleri. Hann till ett ställe för lokala produkter där kallskuret och traktens vin lockade, innan det var dags igen. Kacklande höns spatserade runt.
Kvällen var upplagd mer efter lugna sökande mönster än röjkvällen innan.
Christoph Kurzmann och Martin Brandlmayer, laptop resp slagverk, hade bjudit in Ken Vandermark till triospel. Kurzmann sjöng, bla stycke av Joe McPhee. Musiken var en nerkokad frijazz. Brandlmayer markerade med slagverket, gav en stadig puls under de andra. Vandermark har kunnat höras mycket under festivalen, och nu var tillfälle höra honom eftertänksam, reflekterande, koncentrerad. Det var mycket starkt, och vad han än gör finns den poetiska spänningen där. Men han stannar alltid före explosionen i dessa sammanhang.
Vad som sedan följde gav mig lyckorysningar.
Andrea Neumann med sitt innerpiano gjorde entre med ett par andra berlinare, basisten Clayton Thomas och Clare Cooper som spelade en liggande japansk harpa. Snabbt var nyskapade ljud i luften. Cooper hamrade och spände strängarna till en smattrande vägg. Clayton Thomas har ju sitt särskilda sätt att spela bas genom att peta in grejer mellan strängarna. Särskilt kända är väl hans registreringsskyltar. De vibrerar basen, han fräser legato och smattrar arpeggio. Och i detta färgar Neumann musiken med sin mikrotonala palett. Det är ett äventyr att vara med och lyssna. De tar liksom ett stycke tid och luft och hanterar det hur som helst. Avslutar elegant genom att liksom ge tillbaka luften och tiden till rummet omkring sig. Här finns inga stormagade pretentioner, det är öppna öron som gäller och de vill gärna dela med sig till dem som har tid.
Här är en del av dagens musik som bäst.
Och Mats Gustafsson har nog tänkt att gränserna för festivalen skall vara vida, nya attityder och sätt skall introduceras för en publik som precis som jag själv är där för att höra sina favoriter. Men, och det har Mats rätt i, här bör även andra intryck ges. Och det är j ust i det sammanhanget det kan sätta avtryck.
Därför var det roligt att höra Wildbirds and Peacedrums just efter Neumann &Co. Denna rituella stammusik tog direkt scenen i besittning. Andreas Werliin lade upp ett malande trumspel som är till för att hypnotisera. Mariam Wallentin gav allt och gjorde en fantastisk konsert. Hennes röst skakade rummet, vibrerade av rytm och nästan smakade blod och svett. Det var mycket starkt, och jag tror hennes totala scennärvaro gav publiken smak för denna överraskning.
"Jaha," sade Wallentin till mig efter,"vi var kvällens popband!" Det kan verka sant, men det förringar ingenting av den mäktiga insatsen. Och hennes röst kommer sitta i väggarna i Nickelsdorf länge framöver. En röst som passerar genrer som pop eller impro.
Vid det här laget var intrycken starka, lagrade i smala minneskapslar som inte riktigt var beredda att ta in mer. Tyvärr hade festivalen placerat basisten John Lindberg och klarinettisten Ab Baars presentation av John Carters musik sist.
Det jag inte väntat mycker mer än artighet av visade sig vara svidande skönhet. Baars klarinetton och tolkningar av Carter hade varit värda en mer central placering i programmet.

Vi blev ofta paminda om att ta del av Soundart-prgrammet, utspritt i byn. Nu är Nickelsdorf inte omfattande, men det var inte helt lätt att finna ljudkonststationrna. Där fanns fantastiska bitar, ett spelande träd, Marja Leena Sillanpääs samtal med döda, men ljudkonst är besvärligt att plantera ut rätt. Den kom vid sidan av. Och allt var inte bra. Urvalet var ganska ojämnt och att min skattsökarmöda lönades tre ggr i rad med billigaste kopierade bilder av ett slags grafiska partitur, musik att titta pa, ganska slarvigt uppställda i byn, det gjorde väl ingen glad. Till denna sorts utställningar krävs en medveten kuratering och pedagogik, som släpper in oss. Och placeringar som överraskar oss. Men gärna att den improviserade musikens busiga lillasyster bjuds in fler ggr. Och i hela sin buskraft. Den hör hemma i Nickelsdorf som erinring att impron även den varit en busig lillasyster, som kanske för ofta växt upp till en ordentlig medelaldring.
Ja, nu misslyckades jag finna ord utan A med prick över till sist. Det var en ambition i denna blogg att klara sig utan denna svenska bokstav pa det österrikiska tangentbordet.
Thomas Millroth

Lång natts musik i Nickelsdorf

Programsättningen i Nickelsdorf är ambitiös, överväldigande. Och bred. Efter en dallrande het lång eftermiddag ute på Kleylehof, där Roscoe Mitchells solo nog kommer stanna i mitt minne länge, kunde man pusta ut ett par timmar, innan kvällen signalerade att natten blev lång på Jazz Galerie.
Och natten var upplagd på röj. Sällan hör man så festglad musik som denna kväll i såna här sammanhang.
Först på scen var Agusti Fernandez, piano, Ingebrigt Håker Flaten, bas, Paul Lovens trummor. De har aldrig spelat ihop förr. Men alla behärskar frijazzens pianotrioideal. Fullt ös, perkussivt piano, mullrande bas och enorm skjuts i trummorna. Och det blev tuta och kör från början. Fernandez har ett ettrigt anslag där cluster och gälla attacker varieras med löpningar. Jag har hört det förr men när det serveras live för ett fullpackat Jazz Galerie är succén given. Själv njöt jag särskilt av att höra Paul Lovens distinkta, skarpa trumspel. Han spelar verkligen trummor och hans speciella instrumentuppsättning med tomtom, mindre bastrumma och skrälliga cymbaler har ju givit klassisk profil åt åtskilliga inspelningar genom dekaderna, ja, detta särskilda torra, korta sound dansade över scenen nu på kvällen. Tack vare honom blev det här en upplevelse att höra en av de konventionellaste formerna, pianotrion.

Inte hade jag trott att Christine Sehnaoui Abdelnour tillsammans med Andy Moor från The Ex skulle låta som det gjorde. Jag var mer spänd på hur hon skulle spänna sig mot en expressiv spelare. Jag har ju en gång satt henne bredvid Per Svensson och det blev glödgat men lågmält. Nu gjorde Christine entré med ett tvåmeterlångt papprör, som hon stack ner i klockstycket. När Moor drog i gång sin maniskt rituella musik vräkte sig Christines sax ut i rummet. Hon lät med kraft skärande, vrålande, brölande klanger pysa ut ur pappröret som hon svängde fram och tillbaka under den högt hängda mikrofonen. Det blev närmast en psykedelisk upplevelse. Så tog hon bort röret ur instrumentet och spelade ömsom öppet ömsom sordinerat med en våldsam skärande kraft. Hon var högljudd, stark, kraftfull samtidigt som hon hade allt kvar av känsligheten i sitt mycket speciella lyriska språk. I kraft och uttryck tycker jag den här spelningen passerade Agusti Fernandez.
Alltså, en väldig överraskning. Och nu har jag hört Christine regelbundet i snart fem år och varje gång lägger hon något till sitt spel, sjunker ner, vidgar. Starkt.
Så följde hyllningen till svensk jazz. Swedish Azz är som ni vet Mats Gustafsson, Per Åke Holmlander, Kjell Nordeson, dieb13, Erik Carlsson, som tar sig an Lars Gullin, Per Henrik Wallin och annat i den svenska klassikerrepertoaren. Melodierna finns där ofta svidande sköna, ibland lyser de länge ibland dras de ner i en malström av klanger och ljud. Det är rätt subtilt. Men nu fick jag anledning att fundera över hur mycket ett sammanhang betyder för musiken. Mats är utan tvekan mycket populär hos publiken. Ändå togs Swedish Azz emot artigare och mindre entusiastiskt än de två föregående akterna. En holländsk kvinna bredvid mig undrade och när jag berättade om Gullin och grabbarna såg hon ut som ett levande frågetecken. Hon hade aldrig hört talas om dem. Det kanske är så, att projektet Swedish Azz är i grunden gjort för svensk publik som känner till refrenserna. Jag försökte fundera hur det lät om jag inte hade känt igen en enda låt? Svårt att tänka mig. Det finns nog ingen universell musik. På sitt vis blir Swedish Azz en undersökning av musikens referenser. På samma gång ett av de mest konkreta och förankrade musikprojekten Mats varit med om och på samma gång ett av de mest abstrakta. Jag kom faktiskt att tänka på Sven-Åke Johanssons tilltag under 70-talet att sätta upp Paul Linke-låtar, denne specielle Berlinkompositör, tillsammans med ett gäng frifräsare både från Öst och Väst och turnera i DDR med programmet. På ett liknande sätt blir Swedish Azz, om än mindre vågat, ändå en social händelse, där olika associationer kring nationella särdrag vädras. Under mitt samtla med min holländska bänkgranne hann vi diskutera både nordiskt vemod och samförståndsanda.
Partystämningen återställdes då tre etiopiska mästermusiker gjorde entré, Chalachew Ashenafi, Mesele Asmamaw, Mesale Legese. Den här musiken låg bortom mina omedelbara kunskaper, men det svängde så att publiken kom på fötter ganska snart. The Ex trummis Katherina Bornefeld hoppade in som vokalist i ett nummer. Hon var lysande. Och detta gästspel hänger ju garanterat ihop med Mats samverkan med de holländskap anarkopunkarna, som ju gärna plockat upp den etiopiska musiken och har gjort den känd för en större publik i Europa.
Nu var klockan redan sent. Nattens hetta låg som en varm filt över lokalerna, när The Thing ställde upp sig på scenen i en utökad version: Mats Gustafsson, Ingebrigt Håker Flaten, Paal Nilsen Love, Joe McPhee, Ken Vandermark, Johannes Bauer, Terrie Hessels. Deras riffiga, rituella och starkt expressiva musik förmerades. De malande maniska ljudblocken rullade ut över publiken och inne i ljudrummet rörde sig omväxlande solister. Inte minst Joe McPhee både på trumpet och sax har en speciell förmåga att slita till sig tonerna och snitta upp dem i vackra mönster. En trollkarl helt klädd i svart och med mörka glasögon. Vandermark är förstås som alltid effektiv. Johannes Bauers ljusa gestalt log och kastade in fräsande rullande trombontoner. Det här är musikerna som förmår öka trycket hur mycket som helst. Och ikväll hade de lust humör och publik med sig. Det var ett lyckligt gäng musiker som tog ett extranummer och en ännu lyckligare publik som sökte sig ut i den gryende varma morgonen.
Medan jag väntade på bussen till hotellet tillsammans med andra virriga gäster satte jag på reprisen i hjärnan: Roscoe Mitchells solo och den duva som kuttrade just då han började blåsa an, jag kommer aldrig glömma den timme han bjöd på. Så satt den etipiska musiken kvar i mina muskler och jag såg Katherina Bornefeld lyckligt dansande med de etipiska musikerna på scenen, och naturligtvis har Christine Sehnaoui än en gång fyllt mitt minne med nyklingande toner. Och när jag sjänk ner i bussen hörde jag Gullins Fedja - för det var det väl? - i Swedish Azz varmsmekta tolkning. Man är väl förstås svensk ändå?!
Thomas Millroth

Atomic på vinyl

Två av svensk-norska Atomics – med Fredrik Ljungkvist och Magnus Broo – skivor ges nu ut på vinyl. Det är det fina Vilniusbaserade bolaget No Business som ger ut Boom Boom (kom 2003) och trippeln Bikini Tapes (2005). "Det finns hela tiden ett driv som river upp små revor i ljudbilden" skrev jag om Boom Boom när jag tog med den på en Soundofmusic-lista med bra svenska skivor från 00-talet. Bikini Tapes recenserade jag i Svenska Dagbladet där jag skrev "Två och en halv intensiva timmar! Mastigt, visst, men nerven är så påtaglig och infallen så många att det aldrig ens närmar sig rutin. Vinylerna har nya omslag och de är limiterade. Hugade får sätta fart.

NICKELSDORF KONFRONTATIONEN

Hettan dallrar i luften. Mängder genomsvettiga människor trängs på Jazz Galerie i den lilla byn Nickelsdorf som brer ut sig i sin vanlighet längs huvudgatan. Det är 31 årgången av Nickelsdorfs egen lilla festival som visat sig vara en av de attraktivaste. Säg vilka som inte varit här?! Här skulle det vara på platsen att tala om den lilla ortens fördel som spjutspets i kulturen. Men det får vänta med kulturpolitik till en annan gång.
Festivalen börjar stenhårt. Det luktar myggift eftersom myggorna tydligen är särskilt många och onda i år. Folks sprutar och sprejar på sina bara svettiga skinn.
Det är stök och bök och improvisation runt omkring. Folk dröjer inte för länge bland de uppställda skivorna, för här verkar det ännu finnas frirum för myggen.
Först på scen Oren Ambarchi. Gitarr och elektronik. Det låter som det gamla vanliga, fast Oren har ju gjort en rad märkliga skivor. Ändå knaster, brus, korta inpass att variera. Men när hans halvtimme var över satt jag ändå där och tänkte på hans förnämliga behärskning av storformen. En enda linje som bågnar och så lade han spänningen där. Crescendot blev inte öronbedövande för att vara effektivt.
Så kom något jag sett fram mot. Att få höra Christian Munthe ihop med Günter Christmann och Raymons Strid. Jodå, det blev precis som ni anar. En klassisk halvtimme friform. Raymond simmade i vanliga vatten och det gör han fantastiskt. Christmann hörde jag nog första gången för sisådär trettiofem år sedan. Han är sig lik. Detta sagt som beröm. Hans trombonspel är ettrigt och lågdynamiskt. Men han är den sorten som utvecklar varje liten parameter. Han lyssnar hur det låter om han gnider på klockstycket på ett annat vis och upptäcker nya ljud. Munthe spelade på alla vis på gitarren och nådde den där intensiteten som innebär att mannoga väljer de ljud som ska nå ut. Det var komprimerad musik utan gester. Korta, ettriga stycken, där pauser och ljud blandas snabbt.
Det var enmycket märklig kväll. Den avslutades med att The Ex äntrade scenen förstärkta med blåskvartett, Ken Vandermark och Mats Gustafsson på saxar Ro Paci på trumpet och Wolter Wierbos på trombon.
Det var bara att tuta och köra. The Ex fick upp publiken på golvet i ett gungande dansande hav. KNappt hade musiken börjat förrän ett hejdundrande åskväder med blixtar korsande himlen och regnet ösande bröt ut. Det passade liksom koltrasten till Cages 4´33.
Våldsam anarko-punk med sliriga gitarrer och energiladdat trumspel. Blåsarna fick utmärka sig. Mest i fas var förstås Ken Vandermark med ett riktigt spräcksol i honktradition.
Nickelsdorf ligger vid gränsen. Och hotellen ligger på ungerska sidan i ett märkligt ödeland. När jag väl kommit tillbaka slog jag upp fönstret och lät regnets smattrande ackompanjera den svala lufen som trängde in.
En del av Konfrontationen äger rum på en gård, ett slags kulturcentrum, en halvmil från byn, Kleylehof.
Hade vi inte fått känna på värme förr så fick vi så vi tålde nu. Svettdrypande trängde vi ihop oss för en andaktsfull stund med Sofia Jernberg och Raymond Strid. Jo. Mats Gustafsson har varit med och kuraterat årets festival och nog är den märkt av hans kompisar och nätverk. Det är bra. Kuratering kan också vara att visa vad man har närmast omkring sig. Och den gode Gustafsson umgås med bra musiker, så det var det. Men Sofia sjöng så skört och vackert och Raymond fyllde på med sina vackraste klanger. Han rörde sig liksom på tå över trummorna. Men så bad han henne komma nära mikrofonen och han lyfte en resväska med gejer och lade på trummorna. Själva skramlet förvandlades till stjärnfall när Sofia knäppte med stämbanden och svävade med rösten.
Det var en stund att sent glömma.
Sedan följde en stumfilm uppenbarligen inspelad i Canada, Cowards Bend the Knee, som var parafras på tjugotalsestetik. En hgistoria som blev alltmer absurd utan riktigt fokus. En seg sak, tyckte jag, som mest mynnade i studentikos surrealism. Inte lyckades de ambitiösa musikerna lyfta det hela, även om Michael Thieke, Christof Kurzmann, Martin Siewert och Martin Brandlmayr nog ansträngde sig. Rätt sövande i den kokande värmen.
Alla blev glada då nästa akt skulle ske utomhus och vi fick vandra till en dunge med en liten amfiteater. Där satte vi oss alla i skuggan för att vänta på Roscoe Mitchtells solo.
Förväntan var stor. Inte tu tal om saken. Där kom han. Frågade om det var där han skulle vara. Slog sig ner på en stol, plockade omsorgsfullt fram sina instrument, sopranen och alten. Så följde ett pärlband solon. Tekniskt drivna, hela tiden cirkulär andning. Förtätat, men ganska lugnt. Eftertänksamt. Då och då glimmade stämningar som från hymner i tonslingorna. Så bad han sin medhavda kompis spela trumpetsolo. Det gjorde han lysande. Också litet som hymn. Mitchell spelade duo med honom och fortsatte med solo. Hans halvtimme blev snart en timme. Där satt den ensamme mannen prydligt på sin stol och spelade saxo i en tradition och med ett mästerskap om är mycket ovanligt. Det var en upplevelse. Och när alla applåderade så varmt, när han var klar, blev han glad och spelade ännu mer. Ett sånt allvarligt mästerskap i kombination med uttrycksvilja av innerligaste slag. Som att ha något varmt om hjärtat att berätta om och vilja göra det. Detta var mycket mer än jag väntat mig. Och nu längtar jag efter mina gamla Rosco Mitchell-soloalbum som jag inte hört på länge.
Thomas Millroth i Nickelsdorf

Festivalbevakning: Peace & Love, Lördag

Peace & Love-festivalens sista dag präglas i stor utsträckning av större akter och dragplåster. Å ena sidan svenska popstorheter som Mando Diao, Markus Krunegård, Shout Out Louds eller Amanda Jensen, å den andra internationella storheter John Fogerty, Mew och givetvis Jay-Z.

Det finns dock en förnämlighet som befinner sig i något slags intressant gränsland mellan storhet och underdog: Roky Erickson. Det intressanta ligger i att Erickson på flera vis snarare gått upp i att vara myten om sig själv - att fullt ut gestalta en person med svåra psykiska problem och den psykadeliska rockens demoniska affischnamn - än att med värdighet få åldras med sin musik och sitt artistskap. Och vore det inte för den positiva förändringen i hans psykiska tillstånd under de senaste åren hade nog Erickson varit utelämnad att kommas ihåg som något av ett 60-tals-monster, ett freak som förkroppsligade en hel period av uppror, kärlek och framförallt droger.

Nu är tack och lov så inte fallet. Roky inleder lördagens spelningar på den näst största scenen på ett strålande humör. Med sig har han indierockarna i Okkervil River vilka på ett taktfullt vis bär upp Erickson i de partier där rösten eller gitarrtekniken tillfälligt sviker honom. Mest verkar han njuta av att spela låtar från den nya skivan "True Love Cast Out All Evil" (bestående av tidigare skrivna låtar som aldrig spelats in och producerad tillsammans med just Okkervil River) men fyrar av lika stora leenden till klassiker som "I Walked With A Zombie" och inte minst den grandiosa finalen med "You're Gonna Miss Me".

Erickson är dock något av en anomali i sammanhanget. Han befinner sig i en del av artistspektrat som känns ganska dåligt representerat på festivalen i allmänhet och under lördagen i synnerhet. För det är under hela festivalens sista dag ont om akter som på riktigt sticker ut och intresserar.

Roky Erickson är som sagt ett undantag, svenska Fontän är ett annat. Denna hemlighetsfulla duo, som här framträder som trio, med börd i Göteborg bjuder en entusiastisk om än inte särskilt stor publikskara på ett ovanligt tajt och genomarbetat set. På sina knappa 45 minuter hinner de med att på många vis överträffa albumet "Winterwhila" som kom i höstas på bolaget Information. Musiken är här rappare, mer expressiv trots en väldigt återhållen estetik. Toner från Vangelis blandas med elektroniska beats som för tankarna till New Order. Det är medryckande och visar emellanåt upp sidor hos Fontän jag inte visste fanns där. Men Fontän är ett litet band som varken får särskilt stor uppmärksamhet eller drar stor publik - och det är mycket synd.

En timme senare avslutar världens kanske just nu största artist festivalen. Kontrasten mellan Fontän och Jay-Z är total och välbehövlig på en festival av den här storleken. Synd bara att avståndet dem emellan under lördagen inte fyllts ut med en mer intressant bredd.

Festivalbevakning: Peace & Love, Fredag

Man märker ganska snabbt att detta är dag två för fler än undertecknad. Stämningen på festivalområdet är fortfarande god men besitter inte samma glöd som under torsdagen och för många är nog fredagen mest en transportsträcka där man dels rider på vågen från festivalens inledande dagar och dels laddar inför den stora finalen på lördagen.

Det är därmed högst välkommet att få inleda dagen med Kings of Convenience vars finstämda folkpop lindar sig som en inbjudande och tillförlitlig filt runt publiken. Bandet, som ifjol gav ut albumet "Declaration of Depence" (deras första album på fem år), blandar gammalt med nytt från sin digra repertoar och håller spelningen igenom sitt behagliga lugn. Den norska duon är vid det här laget så pass samspelade att de helt kontrollerar tempo och atmosfär trots att publiken huseras på en asfaltsplan som till vardags fungerar som parkeringsplats. Desto mindre kontrollerat är dessvärre den ena Kings of Convenience-halvan, Erlend Øyes andra framträdande tillsammans med discjockeyn Lång-Kalle. Vad som ska vara något slags hybrid av konsert, dj-spelning och lägenhetsfest mynnar istället ut i några trevande försök till spontant lagd sång över dåligt kommunicerade beats. Och även om god stämning råder på dansgolvet känns mest den på scenen uppställda soffan med hemmafestens "besökare" påtvingad och gör istället framträdandet nedtyngd av en gimmickframtoning.

Även svenska debutanten Name the Pet (Hanna Brandén) genomför tidigare på kvällen en liknande trevande spelning. Sin uppfriskande och medryckande klubbelectro till trots saknas en nerv eller åtminstone något som ringer in och accentuerar Name the Pet som artist. Brandén verkar snarare mest exalterad över den ganska generösa uppslutningen och överraskat glad över att publiken överhuvudtaget kan hennes låtar. Det finns dock några ljuspunkter - som singeln "Get On The Bus" - och det är även tydligt att Name the Pet innehar stor potential att göra sig ett namn inom klubbmusikscenen.

På andra sidan av karriären befinner sig rocklegenden Patti Smith som med sina 63 år intar festivalens näst största scen för en välförtjänt välbesökt spelning. Om Name the Pet präglades av en naiv förtjusning är Smith snarare den lugna säkerheten själv som obesvärat låtar både mellansnacket och låtarna vandra mellan kärleksförklaringar och gamla anekdoter. Störst jubel river tämligen självklart den Springesteen-skrivna "Here Comes the Night" ner och medan solen så sakteliga sänker sig över festivalområdet är det trots allt betryggande att i havet av artister med mycket att bevisa luta sig tillbaka mot det massiv av historia som Patti Smith är.

Dagen avslutas i samma lugna anda som den inleddes med hyllade Anna von Hausswolff - som otacksamt placerats på en scen belägen mellan två större, vars höga musik följaktligen sipprar in under konsertens lugnaste partier. Ändå lyckas Hausswolff väldigt bra med att trollbinda sin publik och liksom skapa en inneslutande bubbla genom sin musik. Stämningen är lika intim som dramatisk och den korta speltiden till trots lyckas Hausswolff leverera festivalens hittills mest innehållsrika spelning.

Festivalbevakning: Peace & Love, Torsdag

Borlängefestivalen Peace & Love går förutom i fredens och kärlekens färger även i rockens tecken. Det känns därför både passande och naturligt att även de få av torsdagens intressanta konserter på ett eller annat vis fasar in i en rockestetik.

Devendra Banhart rönte egentligen störst uppmärksamhet för fem-sex år sedan när han med albumen "Ninõ Rojo" och "Rejoicing in the Hands" omfamnades av indiepopsfären som en kreddig Thoms di Leva. Personligen hade jag alltid svårt att ta till mig Banharts musik eftersom den styrde en överlag ganska trevlig folkpop mot något slags osmakligt hippieuttryck. När den nu knappt trettioåriga venezuelabördiga amerikanen så äntrar Peace & Loves största scen är lika befriande som förvånande att se hur han tycks ha tonat ner sin hippieframtoning avsevärt. Istället tycks Banhart ha gått mer åt världsmusikaliska influenser (ska-rytmer blandas hejdlöst med latino- och centralamerikanska rytmer och melodier) och stilmässigt transformerats från blommor i håret-pojke till ett latinosvar på Lou Reed. Stämningen är gemytlig och allmänt mysig denna tidiga timma och jag kan obesvärat njuta i gräset av att se hur Banhart vuxit från naivistisk hippiepop till Ray-Ban-beklädd folkrockare som obesvärat plockar toner från både sitt ursprung och sin samtid.

Även en artist som franska Vitalic - känd under sitt riktiga namn som Pascal Arbez - river senare på kvällen av en technospelning i rockens anda av så kallat "röj". Ett i förhållande till scenens storlek litet antal människor har samlats för att se Arbez riva av några av sina berömda technostänkare och känna hur ryggraden vibrerar i takt till baskaggens genomslagskraftiga rytm. Ingen lär ha lämnat Vitalics konsert besviken. Med en till synes ytterst utarbetad finkänslighet känner han spelningen igenom av publikens reaktioner och begär och styr obesvärat mellan sin arsenal av samplingar och takter för att uppfylla alla deras önskningar. Det är taktfast, medryckande och ofta intressanta musikaliska val vi får lyssna till och även ifall ett antal grabbgäng verkar ha tagit igenkänningen av rockandan till ett steg för långt (nävar i luften i all ära men behöver man verkligen headbanga på en technospelning?) är vi många som stortrivs i det grusiga diket framförs scenen.

Innan rockfyrverkeriet når sitt klimax med 90 minuter Kent på festivalens största scen ser jag franska Chateau Marmont framföra en överraskande pigg elektronisk pop i klassisk rockuppsättning (elgitarr, elbas, trummor och något form av elektroniskt klaviatur). Chateau Marmont har främst medverkat med remixar och mindre bidrag på olika samlingsskivor från franska hipsterbolag som Kitsuné men även släppt två EPs på den lilla etiketten Unsunned. Och visst märks en viss orutin hos de fyra fransmännen som inleder något trevande men spelningen igenom successivt blir bättre och bättre. Det hjälper inte heller att endast ett fåtal modiga själar har vågat välja dessa charmanta synthtoner med börd i Jean Michel Jarre eller ett rockigt Tangerine Dream framför dragplåstret Robyn. Stämningen blir efter ett tag väl avslagen - något som givetvis bara ger än mer heder åt fransmännen som finner styrkan att ändå spela upp sig konserten igenom.

Sven Rånlund remixar Händel

I Dagens Nyheters serie Klassisk musik i modern tappning har turen nu kommit till Soundofmusics Sven Rånlund. Lyssna på hans remixade kanonad utifrån Händels fyrverkerier. I serien även Ida Lundén, Martin Q Larsson Håkan Lidbo med flera.

Volt2010 i Uppsala

Dansmusiken stod inte oväntat i centrum för den andra Volt-festivalen i Uppsala. Inget fel i det, men visst hade det varit lite roligare om fler ingångar till den elektroniska musiken fått utrymme. Tillsammans med Norbergfestivalen är Volt-festivalen nu de största scenerna för den elektroniska musiken i Sverige. Läs min recension av festivalen i Svenska Dagbladet.