Lång natts musik i Nickelsdorf

Programsättningen i Nickelsdorf är ambitiös, överväldigande. Och bred. Efter en dallrande het lång eftermiddag ute på Kleylehof, där Roscoe Mitchells solo nog kommer stanna i mitt minne länge, kunde man pusta ut ett par timmar, innan kvällen signalerade att natten blev lång på Jazz Galerie.
Och natten var upplagd på röj. Sällan hör man så festglad musik som denna kväll i såna här sammanhang.
Först på scen var Agusti Fernandez, piano, Ingebrigt Håker Flaten, bas, Paul Lovens trummor. De har aldrig spelat ihop förr. Men alla behärskar frijazzens pianotrioideal. Fullt ös, perkussivt piano, mullrande bas och enorm skjuts i trummorna. Och det blev tuta och kör från början. Fernandez har ett ettrigt anslag där cluster och gälla attacker varieras med löpningar. Jag har hört det förr men när det serveras live för ett fullpackat Jazz Galerie är succén given. Själv njöt jag särskilt av att höra Paul Lovens distinkta, skarpa trumspel. Han spelar verkligen trummor och hans speciella instrumentuppsättning med tomtom, mindre bastrumma och skrälliga cymbaler har ju givit klassisk profil åt åtskilliga inspelningar genom dekaderna, ja, detta särskilda torra, korta sound dansade över scenen nu på kvällen. Tack vare honom blev det här en upplevelse att höra en av de konventionellaste formerna, pianotrion.

Inte hade jag trott att Christine Sehnaoui Abdelnour tillsammans med Andy Moor från The Ex skulle låta som det gjorde. Jag var mer spänd på hur hon skulle spänna sig mot en expressiv spelare. Jag har ju en gång satt henne bredvid Per Svensson och det blev glödgat men lågmält. Nu gjorde Christine entré med ett tvåmeterlångt papprör, som hon stack ner i klockstycket. När Moor drog i gång sin maniskt rituella musik vräkte sig Christines sax ut i rummet. Hon lät med kraft skärande, vrålande, brölande klanger pysa ut ur pappröret som hon svängde fram och tillbaka under den högt hängda mikrofonen. Det blev närmast en psykedelisk upplevelse. Så tog hon bort röret ur instrumentet och spelade ömsom öppet ömsom sordinerat med en våldsam skärande kraft. Hon var högljudd, stark, kraftfull samtidigt som hon hade allt kvar av känsligheten i sitt mycket speciella lyriska språk. I kraft och uttryck tycker jag den här spelningen passerade Agusti Fernandez.
Alltså, en väldig överraskning. Och nu har jag hört Christine regelbundet i snart fem år och varje gång lägger hon något till sitt spel, sjunker ner, vidgar. Starkt.
Så följde hyllningen till svensk jazz. Swedish Azz är som ni vet Mats Gustafsson, Per Åke Holmlander, Kjell Nordeson, dieb13, Erik Carlsson, som tar sig an Lars Gullin, Per Henrik Wallin och annat i den svenska klassikerrepertoaren. Melodierna finns där ofta svidande sköna, ibland lyser de länge ibland dras de ner i en malström av klanger och ljud. Det är rätt subtilt. Men nu fick jag anledning att fundera över hur mycket ett sammanhang betyder för musiken. Mats är utan tvekan mycket populär hos publiken. Ändå togs Swedish Azz emot artigare och mindre entusiastiskt än de två föregående akterna. En holländsk kvinna bredvid mig undrade och när jag berättade om Gullin och grabbarna såg hon ut som ett levande frågetecken. Hon hade aldrig hört talas om dem. Det kanske är så, att projektet Swedish Azz är i grunden gjort för svensk publik som känner till refrenserna. Jag försökte fundera hur det lät om jag inte hade känt igen en enda låt? Svårt att tänka mig. Det finns nog ingen universell musik. På sitt vis blir Swedish Azz en undersökning av musikens referenser. På samma gång ett av de mest konkreta och förankrade musikprojekten Mats varit med om och på samma gång ett av de mest abstrakta. Jag kom faktiskt att tänka på Sven-Åke Johanssons tilltag under 70-talet att sätta upp Paul Linke-låtar, denne specielle Berlinkompositör, tillsammans med ett gäng frifräsare både från Öst och Väst och turnera i DDR med programmet. På ett liknande sätt blir Swedish Azz, om än mindre vågat, ändå en social händelse, där olika associationer kring nationella särdrag vädras. Under mitt samtla med min holländska bänkgranne hann vi diskutera både nordiskt vemod och samförståndsanda.
Partystämningen återställdes då tre etiopiska mästermusiker gjorde entré, Chalachew Ashenafi, Mesele Asmamaw, Mesale Legese. Den här musiken låg bortom mina omedelbara kunskaper, men det svängde så att publiken kom på fötter ganska snart. The Ex trummis Katherina Bornefeld hoppade in som vokalist i ett nummer. Hon var lysande. Och detta gästspel hänger ju garanterat ihop med Mats samverkan med de holländskap anarkopunkarna, som ju gärna plockat upp den etiopiska musiken och har gjort den känd för en större publik i Europa.
Nu var klockan redan sent. Nattens hetta låg som en varm filt över lokalerna, när The Thing ställde upp sig på scenen i en utökad version: Mats Gustafsson, Ingebrigt Håker Flaten, Paal Nilsen Love, Joe McPhee, Ken Vandermark, Johannes Bauer, Terrie Hessels. Deras riffiga, rituella och starkt expressiva musik förmerades. De malande maniska ljudblocken rullade ut över publiken och inne i ljudrummet rörde sig omväxlande solister. Inte minst Joe McPhee både på trumpet och sax har en speciell förmåga att slita till sig tonerna och snitta upp dem i vackra mönster. En trollkarl helt klädd i svart och med mörka glasögon. Vandermark är förstås som alltid effektiv. Johannes Bauers ljusa gestalt log och kastade in fräsande rullande trombontoner. Det här är musikerna som förmår öka trycket hur mycket som helst. Och ikväll hade de lust humör och publik med sig. Det var ett lyckligt gäng musiker som tog ett extranummer och en ännu lyckligare publik som sökte sig ut i den gryende varma morgonen.
Medan jag väntade på bussen till hotellet tillsammans med andra virriga gäster satte jag på reprisen i hjärnan: Roscoe Mitchells solo och den duva som kuttrade just då han började blåsa an, jag kommer aldrig glömma den timme han bjöd på. Så satt den etipiska musiken kvar i mina muskler och jag såg Katherina Bornefeld lyckligt dansande med de etipiska musikerna på scenen, och naturligtvis har Christine Sehnaoui än en gång fyllt mitt minne med nyklingande toner. Och när jag sjänk ner i bussen hörde jag Gullins Fedja - för det var det väl? - i Swedish Azz varmsmekta tolkning. Man är väl förstås svensk ändå?!
Thomas Millroth