25 maj 2010

Musik som tar ställning

"Burning" var temat för GAS-festivalen i Göteborg med underrubrikerna Globalisering, Vem äger staden? och aktivism. GAS-ledaren Staffan Mossenmark uttryckte en stark vilja om att musiken måste börja ta ställning i samtidsdebatten istället för att slingra sig undan. Saxofonisten Martin Küchen har tagit ställning under lång tid. Han har kritiserat Israels politik i Mellanöstern, användandet av minor, USA:s krig i Irak är några av de saker Küchen har kritiserat. Inte minst i gruppen Angles där låtarna har titlar som ”My world of Mines”, ”Let's talk about the Weather (and not about the war)” och ”Peace is not for us”.
Nu är det dags för ny skiva: Epileptical West - Live in Coimbra på det portugisiska bolaget Clean Feed. Så här skriver Clean Feed om skivan och Küchen: "Music is, for the Angles leader, a medium for and to itself, but also for a clearance of thought and for the in- and outlook of the world - and therefore it can be metaphysical devoted to denounce the "global lie" covering "the terror society of the individual in which we live".
Med sig på skivan har han: Johan Berthling, Kjell Nordeson, Magnus Broo, Mats Äleklint och Mattias Ståhl.

Bra program i Nickelsdorf

Programmet för fyradagarsfestivalen i Nickelsdorf i Österrike den 15-18 juli är nu klart. Och det ser helt fantastiskt ut, Mats Gustafsson och Hans Falb har lyckats få ihop 22 konserter i absolut toppklass. Med musiker från stora delar av världen finns dock en tyngdpunkt på Sverige och Österrike/Tyskland.
Sofia Jernberg spelar duo med Lene Grenager, Sten Sandell duo med Evan Parker, Raymond Strid och Christian Munthe trio med Günter Christmann, och så framträder Wildbird & Peacedrums. Om man räknar Sven Åke Johansson som svensk ingår han också med solokonsert och med Barcelona Series (Axel Dörner och Andrea Neumann). Mats Gustafsson själv spelar med ett utbyggt The Thing, Swedish Azz och med The Ex.
Österrikarna Christof Kurzmann och Martin Brandlmayr (där i alla fall Kurzmann numera bor i Berlin) spelar i trio med Ken Vandermark! Låter mycket spännande. Två konserter med tyske Michael Thieke låter också mycket spännande, dels med Kurzmann, Martin Siewert och Brandlmayr och dels med Magda Mayas, Tony Buck, Hans Falb och Christine Sehnaoui. Den avslutande konserten blir förhoppningsvis ruggigt bra med gruppen Heaven And som just släppt ny skiva på Staubgold.
Kanonprogram! Och då har jag inte ens nämnt att Peter Brötzmann och Joe McPhee också är där. Se programmet på http://www.konfrontationen.at/ko10/.

17 maj 2010

Polarpriset 2010

Idag presenterades årets Polarpristagare. Någon som bryr sig? Polarpriset har fått mycket skit som ett ointressant pris som bara uppmärksammar redan etablerade världsnamn. Och, jo, så är det, visst vore det vettigare att skänka en miljon till, säg, musikverksamhet i Gaza eller Angola. Själv har jag alltid varit ett stort fan av Nobelpriset i litteratur. Och ofta läst de författare som fått priset och i flera fall fått stora läsupplevelser, som på senare år böcker av JMG le Clézio, Orhan Pamuk och JM Coetzee. Förra årets vinnare Herta Müller kommer jag definitivt att läsa. Polarpriset har väl inte fungerat likadant. När jag kollar igenom samtliga vinnare är det ju många stora namn, som har betytt mycket på olika sätt, Stockhausen, Gilberto Gil, Ligeti, Ravi Shankar, Miriam Makeba osv. Rocknamnen är väl mer tveksamma, behöver Led Zeppelin och Pink Floyd hyllas ännu mer? Jag har ingen aning om vilka som sitter i juryn, men de borde nog anstränga sig lite mer, tänka nytt, om priset ska uppmärksammas mer internationellt. Priset skall ges för betydande insatser inom musik, och då finns det ju andra ingångar än redan etablerade namn.

Årets vinnare, då? Björk och Ennio Morricone. Svårt att kritisera dem, på något sätt. Man kan tycka att Björk var mer i framkanten för några eller många år sedan, men hon har varit med om att forma om musikkartan, blandat genrer, och vågat experimentera, trots sin position som musikikon och kommersiellt framgångsrik artist. Förhoppningsvis skänker hon pengarna till något vettigt musikprojekt i Island, eller - varför inte - till eldsjälar i Kinshasa, Konono No. 1 medverkade ju på en Björk-skiva häromåret. Och med Morricone har Polarpriset fått med filmmusik, även om den extremt produktive italienaren även har rötter i improvisation och avantgardemusik, under åren med fantastiska Gruppo di Improvvisazione. Jag har köpt filmer - mest för att Morricone har gjort musiken.

Bra val. På ett plan. Å andra sidan. Knappast oväntade. Och däri ligger problemet, gentemot nobelpriset. Visst, många väntade författare får priset. Men nobelpriset har ett helt annat intellektuellt och estetiskt värde. En annan tyngd.

Polarpriset kommer aldrig att få samma status som nobelpriset och varför skulle det ha samma status förresten? Dela ut pengarna till utvecklande musik/kultur-projekt i stället. Det vore bättre. Dock kanske inte i Stikkan Anderssons anda...

Om jag vore ensamjury? Hm. Jag skulle ge Sublime Frequencies polarpriset. Eller - mer seriöst - ge pengar för att bygga upp studios, musikskolor & annat i u-länder.

02 maj 2010

Excavated Shellac

Den senaste tiden har jag tillbringat många timmar med att resa tillbaka genom decennierna via 78-varvare från olika delar av världen. Dels så har jag lyssnat på samlingarna i serien The Secret Museum of Mankind som Yazoo släppte under andra halvan på 90-talet, musik från 20-40-talen sammanställda av Pat Conte. Och, inte minst, utforskat bloggen Excavated Shellac, grundad av samlaren Jonathan Ward som sedan 2007 lagt upp MP3-filer från sin samling stenkakor. Till en början varje vecka, men numera endast en låt i månaden. Det är en fantastisk källa, och jag gillar även texterna till låtarna, där Ward skriver om inspelningarna och försöker sätta in dem i ett kulturellt sammanhang. Är man nyfiken på Excavated Shellac så var Jonathan Ward häromdagen gäst hos webradiostationen Rare Frequency, hela programmet finns som podcast. För några veckor sedan släppte Dust-To-Digitals underetikett Parlortone en LP – Excavated Shellac: Strings med 14 låtar från Wards samling, inga av dem finns på bloggen. Och i höst (tror jag) kommer en Cd-box med afrikanska inspelningar, på Dust-To-Digital, ett projekt som Ward påbörjade för två år sedan. Något att se fram emot!

Vad är det som gör att jag hellre lyssnar på musik från Madagaskar från 20-talet eller en inspelning från Azerbaijan från 1934 än ny electronica eller, ja, vilken ny musik som helst? Dels är jag en arkivråtta. Jag älskar saker som är gamla och bortglömda. Sen finns det väl en dimension av att vistas så långt från det dagsaktuella, kommersiella, ytliga som möjligt. Men, framförallt, samma sak som gjorde att jag redan som barn var besatt av kartor, världar långt borta, något annat än det som präglar vardagen. Nyfikenhet. En vilja att upptäcka nya saker. Förstå andra kulturer. Och, viktigast, det är fantastisk musik.

Dust-To-Digital/Parlortone har även gett ut Black Mirror: Reflections in Global Musics och Victrola Favorites: Artifacts from Bygone Days. Två suveräna samlingar, särskilt den sistnämnda, en dubbel + bok, sammanställd av Rob Mills och Jeffery Taylor från bandet Climax Golden Twins, som även jobbat en del med Sublime Frequencies. Entusiasten bakom Black Mirror-samlingen, Ian Nagoski, driver ett skivbolag, Canary Records, som har flera skivor på gång, bland annat med grekisk musik från 20-talet. Dessutom, för att knyta an till Pat Contes pionjärarbete, så har The Secret Museum of Mankind Vol. 1 nyligen släppts på vinyl.

Jag har även simmat långt ner i fältinspelningar, skivor utgivna av framförallt Folkways och Ocora. En annan sida av myntet. För det Excavated Shellac och de flesta ovan nämnda skivbolagen/entusiasterna sysslar med är musik inspelade på dåtidens stora - och små - skivbolag, i kommersiella syften.

Hur ska det här sluta? Kommer jag att köpa en egen vevgrammofon? Och börja samla själv? Hm, kanske. Jag var faktiskt på en loppis idag och rotade…