Music doc intar Göteborg

Härligt att höra är att Music Doc-festivalen har letat sig till Göteborg. På torsdag klipps röda bandet och festivalen drar igång. Mellan 2-5 april blir det musikdokumentärer av de olika slag. Allt inleds med en resa till Michigan med filmen ”It came from Detroit”, som handlar om garagerockscenen som blommade upp i staden under 2000-talet. Och slutar i helvetet på söndag med den öppenhjärtliga filmen Pure fucking Mayhem, som handlar om de norska dödsrockarna Mayhem.

Men där emellan kan man se dokumentären Wild Combination om Arthur Russell (läs PM Jönssons recension här), Ligtning Bolts – The Power of Salad, höra historien om soullegenden Billy Paul - Am I Black Enough For You?, se en rulle om den innovatia gitarristen Marc Ribot – The lost string och den närgågna Glass - A portrait of Philip in Twelve Parts.

Det blir förstås musik också. Uran, Hajen, Mit Nye Band (dk), Narwal(sp) och Bombus är några av banden som uppträder. Flott blir det! För mer info, kolla här!

CD_n får skylla sig själv!

Magnus och jag är nog överens, vi vill fortsätta vara skivköpare. En gammal distributionsform skrumpnar, förändras. Visst. Genom nätet kan man ladda ner. Det finns skivbolag som lagt upp utgivningen så. Det är väl ok. Men det ger en annan sorts ljudbärare. Man har kanske sin lilla jewelbox och däri stoppar man en utskrift i färg där det står vad musikerna heter och vilka låtar som spelas etc. Lättvindigt. Och ännu enklare är det med MP3. Samtidigt är det mycket billigt att ge ut en CD. En sak förvånar mig, det är att den billigt producerade CD:n och den nerladdade dito ungefär ser likadana ut. Utan att vilja värdera något album tar jag på måfå det som senast anlänt. En CD på New World Music och två på hibari, alltså danskt resp japanskt. Samma på båda: enklaste billigaste förpackning, de japanska är rätt så snygga, den danska riktigt ful; en krystad konstnärlighet med eller utan färg och så själva skivan. Det är det hele. Och varför i hela världen skulle jag samla på detta pappers- och plastskräp som omotiverat packar in dessa CD? Det ser billigt ut och är billigt. Jag menar faktiskt att för en skivköpare måste konvolut+cd innehålla mer än så. Det skall vara medvetet gjort, där skall finnas generös information (vart har den tagit vägen?) Den nyfikne stackare som inte känner till Mattin göre sig alltså icke besvär att köpa in en av hibariplattorna jag nämnde. Eller är CD:ns nerladdningsframtid att alltid enbart vända sig till kompisarna i subkulturen. Inte ens den rediga danska skivan innehåller misnta information, enbar glansigt digitaltryck. På ett sätt, och det motverkar skivförsäljningen, har det blivit för lättvindigt att ge ut fonogram! Generösa presentationer, en trycksak som gör den unik etc. gör den också intressant att äga. Som det är nu tror jag att nerladdning som enda metod motverkar samverkan mellan bild, ljud, text etc och också att den motverkar spridning över skilda grupper av musik. Tyvärr verkar den uppgift som tidigare kallades folkbildning ha fått ett oförtjänt dåligt rykte. Många gånger på festivaler har jag mött personer från t ex det klassiska lägret som nyfikna kommit, förbryllade funderat över musiken, eftersom de är intresserade men okunniga, ännu mer förbryllade vänder och vrider på skivorna alla sliter i. Ingen info. På sin höjd snygga objekt för nördar som mig. En mer komplicerad och omsorgsfull produktion av fonogram, se där ett stopp i flödet och kanske ett intresse att i specialbutiker, nya butiker, andra butiker, nätet etc ja, kanske hoppas jag att fonogrammen kommer att finnas kvar. Och på sitt sätt upplysa oss. BILDEN: med den vill jag visa att det oväntade händer, här läser intresserade den eminenta skånska gratiskulturtidningen Nya Upplagan i Kabul. Foto Clara Hall

Har cd:n någon framtid?

Infrastrukturen för skivförsäljningen håller på att falla sönder. Distributörer dör ut eller mainstreamas (måste sälja - många ex), skivaffärer slår igen (nu senast Mega på Sergelstorg i Stockholm som stänger den sista mars, rea pågår). Var ska man köpa den fysiska skivan?

Den illegala nedladdningen fortgår och inom den legala nedladdningen finns naturligtvis inte heller cd:n med. Kanske är det priset för att skivindustrin satsade så stenhårt på det opersonliga, billiga och plastiga cd-formatet? Skivan som ting blev inte längre åtråvärt. Och om nätet är den enda platsen att köpa den på, varför inte då ta steget fullt ut och köpa den digitalt? Du får den direkt och det blir lite billigare.

För mig blir slutsatsen att cd:n kommer att dö. Visst, på bensinmackar kommer det säkert att finnas något ställ med Melodifestivalen-skivor och Absolute-samlingar. Det roliga i sammanhanget är väl att även alternativa bolag kommer att hålla ut ganska länge. Men i övrigt försvinner den! Jag gråter inte! Cd:n är ofta tråkig, även om det finns undantag.

Men kommer musik enbart att säljas digitalt i framtiden? Nej, jag tror inte det. Vinylen är på frammarsch! Den kommer naturligtvis inte att bli lika betydelsefull och utbredd som förr, men för den som vill går det redan idag att köpa de flesta nya skivor på vinyl. Intressant är att det i en del fall även ingår en kod för digital nedladdning. Så det ena utesluter inte det andra. Som skivköpare är jag trots allt hoppfull!

Uppdatering av Soundofmusic

I fredags uppdaterade vi sajten med nya texter och ny lyssning. Gå till sajten.

SOM-RADION.
Vår radio är laddad med ny musik. Låtar med Audionom, Lucio Capece/Mika Vainio, Birgit Ulher, Humcrush och Kenneth Kirchner.


RECENSIONER.
I denna uppdatering har vi recenserat följande skivor:

John Butcher: Resonant Spaces (Confront)
Saxofonisten John Butcher har spelat in solon i en rad olika platser i Skottland och på Orkneyöarna med förbluffande resultat. Ett stycke ljudkonst där platserna spelar med.

Loren Chasse: The Footpath (Naturestrip)
Jewelled Antler-veteranen Loren Chasse är tilbaka med ett nytt soloalbum som får ljudet av stenar och knastrande gruskorn att både bli varmt och omtumlande.

Dead Letters Spell Out Dead Words: Lost in Reflections
Dead Letters Spell Out Dead Words gör långsamt föränderlig musik som får lyssnaren att reflektera, att vända sig inåt och lyssna.

Faust: C´est com…com…compliqué (Bureau)
Faust är fortfarande ett band att räkna med. Det visas med nya skivan som överraskar öronen gång på gång. Distinkt, hårt och rymligt. Kaos och struktur.

Mats Gustafsson: The Vilnius Implosion (No Business Records)
Första vinylsläppet på litauiska No Business Records föräras Mats Gustafsson, en soloskiva som med sina mörka toner skiljer sig från de tidigare soloskivorna.

Mats Gustafsson/Lennart Nilsson: SoundFood – Listen Eat Drink (Olof Bright)
Lennart Nilsson, Västerås fanbärare för den kreativa musiken, har i samarbete med Mats Gustafsson undersökt förhållandet mellan gastronomi och musik. Soundfood är en aptitlig redogörelse för en middag och på samma gång ett experiment – ett experiment där ljud och smak får tala med varandra.

Hauschka: Snowflakes and Carwrecks (Fat Cat)
Hauschka bryter inga mönster på sin nya skiva med preparerade pianon. Låtarna fastnar i en gråzon mellan pop och konstmusik och stråkarna är mest i vägen.

Testbild!: Aquatint (Friendly Noise)
En skiva som bjuder på sextiotalsjazzig bossanova via konkreta naturljud till mer abstrakta tongångar. Testbild! skapar sin egen värld, sin egen gåtfulla konst.

Birgit Ulher: Radio Silence No More (Olof Bright)
Birgit Ulher nya soloskiva är ett egendomligt samtal mellan en trumpet, en radio och en högtalare. Ingen av dessa tre ingredienser låter som de brukar. Stundtals ligger radio och trumpet så nära varandra att man plötsligt tycker sig befinnas inuti själva radioapparaten, eller själva trumpeten.

Lisa Ullén Quartet: Revolution Rock (Disorder)
Pianisten Lisa Ullén kommer med sitt andra album. Liksom det förra en kvartettskiva med piano, bas, trummor och trombon. Musiken pendlar mellan kollektiv tät jazz med ekon från till exempel Eje Thelins smågrupper och en mycket personlig kollektiv jazzkänsla, där Ulléns dynamiska pianospel firar triumfer.

Patty Waters: Sings (ESP-Disk)
Kärleken har sällan varit sorgligare, ensamheten sällan större som på Patty Waters album ”Sings”, inspelad 1965, och nu återutgiven. En revolution i konsten att använda rösten.

The Kid With the Replaceable Head

Jag har ganska många skivor med Yo La Tengo. Men en skiva jag saknar är Yo La Tengo is Murdering the Classics som de gav ut på det egna skivbolaget Egon för några år sedan. Den innehåller över 30 covers, inspelade live på nyårsaftnar mellan 1996-2003 när Hobokentrion enligt en tradition samlar in pengar till den fantastiska radiokanalen WFMU. 

När jag efter Yo La Tengos konsert på Sticky Fingers i Göteborg häromåret såg att Ira Kaplan stod och sålde skivor och tröjor frågade jag om de inte sålde just den skivan. "Nejnej, tjoade Kaplan, du är galen, den skivan kan jag inte sälja till folk när vi är på turné, du vet, vi mördar ju massa låtar, nej, vi säljer bara vanliga skivor". "Men, sa han senare, du kan beställa den från våran hemsida". Det tänkte jag göra, men det har tyvärr inte blivit av.  

Yo La Tengo har alltid gjort bra covers av vitt skilda artister, från Jackson Browne till Velvet Underground, både med humor och med kärlek och fingertoppkänsla, och det lockar oerhört att höra hur de på "mördarplattan" ger sig på alltifrån Stooges, Yes (!),Brian Eno till massa gamla rock´n´roll- och garagerocklåtar.  Och så - häpp - dyker det upp en skiva på Matador med Condo Fucks, ett punkband från Connecticut, men det är Yo la Tengo, som leker med en fejkidentitet de hittade på någon gång på 90-talet.  Titel "Fuckbook" är såklart en blinkning till coverplattan "Fakebook" Yo La Tengo släppte i början av 90-talet.

Nu mördar de inte låtar här, men det är en en skiva som skramlar och väsnas och attackerar med simpel kraft. Det låter som allt är inspelat i en replokal, kanske i fyllan, garagepunk, inga originella tolkningar alls, men det behövs inte. Jag får lust att lyssna på Nuggets-samlingar och Slade (!) i flera dagar. Och leta upp nånting med The Zantees. Plocka fram en sliten Rascals-samling från vinylhyllan. Ira Kaplan har ett förflutet som rockmurvel och det är en del typiska murvel-låtar (med Flamin Groovies och Electric Eels till exempel, men inget med NRBQ, tyvärr), och så Richard Hells "The Kid with the Reasonable Head" som jag blir extra lycklig av. Enkel. Simpel. Rock. Underbart! Jag behövde den här skivan just nu. Ibland är bagateller perfekt. 

Och har ni inte varit inne på www.wmfu.org så kan man fastna där i dagar. Många lysande program,  allt arkiveras, och finns att lyssna på. Freeformradio.

 

Land Of Kush

Jag lånade en tjock bok i dag. Thomas Pynchons senaste roman Against the Day som kom för något år sedan. Den är, tror jag, ännu inte översatt till svenska. En mastig historia på över 1000 sidor. Alla Pynchons märkliga böcker har jag planerat att läsa, men egentligen står Mason & Dixon näst på tur, den har tittat på mig från en bokhylla i några år. Anledningen till dagens boklån är en ny skiva: Land Of Kushs album Against the Day (Constellation). Titeln liksom alla låttitlar är hämtade från romanen och då var jag ju tvungen att åtminstone bläddra i boken, för att få ett hum om inspirationskällan. Puuuuh. Lätt att bli yr av Thomas Pynchons ordexplosioner. Romanen har över 100 olika personer... Jag lägger ifrån mig boken och lyssnar på skivan som förutom bok-kopplingen har två geografiska centrum, Montreal och Egypten. Eller kanske snarare Nubien, Kush var ett kungadöme i södra Egypten/Nubien en gång i tiden. Men skivan är inspelad i Montreal, med ett par dussin musiker, musiken är komponerad av Sam Shalabi som även spelar oud. Spännande musiker Shalabi, vars förra album Eid påverkades av en lång vistelse i Kairo. Han släppte även ett soloalbum, "Osama" (2003) som var en personlig resa i både Nordamerika och arabvärlden, en post 9/11-skiva, om man vill använda den termen. Annars är han väl mest känd för ett par suveräna spacerock/psykedelia-skivor med gruppen Shalabi Effect. Han har även sysslat mycket med impro, i massor av sammanhang. Det är en mycket bra skiva, modellen är egyptiska storband, men med ett typiskt "Montreal-postrock-sound". Eller kanske post-postrock?  Olika sångare/sångerskor medverkar och skapar olika färger.  Små frijazz-utbrott. En skiva man kan sjunka ner i länge, liksom boken, den tittar på mig, hm, kanske dags att läsa om Pynchons korta 60-tals-roman "The Crying of Lot 49" istället, som ju  - för att rama in resonemanget - inspirerade Yo La Tengo att spela in en låt med samma namn.  

The Thing på Ugglan nu på tisdag 17/3

The Thing med Mats Gustafsson, Paal Nilssen-Love och Ingebrigt Håker Flaten spelar på Ugglan i Stockholm nu på tisdag den 17/3. Konserten är mig veterligen den enda i Sverige innan de beger sig till Norge och senare till USA. Förhoppningsvis har de med sig nya skivan som är inspelad i Steve Albinis studio i Chicago i början av förra året. Läs Soundofmusics intervju med Mats Gustafsson om nya plattan.

Samma kväll och samma plats begår jag min dj-debut! Ska bli väldans roligt! Soundofmusic-musik utlovas!

Group Doueh, Omar Souleyman m.fl. klara för Clandestinofestivalen i Göteborg

Clandestino ligger i hårt och har redan bokat in flera tunga namn till årets festval som äger rum den 12-14 juni på nytt tältfestivalområde vid Röda Sten i Göteborg. Nedan följer en lista på de senaste bokningarna:

REINES D'ANGLETERRE (Frankrike) har formats med ingen mindre än Ghédalia Tazartès i spetsen, ett äkta original inom fransk alternativ musik sedan 70-talet. Hans sonoriska poesi och strupsång är uppbackad av två framstående noiceimprovisatörer, él-g och Jo Tanz, på diverse casio-keyboards, mixboxar och effekter.

GROUP DOUEH (Västsahara) och OMAR SOULEYMAN (Syrien) som tillsammans med Alan Bishop och Hisham Mayet från Sublime Frequencies besöker festivalen. I praktiken innebär detta saharisk ökenblues och syrisk folkpop.

Trinh T Minh-ha (Vietnam/USA) är en av postkoloniala teorins absoluta förgrundsgestalter och han föreläser på temat offer och martyrer sedda som politiska rum.

Sedan tidigare är ORCHESTRA BAOBAB (Senegal), KONONO N° 1 (Kongo-Kinshasa), KODE 9 & THE SPACE APE aka BASS FICTION Live (UK) klara för festivalen.

Gräv vidare i perspektiven

Efter en dag av musikalisk tystnad efter Perspectives-festivalen är det dags för omstart. Letar mig ner i skivor med artister som gästade Västerås. Flera sköna återupptäckter, men naturligtvis många som spelats fram och tillbaka, under längre eller kortare tid. Här skulle man kunna tillbringa hur mycket tid som helst...

Sven-Åke Johanssons "Barcelona Series" med Axel Dörner och Andrea Neumann är en höjdare Thomas Millroth redan har skrivit om. Den finns även med i vår SOM50-lista på plats nummer 49. På samma bolag – Hatology – har han gett ut en fullständigt genial jazzskiva inspelad 1999: "Six Little Pieces for Quintet" med Dörner, Rudi Mahall, Sten Sandell och Matthias Bauer. Enligt min mening en av de allra bästa jazzskivorna som getts ut under de senaste decennierna! Johansson spelar med en exakthet och samma driv som han hade i Västerås, men här överfört till på många sätt en ganska traditionell jazz. Nåja, allt är relativt.

Mer jazz finns på den unga pianotrion Corrections debut på Ayler Records (läs SOM-recension). Det finns ett inslag i denna unga trio som gör att den klassiska sättningen med piano, bas och trummor åter får liv och hopp. Ayler Records har dessutom planer på att ge ut mer av denna trio. Bra! Marilyn Crispells "Collaborations" (Läs SOM-recension) på Leo Records med inspelningarna från Perspectives-festivalerna 2004 0ch 2007 är även den mycket bra. Fredrik Ljungkvist är lysande på framförallt klarinett 2004. Kontrasten är stor jämfört med Lars-Göran Ulander (altsax) på inspelningen från 2007. Ulander bökar mer och återanvänder fraser utan att för den skull plagiera sig själv. Magnus Broo är här den busige och vildvuxne. Crispell själv tillåter sig att pendla mellan det lyriska och det explosiva. Jag har stora luckor i Crispell-katalogen och hennes konserter i Västerås ger mersmak, flera av luckorna kommer med all säkerhet att täppas till.

Dieb13 har snurrat plattor länge på den nyfikna, uppfinningsrika och spännande österrikiska improvisationsscenen. Två plattor med gruppen Efzeg – Boris Hauf, Martin Siewert, Dieb13, Burkhard Stangl, Billy Roisz – kan jag rekommendera. "Krom" på Hatology är den bästa, inspelad 2003. Mjuka hummanden som leds fram av dator, skivspelare, gitarrer och saxofon. Värme och behagliga strukturer i en linjär abstrakt musik. Betydligt kallare är stämningen på "Grain" på Durian från 1999. Instrumenten river mer och ljudbilden fryses ibland ner till klaustrofobi.

Peter Brötzmann är ett kapitel för sig. "Machine Gun" (på plats 8 i SOM50) är given, en lite mer udda skiva är "14 Love Poems" på FMP från 1984. Brötzmann solo och han gör en version av Ornette Colemans "Lonely Woman" som får tårna att krulla sig! Så vackert! Vacker på ett annorlunda sätt är även Cor Fuhlers "Stengam" på Potlatch från 2006. Pianots toner flyter ut till långa elektroniskt klingande droner. Strängarna i flygelns innandöme får nytt liv med hjälp av prepareringar av diverse attiraljer.

Akira Sakata är en hjälte. Hans insats i Yamashita Trio är legendarisk, hans saxofonspel på frijazzklassikern "Clay" (1974) är briljant, klarinettspelet till och med ännu bättre. Läs gärna min text om skivan i Soundofmusics temanummer om Japan som vi gjorde 2005, du får scrolla ner lite bland skivtipsen. "Clay" hittar man då och då på skivbörser eftersom den gavs ut på tyska Enja, värre är det med den uppsjö av japanska titlar som finns. Samma Enja gav ut "Dance" (inspelad 1981) med Akira Sakata Trio där gruppen gör en bra version av "Comme a la Radio" som Brigitte Fontaine och Areski spelade in med Art Ensemble of Chicago! Sakata i högform!

Zouroku no Kibyou/Bar/Core Anode

Jag tittar på tre skivor, inköpta under Perspectives-festivalen i helgen. Samtliga är - givetvis - från Japan. Hijokaidan, Zouroko no Kibyou (Alchemy); Sachiko M, Bar (Improvised Music from Japan); Otomo Yoshihide, Core Anode (Ftarri). När man köper skivor i dessa digitala tider är det ju inte helt oviktigt att de är estetiskt tilltalande eller bjuder på något mer än själva musiken, snygga bilder, läcker förpackning, specialinfo osv. Och det gäller för alla tre. 

Hijokaidan-skivan har en bild som kunde vara hämtad från någon bisarr anime, en varelse som är både människa och robot och skelett, eller något liknande. När jag viker ut cd-häftet finns det mängder av bilder, vilket så klart är kul, eftersom det är en arkivinspelning, musik från 80-82. Det var innan sångerskan Junko var med i bandet, när Hijokaidan var ett band centrerat kring Jojo Hiroshige och en drös musiker och performanceaktivister. Hur det låter? Eh, jag har knappt haft tid att lyssna ännu, men det börjar med att någon kräks, och sen kommer ur-noise med saxofon, bland annat. Skivan är nr.9 i Hijokaidans Rarity-series, Hiroshige himself som ger ut, han har haft skivbolag och skivaffär lika länge som Hijokaidan existerat, i över 30 år. 

"Bar" är en blå skiva med pillig, silvrig, moderniserad ornamentik. Jag trodde när jag köpte den att det var en Filament-skiva, med både Yoshihide och Sachiko M, som på konserten i lördags, med det är Sachiko M solo, med två sinusvågor på en tom dator. Jag lyssnar i skrivande stund, med hörlurar, otäckt nästan, ljuden liksom går in i huvudet. Små förändringar. Inte mycket tystnad. Kommer jag att orka lyssna på "Bar" i sin helhet? Kanske. Jo, självklart. Den är i vilket fall mycket snygg och efter konserten i Västerås är jag enormt nyfiken på att lyssna på så mycket som möjligt av dessa två märkvärdiga musiker och ljudkonstnärer.

Otomo Yoshihide har gjort många, många bra skivor. Hans diskografi är, minst sagt, gigantisk. Långt över 200 skivor skulle jag tro, om man räknar in allt. Ni har väl hört någon av plattorna med hans jazzband? Fantastiskt bra! Och så har vi ju 90-tals-bandet Ground Zero (där även Sachiko M var medlem) och mängder med samarbeten och olika projekt. Turntablekonserten han gjorde med Philip Jeck och Martin Tetrault på en Gas-festival för fem, sex år sedan var overkligt bra, bland det bästa jag har sett.  "Core Anode" innehåller tre liveinspelningar - Tokyo, 2002, Köpenhamn 2006, London 2006 - där Yoshihide spelar med olika musiker, på de två sistnämnda stora ensembler, båda okända och kända namn. Jag har bara smakat på bitar än så länge, men inte är det någon tystnad inte, snarare noise, rockmuller, det kunde nästan vara Boredoms. Det låter mycket spännande! Och skivan är supersnygg. Senapsgult omslag, med foton från olika distrikt i Tokyo på 50- och 70-talen, man ser även hur musikerna har formerat sig på scenen, scheman, helt enkelt. 

Återkommer säkert framöver om skivorna, när jag lyssnat mer på dem.  

Soundofmusic50 i Mitt i musiken på Sveriges Radio

Sveriges Radios Mitt i Musiken uppmärksammar idag vår SOM50-lista. Jag intervjuas och får berätta om de tre skivorna överst på listan: trean "Future Days" med Can, tvåan "Spiritual Unity" med Albert Ayler Trio och ettan "Daydream Nation" med Sonic Youth. Läs SOM50-listan och lyssna på inslaget. Sänds även 18.03 i P2 och 21.35 i P2 idag.

I Love Hagyo

För mig har musiken efter Perspectives handlat mycket om Akira Sakata. Trio-konserten i Västerås var enorm (Sakata-Chris Corsano-Darin Gray) och suget efter mer har bara växt. Jag har betat av de första skivorna med Yamashita Trio. Det mest bestående intrycket är Clay, en riktig koloss. Yosuke Yamashitas bländande pianospel, Takeo Moriyamas åskviggstrummor och Sakatas ömsinta spel på Altsax och klarinett är förstås en klassiker.

I den senare fållan av skivor upptäckte jag en annan trio, bestående av Jim O´Rourke, Akira Sakata och Yoshimio från Boredoms. Med sina vitt skilda bakgrunder förmår herrarna skapa vibrerande och känslosam musik, som svävar upp högt i atmosfären. Sakatas saxofon både viskar och skriker. Yoshimios ordlösa sång är fasligt vacker och magikern Jim O´Rourke syr ihop alltsammans på ett smart sätt. Hagyo är en skiva som rekommenderas varmt.

Litet fler Västeråsskivor

Ett av de starkaste framträdandena gjorde också Taku Unami ensam med sin dator, handklappning och skålar. Han har just kommit ut med en fantastisk skiva tillsammans med gitarristen Keith Rowe på Erstwhile. Unami använder normalt mycket luft mellan ljuden, men med Rowe blir det riktigt rivigt samspel.
Taku Unami kan man annars lyssna till på hans sparsammanste humör tillsammans med Mattin på Attention, hibari music. www.hibarimusic.com
Att Unamis knappa stil rimmar med bland annat Echtzeitmusik i Berlin kan man ju förstå. Omvärderingarnas och knapphetens evangelium. Inte förvånande då att han också på hibari music givit ut Valved Strings Calculator tillsammans med Robin Hayward från Berlin, och Rhordri Davies.
Berlin var annars företrätt i Västerås av basisten Clayton Thomas och Sven-Åke Johansson.
Clayton Thomas är en typisk berlinrepresentant i sitt sätt att manipulera och trolla med basfiolen. På Bad Self är han solo. Skivan är dessutom prydd med en av dessa bilregistreringsskyltar som han brukar skjuta in under strängarna, något av hans signatur i Berlin. Gutstring CDR/gutstring.net
Och Sven-Åke Johansson då. Här finns mängder av plattor. Den som vill höra den Sven-Åke som trummade fram den nya frijazzen i Europa rekommenderas faktiskt, fast jag själv givit ut den, Usable Past inspelad i augusti 1967 i Stockholm med Johansson-Peter Brötzmann och Peter Kowald. Det här är kraftjazz som gav Europa tillbaka sitt musikaliska självförtroende. www.olofbright.com
Mer minimalism och event är det kring hans epokgörande och framåtblickande musik på soloalbumet Schlingerland, utgivet på eget förlag SÅJ, sedan återutgivet flera ggr. En av de stora friformklassikerna från 1972.
Annars förstås trion Barcelona Series från sent 90-tal på hat art, där han delar utrymme med Andrea Neumann och Axel Dörner, åter en av de riktigt stora sessions som Sven-Åke signerat.
Peter Brötzmann är också enormt rikligt företrädd i skivlistorna. Naturligtvis för den som inte hört den ännu, Machine Gun, ett av de epokgörande albumen.
Några andra äldre bra återutgivna Brötzmann: Balls med van Hove och Bennink från 1970. Utgiven på Unheard Music Series. Eller på Free Music Production 3 Points and a Mountain från 1979. Brötz var grym då!! Här i sällskap med Han Bennink och Misha Mengelberg.
Sedan några år driver Brötzmann framgångsrikt sin Chicago Tentet, där bl a Mats Gustafsson ingår. Det finns många album med dem, alla lysande, ett förslag är Short Visit to Nowhere, Okka Disk. www.okkadisk.com
De som förfördes av klarinettisten Xavier Charles eleganta improvisationer kommer älska det album han gjorde tillsammans med engelske saxofonisten John Butcher och tyske trumpetaren Axel Dörner, The Contest of Pleasures. Det är inspelat i Chapelle Saint Jean år 2000 i Mulhouse under en festival. Trion använder kyrkorummet som en fjärde spelare. Det är helt makalöst ljudspel.
Jag vet att jag inte uppskattar trumpetaren Peter Evans lika mycket som många andra. Tvärtom, jag tycker det är litet ytligt upplägg, men hans album på Evan Parkers etiket psi anses vara ett genombrott. Och tillsammans med cellistne Okkyung Lee och pianisten Steve Beresford har han gjort Check for monsters, Emanem. Ett mycket bra album, omväxlande och skönt med Evans i mindre doser, enligt mitt förmenande är kvaliteterna hos Beresford och Lee, men andra kanske kommer älska Peter Evans. Fint album i alla fall.
Så till en av festivalens verkliga giganter, Akira Sakata, saxofonisten. Honom hör man ju i äldre inspelningar med Yamashita. Men med nya trion kan han höras på en fantastisk skiva som säger att frijazzen inte bara lever den har ett egenvärde i händerna på dem som uppfann den. Sakata hör dit. Sakata-Chris Corsano-Darin Gray hörs på Friendly Pants, Shakaijin Records,

jag väntar på fler skivtips....

Efter Västerås: vilka skivor ligger framme?

Ganska omtumlande. Somligt flöt bort efterhand. Men för att minnas och dyka ner i musiken rafsade jag ihop några högar som jag lyssnat på de senaste dagarna. Här kommer en osystematisk blandning som direkt framkallats av tre dagars lyssnande på levande musiker och samtal med spännande människor och möten med fina vänner:
Ett bestående intryck gjorde ju Hijokaidan, som jag förstås aldrig hört live.
En DVD fick jag tag på med ett framträdande på Eggplant i Osaka. Här spelar Junko bas, dessutom är det klaviatur, gitarrer och en performancekonstnär som mycket utmanande och provocerande rör sig till musiken, till slut ger hon sig på publiken. Ett måste. Öronbedövande och våldsamt. Ett utspel som sätter allt i fråga. DVD:n heter Legendary Live Collection of Hijokaidan vol 7.
Klassisk Hijokaidan från samma år finns på Modern Hijokaidan, Alchemy Records 172. Jojo, Junko och Mikawa skapar öronskärande noise.
Annars blev jag mycket fascinerad av Junkos gallskrikande röst, och den kan man njuta av på två album, som jag har: Jnko, Michel Henritzi & Mattin, Je t´aime, absurd 74, www.void.gr/absurd
Junko och Mattin har gjort Pinknoise tillsammans. En himmelskt skärande och extatisk historia. Det är förresten Taku Unami som mastrat! den återfinns på www.mattin.org

Fortsättning följer på skivredkommendationer, jag vill också gärna höra vad ni har och gillar och rekommenderar

Många intryck och funderingar efter Västerås

Det kommer att ta ett tag innan jag har hunnit smälta alla intryck från årets Perspectives-festival i Västerås. Så här några dagar efteråt snurrar de fortfarande runt. Men många oerhört givande musikaliska upplevelser blev det - och många saker att fundera vidare på. Varför älskar jag Hild Sofie Tafjords noise medan jag har svårt att ta till mig Hijokaidan? Trumpetaren Peter Evans, mest teknik eller en betydelsefull förnyare? Vad är det som gör att Lokomotiv Konkret, Peter Brötzmann och Akira Sakata fortfarande lyckas att ruska tag i mig med sin hårdföra frijazz? Filament (Sachiko M och Otomo Yoshihide) förbryllar med sina formstarka inlägg i en annars kompakt tystnad. Jag gillar det, men varför?

Helt makalöst vad mycket bra det var! Sven-Åke Johanssons blandning av performance och slagverk - skarpt, exakt och väldigt roligt. Marilyn Crispell med Lina Nyberg, Palle Danielsson och Joakim Milder – lyrisk och strålande improvisation/jazz. Pianotrion Correction som var lika bra live som jag hade hoppats på, en ung och högst levande trio som känns fräscht annorlunda på den svenska jazzhimlen. Xavier Charles som blandade ljud och toner på klarinett. Maya Homburger/Barry Guy som ömt blandade barock, nutida och impro på violin och kontrabas. Legenden Akira Sakata som både blåser hårt och reciterar poesi (eftersom det var på japanska vet jag inte riktigt vad det var) medan Chris Corsano fullständigt väller ut rytmerna ur trumsetet. Grenager och Jernberg övertygade och jag ser fram emot kommande cd på Olof Bright. Med mera, med mera...

Men i en sådan här summering går det inte att komma ifrån att könsfördelningen kunde varit bättre, och enligt min mening utan att rucka på kvaliteten.

Att paret Mats Gustafsson/Lennart Nilsson nu gjorde sin tredje och sista festival känns väldigt tråkigt men förståeligt. Men jag ska inte misströsta, utan sätter hoppet till de som nu tar över Nya Perspektiv i Västerås. Något besked om det blir ny festival om två år gavs inte, det är för tidigt att uttala sig om det och det beror delvis på hur mycket pengar man kan skramla ihop. För man ska inte vara naiv - ska man genomföra en festival av denna ypperliga klass med så många världsstjärnor så kostar det, till och med väldigt mycket.

Kärlek i Västerås

Få gånger har jag lyssnat till en konsert med så mycket kärlek inbakad som när violinisten Maya Homburger och basisten Barry Guy spelade på konstmuseet i Västerås i lördags. Kärleken till instrumenten, till musiken men också mellan Homburger och Guy som är ett par (kärleken tar sig andra uttryck än den mellan festivalens andra par, Junko och Jojo Hiroshige i japanska Hijokaidan!) flödar! Homburger/Guy drar ömt in barock, nutida och improvisation i sin musik. En oerhört vacker konsert! Det betyder inte att de backar för det vildsinta! Tvärtom har det sin givna plats.

Jag får för mig att övergångarna mellan de olika elementen egentligen är ganska tydliga - men duon får konturerna att bli så mjuka och så naturliga att de känns helt självklara. För mig blev konserten en avgörande upplevelse, ett fönster öppnades på vid gavel mot den del av den nutida musiken som innefattar improvisation och inte bara tolkning (bortom MEV, Gruppo de Improvvisazione med flera). Tips på sådan musik tas gärna emot!

Nyaperspektiv en enorm kulturinsats

Så är då nyaperspektiv avslutade, brännpunkten är passerad, men de var för mig flera: Tako Unami, Sachiko M med Otomo, Clayton Thomas, Marilyn Crispell, Hijokaidan (Junkos diskantröst som skar upp nya världar i hjärnbarken).... Alltså, här samlades till en rad konserter något av det viktigare i dagens nyskapande, undersökande, experimentella, ytterst angelägna musik - ett område mellan noise, romantik, performance och dig själv - . Mottot är ju egentligen mer än festivalarrangörernas kaxiga att man skall bekämpa dumheten. Jomenvisst. Ytterligare mer och bättre: våga vägra underhållning, som Magnus Nygren formulerat det. Alltså, musik som ren och skär kundtjänst bestås av så många andra, men musik som något mer, ett slags kultur som ifrågasätter, inte bryr sig om samhälleliga positioner, sociala strukturer och ändå riktar sig till vem som helst. Inte det populistiskt folkhemska "alla". Konst och kultur är inte för alla men däremot vem som helst. Det är skillnad. Och frågan hänger i luften. Hur skall en plattform som Nyaperspektiv kunna fortgå, för det är viktigt, en mötesplats som återkommer. Hur viktigt detta varit har historien många bevis på: olika musikfestivaler, officiella konstutställningar i gamla öststater, dit utländska deltagarare bjöds, det blev veritabla andningshål, gallerier med envis verksamhet som Signal i Malmö, Index i Stockholm. För denna breda, faktiskt och omfattande genre musikexperiment (skriver så i brist på annat) som omfattar inte bara, eller kanske idag minst, klassisk konstmusik, men utväxter från populärmusik som rock och pop, klubbscenen, impron, frijazzen etc etc, för denna viktiga genre med en sjuhelvetes massa deltagare och lyssnare över hela världen, ja, för den finns i Sverige efter Nyaperspektiv mycket få platser. Om den skall verka, om musiker i Sverige och publiken skall ha en chans att delta, att få möta alternativ och tankelabyrinter och känslolabyrinter utan givna vägar och svar, då måste något som Nyaperspektiv existera. I dagens kulturliv diskuteras inte detta snarare hörs rop på samling mittåt. En fövanskad form av konst för alla, där datanimerade spraybombningar av tunnelbanan väcker rop på censur och gränsdragning. REsonemanget borde vara tävrtom. Men: hur få verksamheter som Nyaperspektiv att finnas kvar? Jag tror det är en av de stora stötestenarna och avgörande vägskälen framöver. Om inte, hur skall vi hantera vår rättmätiga besvikelse?

Tunga avslut i Västerås

Alla tre dagar i Västerås har i någon bemärkelse bjudit på vanvettiga avslut. På kvällarna alltså. Det började med den specialkomponerade gruppen Perspective meeting med Dror Feiler, Jakob Riis, Jojo Hiroshige och Per Svensson. Stenhårt och starkt gitarrdrivet. Musik någonstans i utkanten av noiselandet. Fredagen bjöd på legendarisk noise från från Japan, Hijokaidan. En duo (och äkta makar) som bjudit ljudet motstånd de senaste 30-åren. Junkos hjärtskärande skrik mot Hiroshiges fria kulsprutegitarr stretade emot, skavde och skar. Men det var ändå de grånade gentlemännen i Borbetomagus som körde hårdast. Trion spelade ju noise innan den ens fått ett namn. Totalt kompromisslöst och högljut - en fullkomlig hudflängning av publiken och det märktes när folket sakteligen började droppa av. Inte exceptionellt eller unikt - men deras sönderdistade saxnoise får håret att stå på ända. Det finns inga strukturer att följa när ljudbomben exploderade . I stormens öga rider de saxar och gitarr, spelandes liggandes, gnidandes och bubblande. Fullkomligt kaotiskt, både ljud- och scenmässigt. Och givetvis en helt logisk och provokativ avslutning på Perspectives 2009

Japanska variationer

Det var främst de japanska namnen som lockade mig till årets Perspectivesfestival. Det är lätt att hamna i klyschfällan när man skriver om japansk musik. Eller japansk kultur överhuvudtaget. Ni vet, kontrasternas land, och så vidare. Å andra sidan är det ofta motpoler som fascinerar med Japan. Och den japanska kartan av artister i år visade på många olika uttryck och den stora spännvidden i den japanska underjorden.

Hijokaidans ur-noise med primalskrik var det mest extrema exemplet. Nja, vänta lite, lördagens konserter med Filament (Otomo Yoshihide och Sachiko M) och Taku Unami var kanske inte lika extrema i traditionell bemärkelse. Inte när det gäller maxad volym i alla fall. Men Filament gjorde många, ja, kanske alla som lyssnade, fundersamma. Jag har aldrig hört en så tyst konsert. Jag hade väntat mig något liknande, men tystnaden var det dominerade inslaget, korta klick, sinustoner och rasp från Yoshihides skivspelare då och då, med tomrummet som den egentliga motorn. Det var som en lång väntan, på mer ljud, på andra ljud, på att saker skulle hända. Sällan har tystnaden varit lika laddad. Och tystnaden blev musiken. Det var där, i de stora mellanrummen, som någonting ovanligt skapades. Jag tror att få av samtidens musiker är lika bra på att lyssna som Otomo Yoshihide. Imponerande dessutom att han behärskar så många olika områden, från frijazz till noise till mystiska turntablelandskap och mycket däremellan.
Taku Unami var en märklig bekantskap. Musikalisk patience. Det var som han spelade ett slags spel, med spelregler som bara han känner till. Han klappar med händerna, en eller två gånger. Klickar på datorn. Olika ljud dyker upp. Ett kort tag. Om och om igen. Var det slumpen eller inte slumpen som styrde. Märkligt. Frågetecknen är många. Ingen stor upplevelse, men jag kommer att fortsätta att fundera.

Två andra japaner kom ifrån frijazzens värld. Toshinori Kondo spelade trumpet i Peter Brötzmanns band som gjorde en grym konsert i fredags. Förvrängda trumpetljud som ibland kunde vara svalkande, men som oftast bröt ut i muterade attacker som passade perfekt ihop med den store tyskens enorma saxofonspel. Och så idag, Akira Sakata Trio, med Chris Corsano på trummor och Darin Gray på kontrabas. Jag har läst om Sakata, men aldrig hört skivorna med Yosuke Yamashita Trio eller några andra inspelningar. Otroligt bra. Intensiv frijazz av högsta märke. Han spelar med ett sällsynt flow och glöd som inramas av de betydligt yngre medmusikerna. Kul att se Chris Corsano, en vilde bakom trummorna, skön stil, spindelarmar, fantasifullt. Ett överraskande inslag när Sakata steg fram till mikrofonen och reciterade en dikt eller något liknande med mäktig röst innan musiken bröt ut i en sista, makalös urladdning.
Japan - vilket musikland! (PM Jönsson)

Tystnad som provokation

Märkligt hur tystnad fortfarande - så länge efter John Cages 4.33 - kan vara provocerande. Så funderar jag efter att ha hört både japanska Filament med Otomo Yoshihide med skivspelare och Sachiko M med sampler med sinusvågor och likaså japanske Taku Unami med olika objekt, handklapp och dator under Perspektivfestivalens sista dag. Efter ett tag inser jag att det inte är så märkligt i ett samhälle som är så ljudligt och så genomsyrat av känslan av att uppfyllelse når man endast genom andra. Genom att förmedla sig via Facebook, mobiltelefon, blogg och göra det privata offentligt och hela tiden vara tillgänglig. Hur ska man då klara av tystnad, där man är hänvisad till sig själv och sina egna tankar? I den bemärkelsen tror jag att tystnad kan uppfattas som mer provocerande än den värsta noisemusiken, där lyssnar man ju i alla fall... Samtidigt kan naturligtvis tystnaden vara positiv, som just en stund av kontemplation, stillhet eller tanke. Eller som förväntan, vad kommer härnäst, och när?

Om tystnad eller dekonstruktion - formens styrka

Perspektivs satsning på japansk samtida musik har varit märkligt upplysande. Musiken gör tankar tydligare. Sådana som bara uppfattas intuitivt om ens så. Den japanska musiken gör saker än tydligare, därför att den är ganska ovan live. I alla fall har jag en begränsad erfarenhet. Otomo Yoshihide och Sachiko M är Filament. Otomo vid grammofonerna och Sachiko vid sinuskurvorna skapade en musik av små markeringar, närmast ljudlösa, men de ömsesidiga reaktionerna var blixtsnabba. Formen kändes stark, vår närvaro blev en fysisk gräns och musikens interpunktion var som markeringar kring denna form. En bra form behöver inte höras för att verka. Samma kan jag ju säga om Tako Unami. Hans föreställning närmade sig det performativa och gåtfulla. Ensam på en stol med datorn och skålar framför sig placerade på förstärkta plåtskivor. Då och då kastade datorn ur sig bitar av ljudblock, dessemellan klappade han med händerna, resten väntan och tystnad. Handklappet: det första ljudverket som tyske Rolf Julius gjorde under sin legendariska utställning influerad av japansk musik och kultur, då han lämnade skulpturen bakom sig. Handklappet var en skulptur, ett efemärt verk. Unamis framträdande kommer jag länge fundera på. Den skapade en verkande form i mitt minne. Med dessa musikers framträdanden som bakgrund blev Sven-Åke Johansson solokonsert skarpskuren som en blyertsteckning. Först en lång virvel sedan interpunktionen över de väl valda klangerna från cymbaler, papplådor, golvpuka. Rituellt delar han upp tid och rum. Fyller dem med små rytmiska händelser som kulminerar med de två gurkorna som skivas mot cymbalerna. Strålande.
Ingen nermontering av något, ett slags grundarbete. Redovisat med storformernas ytterkonturer punktvis antydda.
Akira Sakatas trio bevisade liksom Brötzmann och Lokomotiv Konkret att frijazzen trots allt har en äkta levande kärna. Det är inte akademism och upprepning. I alla fall inte av dessa mästare som redan äger musiken.
En helt annan formvärld byggde Hilds Sofie Tafjord upp med valthorn och dator. En böljande, tätnande förinspelad musik punkterades, förstärktes och blåstes upp av horntonen. Det var ett känslostarkt stycke. Som en sorg. En enorm laddning, som kulminerade i den senromantiskt tonala avslutningen. Avståndet mellan spelare och publik upphörde.
Lene Grenagers och Sofia Jernbergs framträdande vågar jag inte skriva om eftersom en skiva kommer ut snart på OlofBright (reklam!). Däremot kan jag känna en pirrande njutning av Linda Kallerdahsl stora röst som bär fram i litet popig dräkt ganska tunga känslor.
Kvällen skulle kulminera med Borbetomagus. Tre herrar som i trettio år haft samma koncept: spela högt som fan och fortsätt tills det tar slut. Runt 1980 var det en uppenbarelse. Idag tycker jag mest det låter som tre herrar som till varje pris vill bevisa något och hela tiden ber om: tyck om mig, tyck om mig, jag har så starka känslor. För mig är Borbetomagus frijazzens Grymlings. Gubbrock alltså. Jag skulle hellre ha låtit Taku Unamis magiska framträdande avsluta mina Västeråsdagar.

Mat - Something Different??????

Extrem musik avnjuter vi väl lite var dag, inte minst under Perspectivesfestivalen - men extrem mat? Frågan kom upp under det stimulerande samtal om sambanden mellan mat och musik som Thomas Millroth modererade med en panel bestående med den ex-rockande stjärnkocken Markus Aujalay, Joppe Olson, den matkänslige festivalarrangören Lennart Nilsson och den ölbryggande musikern Raymond Strid.
Skillnaderna i förutsättningar mellan att skapa extrem musik och extrem mat blev tydliga när Aujalay ur sitt perspektiv förklarade vad han för allt i världen inte ville ha som respons på den mat han serverade. Säger en besökare på hans restauranger att maten var "intressant" är det halvvägs till konkurs. Och kommer det en restaurangkritiker innanför dörren och går ut med en "problematisk" upplevelse, tja, då kan det vara en tidsfråga innan stängningsdags. Jämfört med konstens offentliga finansieringsstöd har den konstnärligt arbetande kocken, som i köket kan improvisera på samma lösa boliner som vilken musiker som helst, inget att falla tillbaka på. Se där, en möjlighet för kulturpolitiker som prisar konstens nyttoaspekter att hitta nytt fokus. Experimentellt uppiggad, som åtminstone jag kände mig efter seminariet, längtade jag efter mat och musik på annat sätt. Bort frysta grönsaker, quorn, Pågens rostebröd - nu vill jag lära mig laga krispig, larmande, drånande mat!!!!!
(P.S: en bra kokbok förn den kreative kocklärlingen är Sound Food, som ges ut av festivalgeneralerna Gustafsson och Nilsson lagom till festival med texter och en 7" med mat som gyropunkt. Ser fram emot att improvisera mot den!)

Hijokaidans skarpa pilar

Min hörsel lever antagligen farligt. Jag använder aldrig öronproppar. Men en bit in i Hijokaidans konsert – som avslutade den andra dagen på Perspectives 2009 – tar jag fram dem. Det som skär är sångerskan Junkos röst. Hon skriker med den ljusaste och vassaste av röster. Jojo Hiroshiges gitarr känns också, men inte på samma sätt. Svårt att plocka fram de vanliga adjektiven när det handlar om ursprunglig noise av det här slaget. Egentligen borde man inte säga eller skriva något utan bara röra sig, dansa med spasmer som en kille i publiken gjorde; han ställde sig längs fram, gick in i musiken förutsättningslöst, kastade sig ner på golvet. Men visst var det bra. Mycket bra. Och det är befriande att höra och se noise utan laptop, utan rattar och reglage och apparater på ett bord.

Jojo Hiroshige använder mycket effekter, han svajar med armen, stampar på pedaler, och egentligen är det väl inte särskilt långt från en Pete Townsend eller en Jimi Hendrix. Tonerna liksom vrids ut, skarpa elektriska pilar skjuts iväg, skriker, tjuter, innan de klyvs, gång efter gång efter gång. Men ibland är det tjocka lager av noise som angriper som hotfulla åskmoln.
Junko skriker. Skriker. Skriker. Hiroshige använder rösten ett par gånger, korta, agressiva utbrott. Junko skriker. Skriker. Skriker. Finns det några ord i rösten? Märkligt i den andra låten när det nästan blir vackert. Gitarren skapar känslosamma vågor. Det kanske är en kärlekssång? En noiseballad. Hijokaidans medlemmar lever tillsammans. Hur låter det när de övar hemma?

Små moment av skrik eller vrål är inte extremt ovanligt i noise, men till, tja, 90 % är det instrumentalmusik. Kombinationen av gitarrens dissonanssvärmar och primalsången är något alldeles unikt. Och Hijokaidan når långt in, förbi spärrarna, in i ett svårnämnbart djup.

Det är tyst i hotellrummet. Men jag hör fortfarande Junkos röst. (PM Jönsson)

Fler kvinnor på festivalen

Tack och lov fick de kvinnliga artisterna större plats på festivalens andra kväll än på den första. I min artikel i dagens Svenska Dagbladet poängterar jag att det bara var med en kvinna - saxofonisten Virginia Genta i Erik Oscarsson Quintet - på torsdagen. Men med ett stegrande kvinnligt deltagande först på fredagen och ännu mer idag lördag är torsdagen inte ett statement. Marilyn Crispell gjorde på fredagen en underbart vacker konsert med Palle Danielsson, Lina Nyberg och Joakim Milder. Tiffany och Alexandra Betts skrek primalskrik i I of the Mourning och senare på kvällen skrek Junko energisk tillsammans med Jojo Hiroshige i Hijokaidan. Trots lovord om denna betydelsefulla japanska grupp har jag svårt att slukas av dem. Möjligtvis började huvudet bli alltför fyllt av musikaliska intryck efter två dagars intensivt lyssnande.

Instrumenten får vara instrument

Thomas Millroth problematiserar trumpetaren Peter Evans i ett tidigare inlägg här på bloggen. Jag pratade med fler som inte var överväldigade. Själv måste jag säga att jag gillade vad jag hörde! Visst, med den briljanta tekniken är det lätt att det blir bara teknik. Men jag tyckte att han använde den bra. Det kändes både ärligt och nydanande, han tog trumpeten till ställen den sällan varit på tidigare. Ljudskapande blandades med upprepat, varierat snabbspel, med drag till nutida musik och även en känsla av jazz.

Även om Peter Evans är väsenskild från Xavier Charles tycker jag mig se i alla fall en likhet. Instrumenten får vara instrument! Charles klarinett är underbar och han är faktiskt ganska tydlig i uttrycket. Om än det är en abstrakt musik så handlar det mestadels om skarphet och ett konkret sound. Främmandegörandet finns, men är endast en ganska liten del. Även Peter Evans är tydlig i sitt uttryck, även om han får fick trumpeten att låta som en sopransax, men också han närmar sig det främmande, men gör det inte till ett huvudnummer.

Jag gillar främmandegörandet, Axel Dörner, Andrea Neumann med flera gör fantastisk musik. Men kanske är det en tendens att instrumentets traditionella klangfärg börjar att återta lite av förlorat utrymme.

Tidig morgon med japansk noise ännu ringande i öronen

Efterklangen av Hijokaidan live är enastående. En rituell obönhörlighet. En musikalisk oundviklighet. Konsekvens, brukar man tala om. Men Hijokaidan är ett band helt utan omskrivningar. Jojo Hiroshige ropar dagens fältrop och så kör de! Själen vibrerar i takt med trumhinnorna. Andra försök att spela högt och medryckande på noisesätt förefaller som klena försök inför detta. Det behövs något mer än bara ljudmassan. När jag på Nyaperspektiv, var annars, hörde Wolf Eyes ffg fick jag en liknande upplevelse av närmast rituell karaktär. En sekulariserad parallell till extas i kyrka. Eller kanske ett lyckat försök att komma åt atavistiska känslor, de grundläggande kulturlagren i våra kollektiva minnen, de där människan dansat fram sitt språk och kunnat nå extas. Det räckte inte med vassa spjut eller höga stridsrop, något mer och viktigare måste till. Någonstans får jag för mig att det även handlar om att skapa språk för att förmedla ngt.

Något åt det hållet tror jag gruppen I of the Mourning var ute efter. Enformighet som ljudbrus och sedan oformulerade skrik. Men det var nog inte så det började, det är slutet på språket, när det inte räcker längre, början var sökandet efter olika former, formler, transens maniska rörelser. Tror jag. Förresten, jag undrar så varför Smashin Pumpkins deppiga låt I of the Mourning gett gruppen namn? Radio Radio Radio....

Kvar i denna anda finns ocks franske Xavier Charles klarinett solo. Elegant fraserat och framfört med finess - typiskt franskt enligt ständige konfenciern Raymond Strid (den mannen är en lysande bärarare av humanistisk kunskap på alla nivåer!) - och Charles fick t om göra extranummer, ett solo blåst på en liten papperslapp. Strålande.

Och denne ständige Brötzmann, jag tror han sysslar med de här grundbegreppen hela tiden, exisentiellt, djupt känt med nödvändighet, därför förfaller han aldrig till cirkusmanegen där man skall visa hur vig man är, eller stark. Det är något annat det, än musikkonst. Den här festivalen har hittills givit några starka konstnärliga upplevelser.

I natt lade jag ut en amatörbild på Hijokaidan (Junko och Jojo Hiroshige) jag skall ge er en lika amatörmässig bild av Peter Brötzmann med Toshinoro Kondo & Co. För att övertyga er om dess amatöristiska kvaliteter har bara en liten del av Kondo tagits med. Han kommer på ett eget foto också. Suddig förstås.... enjoy!

Brötzmann igen och Hijokaidan och ljuv musik med Crispell

Brötzmann hade en högtidsstund på konstmuseet. Nu trädde han ut på scenen mer redo för ljudstrid, att forcera vallar och hinder. Med sig hade han gamle trumpetaren Toshinoro Kondo, basisten Massimo Pupillo och slagverksspelaren Paal Nilssen-Love. Pelle i botten direkt, pumpande malande bas och dånande trummor. Musiken delade in tid och rum i splitterbitar. Brötzmann ännu med all sin kraft. Stora överraskningen för mig blev Kondo, som jag ju hört mycket tidigare, men som nu bearbetade sin trumpet lätt elektroniskt. Han spelade med eko och han utforskade små ljud, spelade med ganska rå ton som tidigare, men som han använde den. Knappt, utstuderat, råskuret. Övertygande trumpetspel, som inte måste överbevisa någon. Han vilade i sig själv och spelade med nödvändighet. Slutet på den långa konserten var som en hymn, där han och Brötzmann andäktigt sjöng musikens lov.

Innan hade vi lyssnat på en udnerbar lyrisk stund med Marilyn Crispell, Palle Danielsson och Jocke Milder, där Lina Nyberg improsjöng texter av Rumi, där varje fras hade en stor laddning. Den fyllde rummet. Crispell spelade på sitt allra mest lyriska humör, och plötsligt var tiden förbi.

Avslutning var en öronbedövande uppvisning av Hijokaiadan. Japansk noise, men inte bara med volymparameter. Det var högt, men samtidigt lyckades de spetta fram struktur och form. Yunkos sång var helt skärande manisk. Gick igenom allt. Hiroshiges gitarr malde i rundgångar och med dånande riff. Maken finns inte. Tätt, sammanhållet, formfast och fullständigt normlöst. Allt på en gång.

Däremot, Gud hjälpe mig, hörde jag inte till den överväldigande majoritet som jublade efter trumpetaren Peter Evans solokonsert. Virtuost, visst. Men jag rycker på axlarna liksom jag en gång gjorde för både Chick Corea och den bejublade Kölnkonserten av Keith Jarrett. Det krävs mer än muskler för att göra konst.

Raymond Strid

Raymond Strid, slagverk. På ett märkligt vis förblir han i ett slags mediaskugga. Unikt spel, ett helt eget vis att spela på klanger. Vi är vana att höra honom med bl a Mats Gustafsson. Länge länge har jag tyckt att Raymond borde få tillfälle att träda fram. Det var många år sedan nu han gav ut duoplattan med Michael Zerang, som jag fortfarande håller för de märkligaste albumen inom impron. Nå, idag fick jag så höra Raymond tillsammans med berlinbaserade basisten Clayton Thomas och klaviaturspelaren Pat Thomas (no relations!). De exploderade i en klangorgie som stegrades till en fantastisk fest för Raymond, som sträckte ut, spelade vigt, innovativt, både skämtsamt och allvarligt. Och musiken sköt som en pil genom tiden, som strax var slut. Och snart tänkte jag samma tankar jag malt förut: tänk om Raymond fick chansen att under säg ett halvårs tid bara jobba med ljud, bjuda in dem han önskade, bearbeta, klippa, klistra, ja, då skulle vi få ett ljudlandskap som inte liknade något annat. Vi väntar på detta. Vilken kulturmycnighet och sponsor ger en av vårt lands mest unika ljudskapare och musiker denna rättvisa chans?! Vi behöver denna musik som ännu inte finns men ständigt anas, då Raymond står på scen. Särskilt ikväll.

Brötzmann på Konstmuseet

Konstmuseer är alltid en perfekt inramning till musik .Vi har miljön, en massa bra konst att titta på. Jag är säker på att synintrycken också förstärker ljuden. För den museivana publiken är det också en avspänd miljö, som kanske musikklubben inte skulle vara. Sinnena samspelar, och på ett konstmuseum är det personliga mötet, också med musikerna, i centrum. Man är van vid ett slags intimt tilltal. Orkesterdiket saknas. Den här fredagen var ett par konserter annonserade. Först ut Toivonen, Blomqvist, Cook, som jag aldrig hört förut. På scen mitt i den spännande fotoutställningen da capo stod emellertid klaviaturspelaren Chris Cook och gitarristen Thomas Toivonen. Ingen Maria Blomqvist (nu får jag ingen ro för att jag inte vet hur hon skulle låtit). Musiken var fritt dröjande, sökande, mönster från jättetidig friform varierades, och jag tänkte att friform har blivit klassisk. Former som skapats en gång för att undvika - t ex jazzharmonier - har nu själva blivit formler. Men Toivonen och Cook hanterade dem sökande, ödmjukt och skört. Det var en spröd musik som letades fram.
Så klev Pter Brötzmann in på scenen. Solo. Altsax, sopran, tenor, klarinett. Anblåsningen magnifik. Bluesfeeling. Rent och sångbart blandades med tätt, intensivt, nära. Om man säger att den romantiska konstnären aldrig funnits, uppfinnaren, men bara den som låter stilar strömma genom sig och sortera. Den postmodernistnissen har inte hört Brötzmann. Med båda benen i historien förstås, han avslutade med Thelonious Monk, men med en ton ett flöde en frihetlighet som om han uppfunnit denna musik. Och, hör och häpna postmodernister!, det har han faktiskt gjort. Brötzmann spelar för att det är han, hans historia, psykologi, verkighet ligger i alla dessa toner han gjort genom åren, som han format. Där bor psykologin och där bor biografin. Så gör bara stora (ton)konstnärer. Han vet, han kan, behöver inte bevisa något. Inte ens tävla med sig själv. Bara vara. Ungefär faktiskt som Lokomotiv Konkret i går. Där står så Peter Brötzmann och är musik i drygt en halvtimme. Det hör till de stunder som gör att man lever vidare. Och kanske han?

En titt på Nyaperspektiv

Ibland känns det litet tajt mellan uppträdandena på Nyaperspektiv. Det finns saker att titta på, som vill ta tid. Först konstaterar man ju att grammofonskivan inte alls har dött, den lever och ser både frisk och vacker ut. Här vill jag bläddra. Och fundera. Men hur ofta har man inte gjort så - vips är någon annan framme och snyter bytet framför näsan på en. Jag ser också att den gamla bärbara plastgrammofonen för vinyler lever med oförskämd sundhet. Tänk, sånt hade man in ungdomsrummet förr i världen. Nu tronar den, visserligen bakom disken, på en kulturfestival.
Litet synd blir det om konstnärerna som installerat verk som fonder i Box 1 och 2, Mathias Pöschl och Jennifer Espling. Esplings verk skapar en collageartad rörelse som pumpar över ytorna; Pöschls är mer statisk och emblematisk. Men musiken tar över förstås, eftersom man ju inte kan titta på verken utan musik. Hittills roat mig med att titta och fundera på hur de ändras efter musikens karaktär. Bättre förutsättningar har Carl-Michael von Hausswolff i Box 3 som ju är utställningsrum. Här visas 12 12" by 12, tolv personer har valt tolv tolvtumskonvolut var. Det är ganska kul att titta. Några skivor blir liksom givna här, klassiker med Brötzmann och Parker, annars är det många överraskningar. Mats Gustafsson har valt tema vapen, t ex. Det är en lisa att ströva runt här till Hausswolffs ljudläggning. Atmosfären rör sig som supernovor över de många olika omslagen, alltifrån afrikansk pop til Cramps och så en massa slags impro och jazz förstås. Titta på musiken också!

Torsdag i Västerås

Äntligen i Västerås! Jag har aldrig satt min fot i stan, tänkt åka på de två tidigare festivalerna, sörjer över att jag missat Anthony Braxton, The Ex och massa andra konserter, men i år lockade framförallt de japanska inslagen. Det var ett enkelt beslut att boka ett par festivaldagar. Och den första kvällen bjöd på en brokig men intressant mix av upplevelser. Alltid kul med helt nya bekantskaper och det var flera namn jag inte hört förut. Clayton Thomas solokontrabaskonsert var fascinerande. Först spelar han med ett par stråkar och pinnar, förvandlar basen till ett gigantiskt slagverksinstrument, varvar suverän timing med en utpräglad känsla för små nyanser. Rena gamelankonserten. Nästa stycke var helt annorlunda, minimalistiskt i snabbt tempo. Hankil Ryu plockar isär urverk, mekanikmusik. Intressant i teorin. Bitvis spännande live även om det var svårt att se vad han gjorde. Han delade scen med österrikaren Dieb13 som dels gjorde en turntablekonsert på egen hand, dels spelade ihop med Ryu. När bådas musik krockade hände det mer saker, ljuden gick in i varandra, väckte associationer, en skivarm pendlade som en klocka. Fast i tystnad. Cor Fuhlers preparerade pianomusik lyssnade på tystnaden. Fint när en avlägsen sång tittade förbi, när småljuden tog över. Jag har hört Eric Oscarsson på skiva, men aldrig sett honom live. Vilken pianist! Intensiteten och energin och det okonventionella spelet är något alldeles eget. Inget dumt band, trombonisten Mats Äleklint måste vara ett unikum. Saxofonisten Virginia Genta sjöng/skrek emellanåt, lite som Linda Sharrock. Mer sånt! Favoritkonsert? Lokomotiv Konkret. Det var nästan lika bra som på Nefertiti för två veckor sedan. Grymt kul att se ett i det närmaste legendariskt band vara i toppform mer än 30 år efter de bildades. Dervischjazz. Rakt-i-magen musik. Tre suveräna musiker som kan noisehacka, spruta ut vrålande lyckosprång och vara allvarliga på samma gång. Den sista konserten gjorde mig kluven. Ett specialihopsatt band av Per Svensson, med Dror Feiler, Jakob Riis, Otomo Yoshihide och Jojo Hiroshige (Hijokaidan). Perspectives meeting. Men blev det något intressant möte? Jag upplevde det som att Dror Feiler och Otomo Yoshihide var de som mest försökte att mötas, spelade med de andra, letade efter ett kollektivt samspel. Under andra halvan var det glimtar av magnifik noise. Men det blev för maskulint, för mycket gitarryxor. Jag hade hellre sett Per Svensson göra ett performance solo, i naturen, med rituella drag, där svetslågor flyger omkring och gitarren demoleras. Det tillförde inte särskilt mycket i det här sammanhanget. Nåja, konserten väckte massor av tankar och det är alltid positivt. (PM Jönsson)

Magiska stamritualer i Västerås

Direkt från begravning landar jag i Västerås, checkar in, stövlar iväg till Kulturen och pustar ut tillsmmans med Lokomotiv Konkret. Dror Feiler, Sören Runolf, Tommy Björk, tre herrar i mogen ålder, som vägrar inse att lång tid är rutin som ger enkelhet. Tvärtom de bryr sig inte längre om att de en gång var de som sprängde ljudvallar och var våldsamma, de välte musikaliska formler och kom ut på andra sidan. Nu är de där. Och bekymrar sig inte. Formerna sitter fantastiskt, också om de inte syns. Tänkte jag då Tommy Björk lätt svischade luft då han inte slog an trummorna. Alla hans rytmiska hugg följde ändå musiken. Och Feiler spelar med en innerlighet, han vrider melodier ur instrumenten för att i nästa ögonblick piska dem. Där bor en förtvivlan, som underblåses av Runolfs maniska spel. Tänk, tre musiker som spelat ihop i över 30 år och spelar som om de just setts. Eller tvärtom spelar som om de inte behövde bevisa något för varandra. Dror Feilers malande saxofon kramade hymner över mig denna kväll. Det där rituella stamsammanhållande fanns också i Clayton Thomas lågmälda bas. Mikrotonaliteter som radades upp i stycken som närmast var danslika. Beröring av bas och interjektioner med diverse pinnar och stämgaffel. Se det är en brusande dans.
Det var lättsamt också, för jag hade hört både Loket och Thomas åtskilliga gånger. Jag kände igen och de bytte danssteg på ett behagligt vis mot vad jag väntat. Underbart.
Mer överrumplad blev jag av koreanske Hankil Ryu och Dieb13. Dieb 13 från den intressanta scenen i Wien öppnade med en sprakande dj-koreografi över skivspelare. Ganska lågmält, lyssnande, maniskt och förtrollande repetitivt. Ryu kom in och satte sprätt på elektroniken som väsnades galet och maniskt. Han kastad skärande toner ut i salongen och hämtade upp dem för att lattja ett tag till innan det åter blev allvar för trumhinnorna. Dieb13 och Ryu tillsammans blev ännu en stamdans av artiga bekräftelser. Fina fisken. Det flöt och guppade och tjöt och pep och det var ganska vackert faktiskt.
Det kan man inte kalla kvällsdrinken för, den som kallats perspektiv special: smaka på det här: Jakob Riis laptop, Dror Feiler laptop elektronik sax, Per Svensson gitarr vinkelslip, Otomo Yoshihide gitarr och Jojo Hiroshige gitarr. De två senare legendarer i japansk impro. Hiroshige är gitarrist i Hijokaidan! Han kastade sig först ut med ett dånande gitarrsound och sedan brakade det löst. En obeskrivlig orgie i ljudtrans utbröt som också blev en scenisk upplevelse. Svårt att beskriva. Antagligen låter det långt och jämntjockt inspelat men från salongen var det total och omedelbar trans som gällde inför alla sprängda ljud och malande gitarrer. Helt manglad drog jag ur öronpropparna och gick ut i kvällen. Superkänslig för ljud. Väldigt vad gatlamporna väsnas ikväll.

Streamade tankar på färd

På min snurriga tågresa från Göteborg till Västerås via Stockholm kopplar jag upp datorn och lyssnar än en gång på skatterna i vår nya jukebox på SOM-sajten. Tidens under – den här tillgängligheten kunde man ju inte ens drömma om när man åkte på festivaler för 20 år sedan! Men också, om man assisterar djävulens advokat – tidens vidunder, detta överflöd, denna drunkningsrisk. Fast nog väger rikedomen tyngre, att faktiskt få tillgång till det bästa av den nya, viktiga, inspirerande musiken var man vill. Det är inte fel att upprora mot FM-gödselstacken.
För tre år sedan hade Soundofmusic redaktionsmöte i en stockholmsträdgård. Högt på önskelistan stod att någon gång i framtiden kunna streama musik. Att hålla fram musiken vi gillar inte bara i texter utan också som ljudande smakprov. Nu är vi där. Det känns enormt kul, ja mer än så. Att Soundofmusic nu hoppar på det multimediala tåget sent som attan må därför förlåtas. Med de resurser (läs: brist på resurser) vi har var det en lång väg, men åtminstone en egen väg. Redaktionen bestämmer spellistan och ingen tvingas att lyssna. Men nu finns möjligheten.
När man åker tåg, särskilt i halvdvala, kan man hamna i fantastiska ljudströmmar. Just nu ett gäng strålande glada tanter i stolarna bredvid, de kvittrar likt vårfåglar, tunna, pipiga röster, hungriga på äventyr, Vi ska knappast på samma fest men jag tror de skulle vara med på vad som helst, rentav Lokomotiv Konkret, som spelar på Perspectivesfestivalen ikväll. Ska jag bjuda damen att se och lyssna på videoklippet med Loket (fins på SOM-sajten under recensionen av Free Fest)? Nja, lite för starkt. Kanske sekvensen med Han Bennink istället. En 67-åring med busig blick och pannband som trummar på golvet. Det går nog hem.

Följ Perspectives 2009-festivalen här på bloggen

Idag börjar Perspectives-festivalen! Yes! Tre dagar av kreativ musik, gammalt blandas med nytt. Några konserter jag ser fram emot: pianisten Cor Fuhler, den unga jazztrion Correction, Marilyn Crispell, Barry Guy och Maya Homburg, Hild Sofie Tafjord, Sven-Åke Johansson, Akira Sakata. Loket, Brötzmann, Borbetomagus... Trumpetaren Peter Evans har jag fortfarande inte hört, ska bli väldigt spännande.
Följ festivalen här på SOM-bloggen. Vi kommer att skriva om konserterna, stämningen, runtomkringgrejer med mera. Kommentera gärna!

Subliminal sound firar 20 med Baby Grandmothers

För att fira tjugo år i branschen bjuder Subliminal Sounds på en rad konserter under året. Onsdagen den 18 mars blir det en spelning på Horntullstrand med det legendariska 60-talsbandet
Baby Grandmothers. Gruppen, med Kenny Håkansson i spetsen, existerade från september 1967 till maj 1968 och var i stort sett husband på den psykedeliska klubben Filips i Stockholm. Under året 1968 gjorde bandet bland annat en tredagars turné tillsammans med Jimi Hendrix och Mecki Mark Men.

Subliminal utlovar en återförening med sinnesutvidgande förtecken, lightshow och filmvisning av unikt material.