Taj Mahal Travellers live på Ubuweb

För de som är nyfikna på hur Taj Mahal Travellers såg ut och lät live på 70-talet finns det en fantastiskt dokumentär på ubu.com, där man under 102 minuter för följa bandet på deras europaturné 1973. Jam-sessioner och konserter blandas med konstnärliga vyer från vägen.

Se filmen här.

Konst - varför då?

Ja kära nån, hur var det nu: var börjar kulturen och var tar konsten vid? Thomas funderingar här på bloggen om avantgardets betydelse – som ord, som företeelse, kanske fantasi – väcker en trötthet till liv. Inte för att det är hårklyveri för ordvrängare med kritik som yrke/hobby, tvärtom! Det påminner mig om låsta samtal där jag som smalspårare hamnat i försvarsställning för idén att det faktiskt är viktigt, ja demokratiskt jätteviktigt att det i ett samhälle finns konst vars enda uppgift är att vara nyskapande, undersökande, riskabel, krävande.
Sällan, kanske aldrig, har jag omvänt någon genom snack. Det går liksom inte att övertyga en skeptiker om varför man inte bör missa Åke Parmeruds läckra schackspelslåt i P2-programmet Monitor, eller varför malmögrupperna Ars Novas och Teatr Weimars Dödssiffror Nolltrenollåtta mycket väl kan bli förvinterns scenkonstnärliga höjdare (med Olga Neuwirths komposition till Elfriede Jelineks text och ny musik av Erik Enström till Annika Nymans pjäs, premiär 26/11 på Atalante, Göteborg, därefter i Härnösand, Botkyrka och Stockholm och Malmö).
Smartare då att göra som debattörerna i dagens DN (musikaliskt representerade av Amit Sen och Joakim Milder) och lyfta fram skillnaden mellan kultur och konst. Kultur, som de skriver, som är i ”ständig rörelse och är viktig som skapare av identitet och engagemang inom ett samhälle”. Medan konstens samhällsfunktion bär ”på en visionär och kritisk kraft som ska kunna störa och överraska den breda rörelsen. Den omprövar och föreslår nya synsätt, positioner och maktrelationer inom kulturen. Konsten ger näring åt kulturen på detta sätt, och ger liv åt den breda debatten. Därmed är konst en förutsättning för kultur.” Och, kunde tilläggas, bör kunna finansieras inte genom bidrag utan med anslag, så som det anstår andra samhälllsbärande verksamheter som sopröjning och kirurgi.
I vart fall vinns varken nyfrälsta öron eller kulturpolitisk mark på att hävda att, till exempel, musiken under Fylkingens 75-årsjubileum – maffigt program hela veckan, gläds ni som bor nära! – skulle vara ett ”redskap” för något annat, något uppbyggeligt och fint, eller en ”lyx” att njuta som avec.
Att möta konst, i alla former, det är melodin. Borde man slåss hårdare i dag för onyttan, konstens ”egenvärde”? (SR)

Maria Bonnier-stipendium till Mathias Kristersson

Fick just på mail reda på att en av årets Maria Bonnier-stipendiater heter Mathias Kristersson. Jag vill gratulera, särskilt som vi ju på konstmuseet i Ystad var med och producerade hans nya verk till utställningen Interface tidigt i höstas. Och jag drister mig göra så på soundofmusics blogg för att Mathias ju skapade ett ljudverk åt oss. I ett av rummen förde han in ljudet från ett kök, där ett par grälade om bjudmaten till kvällens middag med gäster. Klangerna, akustiken, soundet, ja, allt var ett rum fört över till ett annat. Abstraktionen var musikalisk vill jag säga, för grälet var spelat och planerat och även improviserat, ett rum flyttades i våra öron till ett annat rum... Rum i rum av konkreta ljud, det var för mig musique concrète som vardagsdrama. Ett stycke briljant metarealistiskt ljudkonstverk.

Finns avantgardet längre?

Det här fotot tog jag av Michel Waisvisz den 6 september 2006. Det var en särskilt viktig dag, för jag hade bjudit in musiker från Beirut och några musikvänner från både Berlin och grannskapet. Waisvisz var i krokarna och hörde av sig. Så hamnade han tillsammans med Sven-Åke Johansson, Christine Sehnaoui och alla de andra. Sven-Åke och Michel hade varit duo på 70-talet och sedan inte setts mer. Glad reunion tillsammans med Christine som rookie! Men vad jag tänkte på då och ofta sedan var det modernistiska tänkande om avantgardet. För självklart hade Sven-Åke i åratal, årtionden intagit en sådan position. Det gäller ju också Waisvisz. Bredvid mig på skrivbordet ligger hans legendariska platta Crackle på SAJ/Claxon från 1977. Elektroniken som improvisatorisk parameter gör definitiv engtré. Kort därefter är jag på konsert och hör Dror Feiler använda instrumentet. Teknikberusningens framsteg. På ett sätt. Att vilja medvetet skapa nytt och lämna annat. Waisvisz är ju bärare av detta. I grunden för t ex Fylkingen lika väl som STEIM i amsterdam antar jag det ligger liknande reflektioner. Men idag? Är det meningsfyllt att tala om avantgarde?Eller har ett sådant alltid funnits men under olika benämningar (vi skall inte fastna i ord)? Eller är det idag en kannibalism som gäller, att fritt käka ur andra stilar och foga samman. Ändå! Vad till exempel Christine Sehnaoui gör idag på sin altsax - är det en förnyelse, jag tycker ju det, och i så fall, är detta avantgarde. Eller är det som jag misstänker vissa politiska, etiska, estetiska etc ekon som måste omge förändringen för att det skall kallas avantgarde? Att idag göra om Åke Hodell till exempel, som Mats Gustafsson gjort, för det inte med sig problem. Förvandlas då inte en avantgardistisk medveten politisk handling till hyllning?? Eller är det så enkelt att om musiken är "bra" så är det "bra"?

Nya texter på Soundofmusic

Soundofmusic är uppdaterad. Gå in på http://www.soundofmusic.nu/

Soundofmusic50.
Fem nya skivor i vår serie om 50 skivor som skapade Soundofmusic. “Marquee Moon” med Television och “Spiderland” med Slint är två av dessa.

Nya recensioner:
Stereolab: Chemical Chords (4AD)
Stereolab släpper en rak popskiva, som tyvärr saknar de raffinerade arrangemangen från förr. Borta är även äventyrslustan. Men albumet är väldigt jämnt, och flera av spåren är utan tvekan bra.

Murcof: The Versailles Sessions (Leaf)
Lasse Marhaug: Ear Era (Prisma Records)
Vad har Murcof och Marhaug gemensamt? Båda fick uppdrag att låta sig inspireras av bestämda ljudkällor. I ena fallet traditionella barockinstrument, i det andra ett gigantiskt bandarkiv med högmodernistisk konstmusik. Utmärkta och udda skivor, bägge två.

Majessic Dreams: Beautiful Days (PonyRec)
“Beautiful Days” genomsyras av en lågmäld, psykedelisk touch. Här finns en finstämd, lantlig känsla som förför och förtjusar. Detta är ytterst tilltalande neofolk.

Andreas Eklöf: Nor (Compunctio)
Avslappnat och enkelt på ett plan. Finurligt och spännande på ett annat. Andreas Eklöfs nutida kompositioner gömmer ofta delikata tankegånger i det hörbart direkta. En fin skiva, både till musik och form.

Nisennenmondai: Neji/Tori (Smalltown Supersound )
Skitig, ihärdig och elak rock som i rakt nedstigande led härstammar från grupper som This Heat, Sonic Youth och Pop Group. De tre japanska kvinnorna i Nisennenmondai tar de monotona riffen till nya höjder.

Omit: Interceptor (Helen Scarsdale Agency)
Ensamvargen och eccentrikern Omit från Nya Zeeland är tillbaka med ännu ett känsloladdat elektroniskt mästerverk. “Interceptor” är krävande, kvävande och fullständigt briljant.

Trevlig läsning
redaktionen för Soundofmusic

Tystnad före tagning - och efter!

Jag tycker om ögonblick av tystnad, de som omger musiken, de som blir över, där man ännu inte vet vad som kommer ur detta. Ni ser på bilden Sven-Åke Johanssons trumset uppställt i ateljén i Berlin. Schwingungen kallade han de dynamiska svängningar som böljade genom musiken och där vågdalarnas närapå tystnad blev den våg som kommande generationer skulle surfa på. Schlingerland heter ju det album med soloslagverk där sättet demonstrerades. Sjävltillverkat. På mit gamla ex har Sven-Åke skrivit på konvolutpåsen sin adress i Tyskland med typisk noggrann spretig stil. Skivna med handgjort fodral inköpt på någon konsert tidigt 70-tal. Det var på de här trummorna, tror jag, som For Adolphe Sax och Machine Gun bankades fram; nya reliefer i slagverksspelet föddes. Det var på de mest stormiga vågtopparna. Men så lyssnade han på tystnadens böljeslag, deras intensitet. Det där ögonblicker före och efter, intermission riff, där ingen vet vad som kommer. Kom på sådana, för det är de som också skapar musikhistorien. Till exempel hur slagverksspelaren John Stevens 1967 betraktar Little Theaters smaka, ringlande trappor, och lämnar puka, baskagge kvar och behåller virveltrumma, cymbaler, highhat, plockar på sig en signaltrumpet: the rest is history. SME skrev historia med materialknapphet skapad ur nödvändighet. Då den virtuose bebopslagverkaren Stevens såg på den där trappen. Då beboptrumslagaren Sven-Åke Johansson bestämde sig för att skapa storm bland blåsarna i Brötzmanns grupper... åsså vidare. Ögonblicket verkar vila: berätta om fler sådana!

Kreativa mutationer i underjorden

Om man ger i stort sett vem som helst fria händer att göra vad som helst, då kan man vara ganska säker på att kreativiteten självdör fortare än man hinner säga ”kul”. Mina mest lustfyllda projekt, oavsett form och uttryckssätt, har alltid varit när det finns något att ta spjärn emot. Må vara om gäller att skriva om musik - frusna fingrar en svinkall dag blev en artikel om temperatur i elektronisk musik. Eller att tämja musikdatorn – en svajig låt fick nytt liv när ribban sänktes till tre spår, tre ljud, tre minuter.
Kobra, SVTs kulturprogram, har länge haft samplingar från vinjettmusiken på hemsidan som man kan ladda ner och göra egna signaturer av (några är riktigt fiffiga, lyssna här).
Nu har skivbolaget Deersound i Uppsala, som vanligen släpper musik på cd-r och mp3, gett ännu hårdare ramar för kreativiteten. Fem ljud gick ut till ett diversifierat gäng: Kretsfel, Tarmskrap, Olle Svensk, Syvyys, SSH Visor, Oxygenfad, Vanvett, Profetslöjd, för att nämna några jag aldrig hört talas om.
Och – det låter inte så tokigt! Av de korta samplingarna – en dörr, en hund, en bil, en skål, fem sekunders knätrummande – har det blivit en rätt frejdig hobbyblandning. ”Outcome” går från dub till noise, från obskyr, psykotisk doom till i princip hederlig gammal elektroakustisk musik (minus förtecknen förstås).
Läcker är skivbolagsbossen Hjortens egen låt, en långsam historia med knätrummorna genom långsamma resonatorer och hundskall som oscillerar i mörkret. Och sedan är det ju roligt med sovrumsmusik där låtarna aldrig heter sådant som ”Untitled 4, part 3”. Hellre som Oxygenfad: ”Under My Thumb (Rolling Stones Cover) (Not A Cover Remix)”. Postmodert och muterat, det jäser i underjorden. (SR)
("Outcome" kan laddas ned gratis på Deersound)

Ny Fennesz på Touch

Det har gått fyra år sedan Fennesz gav ut albumet Venice och ritade om kartan för den elektroniska musiken. Sedan dess har det varit omöjligt att använda gitarren i distade dronelandskap utan att på något sätt förhålla sig till Christian Fennesz förlaga. Nu är uppföljaren här - den 24 november släpps Black Sea på Touch. (MO)

SOM listar 50 bästa skivorna - någonsin

Läs Soundofmusics pågående projekt där vi listar 50 skivor som har haft stor betydelse för oss i redaktionen. Nu är vi framme vid platserna 41-45, tidigare har vi publicerat platserna 46-50. Det var inte lätt att välja - men efter en omröstning fick vi fram en lista med ruggigt bra skivor.

Listan hittar du här!

Ny läsning på Soundofmusic

Soundofmusic bjuder på ny läsning på http://www.soundofmusic.nu.

BLAND HÖJDPUNKTERNA:

SOM50. Fem nya skivor i vår serie 50 skivor som formade Soundofmusic. Bland annat strålande skivor med Nina Simone och Sun Ra.

INTERVJU. Bombax bombax är ett nytt musikerdrivet skivbolag för musik i gränslandet mellan improviserat och komponerat. Soundofmusic har intervjuat Magnus Granberg, en av personerna bakom bolaget som nyss kommit ut med tre skivor. Självklart har vi även recenserat dessa.

SOUNDOFARECORD. Musikval är inte alltid lika förutsägbara som man tror. Andrea Neumann, en av ledande musikerna på improvisationsmusikscenen i Berlin, skriver om en skiva man inte trodde fanns i hennes skivhylla.

FESTIVAL. När den ambulerande minifestivalen GBG Energi landade på Röda Sten gjorde den overkliga duon Lightning Bolt ännu en klassisk spelning. Världens bästa liveband? OM lyfter essensen ur doom-musiken när de efter en något seg start skalar av och maler blytunga mantran som får tiden att stanna av. Soundofmusic var på GBG Energi två kvällar av tre.

SKIVRECENSIONER:

Anders Dahl: Doorbells (Bombax bombax)
Unforgettable H2O: s/t (Bombax bombax)
Skogen: s/t (Bombax bombax)
Matti Bye: Drömt (Rotor)
Barry Guy/Mats Gustafsson/Raymond Strid: Tarfala (Maya Recordings)
Mats Gustafsson: The Vilnius Explosion (NoBusiness Records)
George Kentros/Mattias Petersson: There Are No More Four Seasons (Sekt)
Tujiko Noriko / Lawrence English / John Chantler: U (Room40)
The Caretaker: Persistent Repetition Of Phrases (Install)
Sacks/Opsvik/Maneri/Motian: Two Miles a Day (Loyal Label)
Ättestupa: S/T LP (Release the Bats)

Trevlig läsning!

Tortoise - en fin liten video