Ny bok om krautrock

"Krautrock - Cosmic Rock and its Legacy" är en ny bok om Krautrocken och dess historia. På 192 sidor nagelfars det tyska fenomenet, från rötterna i frijazzen och psykedelian till musiken av Karlheinz Stockhausen och experimenten hos band som Faust, Kraftwerk och Can.

Boken innehåller över 200 foton och bjuder på en del material som tidigare varit svårtillgängligt. Förutom det finns också texter av bland annat Michel Faber, David Keenn, Erik Davis, David Stubbs och intervjuer med Gavin Russom (Delia and Gavin/Black Meteoric Star), Plastic Crimewave, Circle, Stephen Thrower (Coil/Cyclobe), and Ann Shenton (Add N to (X)).

Nikolaos Kotsopoulos är redaktör och boken beräknas släppas i november enligt förlaget Black Dog Publishing.

En halv Geigerfestival

I helgen var det Geigerfestival på Brewhouse i Göteborg för en tredje gång. Två dagar med konserter, arrangerade av föreningen Geiger, och precis som föregående år var det en skön mix av artister, konstmusik, improv, elektroniskt, akustiskt. Tvära kast. Förutom en elektroakustisk tonsättare från Holland och norska MoHa! var det enbart svenska namn i år. Tyvärr kunde jag inte gå i fredags och missade således Andreas Eklöf & Mats Persson, Hilo Superdrome, Stackenäs/Munthe/Lundén/Wallentin/Hansy/Hansson, Lars Carlsson/Anders Dahl, Gene Session, Ida Lundén, Nana April Jun och nämnda MoHa!

Det var tydligen rätt kasst med folk under den första dagen. Synd att det krockar med kulturnatta, om Geiger även i fortsättningen vill köra festival samtidigt som när Göteborgs stad firar stadens kulturyttringar borde de försöka vara en del av kulturnatta. Då hade säkert mer människor gått till Brewhouse, som jag dessutom tror är ett hus som många inte känner till. I lördags var det fotbollslandskamp, men det trillade in mer och mer folk under kvällen när eländet i Danmark var historia.

Jag försökte förtränga matchen och kom till Brewhouse i tid till lördagens första konsert, ett möte mellan slagverkaren Jonny Axelsson och Martijn Tellinga, den holländska gästen. De framförde ett par stycken av skiftande karaktär. Lite ojämnt, tyckte jag, men ljudet var superbt, och när Tellinga via sin dator frambringade smattrande ljud som fick mig att tänka på ett regn av partiklar, atomklyvning och liknande, väcktes intressanta associationsbanor. Och emellanåt var det intressanta kombinationer av slagverk och elektronik. Mest originell var den sista kompositionen, med slagverk av Axelsson till en film. Kanske inte helt lyckat, men udda.

Näst på tur Utmarken Showcase. Tre band/artister – Källarbarnen, Street Drinkers, Fantasy Sex - förknippade med Utmarken, ett syskon till skivbolaget Release The Bats. Lo-fi-noise, hemmabyggen, krypande, mystiska ljud. Jag kom inte riktigt in i Källarbarnens konsert, men Street Drinkers trasiga drone/industri-mörker med malande sång och Fantasy Sex nyansrika, bitvis oväntat vackra (lite Philip Jeck-känsla emellanåt) ljudlandskap fastnade. Den nyfikne försöker få tag på limiterade kassetter och annat med akterna på Utmarken/RTB.

Härnäst på Beat-scenen - samma lokal som baren - var duon Nina de Heney (kontrabas) och Lisa Ullén (piano) som precis släppt dubbeln ”Carve” på LJ Records. Två suveräna improvisationsmusiker, som kan spela extremt fysiskt, men även nyfiket och låta tystnaden vara delaktig i suggestiva klangäventyr. Ullén lutade sig in i pianokroppen mycket, som preparerats, spelade oförutsägbart, omöjligt att veta vad som skulle ske. de Heney använde bland annat vad som såg ut som ätpinnar, spelade ömsom tjockt, med cirklande, repetitiva vandringar och snabbt, med blixtrande kast.

George Kentros och Mattias Peterssons tolkning av Vivaldis ”De Fyra Årstiderna” – ”There Are No More Four Seasons” - var en av fjolårets bästa svenska skivor. Och det är ännu bättre live, när man ser samspelet, hur de hänsynslöst och kärleksfullt kastar om och gjuter nytt liv i det nästintill uttjatade klassiska verket. Det som imponerar allra mest är att allting klaffar, de går aldrig för långt i sabotage, eller blir tråkigt trogna originalet, utan hittar någon slags perfekt balansgång, och sällan har fiol och elektronik dansat tillsammans lika lätt. En gnistrande konsert. George Kentros berättade efteråt att de ska försöka utveckla konceptet, hitta andra verk att tolka. Det ska bli spännande att höra!

Mikael Enqvist – mest känd som ena halvan i Pistol Disco - spelade på en ombyggd fläkt. Tror jag. Fläktorgel. Han grejade lite med instrumentet/det ljudande objektet, gick ibland en bit bort, för att lyssna. Jag såg honom göra en liknande konsert på en annan Geiger-kväll tidigare i år, då kom jag aldrig in i det, men tyckte mer om det nu, det blir mer en presentation än en konsert i vanlig mening, gillar det konsekventa i uppförandet, och själva ljuden blir dronemusik som både känns ursprunglig och säregen.

"Al-Awda" var namnet på Dror Feilers komposition, som uruppfördes i Stena Arena, den största av de tre konsertlokalerna i BrewHouse. Feiler presenterade verket, hänvisade till Jerikos murar, berättelsen i gamla testamentet när den stora muren runt Jeriko föll efter att präster blåst i horn och folk skrikit. Om jag förstod det rätt är Al-Awda en kommentar till det här, men syftet är att få den nuvarande muren som Israel byggt på Västbanken att rasa, genom att hitta en speciell ton. Minns inte exakt vad det arabiska ordet Al-Awda betyder (hemkomst?, något sånt), men ordet har blivit synonymt med strävan att alla palestinier ska ha rätt att återvända till sitt hemland. Dror Feiler berättade även att konserten skall skickas till israeliska ambassader. Den filmades, så kanske sitter folk nu på israeliska ambassader och lyssnar. Om de nu ens öppnar ett paket från Dror Feiler, aktivisten, debattören, men man kan ju hoppas.

Konserten startade med en extremt skärande ton - både med en liten saxofon, laptop och synthar/elektronik – som nästintill fick hela Brew House att falla samman. Det var ett av de jobbigaste ljud jag har hört. Öronen fick en chock. Men de skrumpnade inte, i vanlig ordning är Feiler grym på att bygga upp massiva, mullrande, ljudlandskap, med ett hav av nyanser, och jämfört med solokonserten på No Fun Sweden-festivalen häromveckan var det mer noise den här gången, även om han hade sina saxofoner med sig. Det var stenhårt. Musiken gick in i hela kroppen, fick det att skorra i väggarna. Jag har svårt att hitta ord. Det var… omvälvande. Mycket bra. Musik behöver absolut inte vara politisk, men det är befriande, och viktigt, med en person som Dror Feiler, där politik och musik tvinnas samman.

Gick det att ta in mer, efter det här? Nja, egentligen inte, Andreas Tilliander under sitt Mokira-alias struntade jag i, men Mårten Falks gitarrmusik trängde sig fram, som ett omväxlande väderfenomen, efter åskdånet. Varierad konsert, han spelade på en åtta-strängad så kallad rysk gitarr, och vanlig akustisk gitarr, olika typer av verk, ett var politiskt, av Lars Carlsson, som kommenterade USA´s invasion av Irak, han spelade till en film, skiftade från tidig-musik-stuk till modernt hackande, och det märkligaste (men inte det bästa) stycket hade namnet "Hemligheter", och var ett inspelat samtal mellan tonsättaren Christopher Anthin och Falk, med livegitarrackompanjemang.

Genre X - Kentros och Berthling på Röhsska

Under ett par dagar har olika typer av musik- och ljudevenemang arrangerats på Röhsska Museet under Listen to the world/World New Music Days/ISCM-festivalen. Hörlurskonserter, workshops, visuella verk, ljudinstallationer och annat. Jag missade tyvärr det mesta, men gick ner en våning i designmuseet i söndags mitt på dagen för att lyssna på när George Kentros (fiol) och Johan Berthling (kontrabas) framförde några verk som de själva beställt, av kompositörer som rör sig inom olika områden. Jag misstänker att namnet på konserten – Genre X – kommenterar just detta, musik som vandrar mellan genrer, som inte kan placeras i varken kammarmusik eller elektronisk musik och som kanske också problematiserar begreppet konstmusik.

Ja, jag vet inte, men det var en intressant lyssningsupplevelse. Först ut Hans Appelqvists ”Restless Butterflies”, med ett sjungande, mekaniskt djur (Corfitz) i centrum. Appelqvist har jobbat mycket med röster och djur och stycket kändes som en fortsättning på Naimakaraktären. Jag fick nästan för mig att Corfitz har rört sig i pereferin i Appleqvists menageri tidigare. Jag måste höra texten och musiken fler gånger för att bilda en uppfattning, men det fastnade inte som hans allra bästa låtar. Möjligen är det bara en del av ett större projekt, en bit av ett pussel

Jenny Sunessons ”The Great Destroyer” var hårdare musik. Kentros fiol och Berthlings bas fick jobba mer intensivt. Två suveräna musiker, det måste sägas, men här började jag nicka till. Vilket nog mest hade att göra med att fåtöljerna var så sköna. Jag fastnade mer för Anna Einarssons ”Third Mind”, med utrymme för pauser, tystnad, lite minimalistiskt. Fredric Bergströms ”No More Structures” är om jag förstod rätt uppdelat i sex delar. Vi fick höra tre, elektroniken var mer närvarande, ett spännande möte mellan stråkarna och olika typer av elektronisk musik. I programhäftet stod det att även Mattias Peterssons ”Everdrone” skulle framföras. Om så gjordes hade jag somnat. Jag har inget minne av det.

Det mest suggestiva verket var tvivelsutan ”Variations on a Theme by Blind Willie Johnson” av Erik Bünger. Allt jag har hört/sett av Bünger har varit bra, både musik, ljudverk och filmer. Den sedan några år Berlinboende konstnären/musikern har gjort verk tidigare med liknande titlar, ”Variations on a Theme by Lou Reed” till exempel, och han har även gjort en ljudinstallation med Blind Willie Johnsons ”Dark was the Night, Cold was the Ground” som grund. Det var samma musik som användes även nu, den välkända, i alla avseenden fantastiska bluesgospelsången, luckrades upp, stuvades om, och samtalade med Kentros och Berthlings instrument. Ibland drone-aktigt, ibland något annat, blues och kammarmusik smälte ihop. Mycket bra! När såväl den inspelade rösten som musiken från scenen tystnade nynnande delar av publiken vidare, i någon minut.

Johan Berthling och George Kentros kommer att framföra samma verk i Stockholm. Jag hittade en uppgift om Teater Lederman den 19 oktober. Men det står inget på teaterns hemsida. I Göteborg kan man se och höra Corfitz även på fredag 18:30 utanför sjöfartsmuseet när kulturnatta invigs, tillsammans med projektioner av Andreas Nilsson och nyskriven musik av Wildbirds & Peacedrums för 25 slagverkare.

Draw a straight line and follow it! - The Drone People

The Drone People är ett projekt som initierades av Joachim Nordwall (iDEAL) för Stockholm New Music 2008, då en 24-timmars konsert uppfördes på Fylkingen. Sedan dess har kortare varianter gjorts i bland annat Amsterdam och London. Gårdagens fyratimmarsvariant på Nefertiti i Göteborg innefattade Joachim Nordwall, MV Carbon, Lary 7, Rhys Chatham, Leif Elggren, Henrik Rylander, Jean-Louis Huhta, BJNilsen och Hildur Gudnadottir.

Det var de långa klangernas afton och musiken framfördes helt utan paus. Uppträdandena hakade i varandra. När artisterna avlöste varandra gick han/hon helt enkelt upp på och spelade tillsammans med den som redan spelade. Därefter blev det tid för lite solomusik, innan det är dags för nästa person att ansluta på scenen. Så rullade det på under fyra timmar där djuplyssnandet stod i centrum.

Först ut var trion Elgren/Rylander/Huhta. På scenen sitter tre män i rött motljus, med ett myller av elektronisk apparatur, sladdar och skärmar framför sina händer. Musiken framfördes med en industriell ton, med en cirklade och enkel rytm i botten, som sakta sakta drog musiken framåt. Den monotona musiken skapade en malande, samtidigt lite sövande rörelse. Det är som att åka tåg och plötsligt nickade jag till, utan att det på något sätt bör ses som något negativt. När tid och rum förskjuts löses också skiljelinjen mellan dröm och verklighet upp.

Musiken fortsatta på det linjära spåret även när BJNilsen kopplar in sin silvriga mac i trions elektriska universum. Musiken lättades upp av luftiga och harmoniska digitaldroner. Klara klanger letade sig in bland brus och muller. Färgerna skiftade och fladdrade fram med vag konturer och nyanserarde musiken.

Lary 7 är en nyckelfigur i New Yorks experiment- och improvisationsmusikscen. Han har samarbetat med bland annat Swans, Jarboe, Dead Combo och håller just nu på med sitt första riktiga soloalbum på skivbolaget iDEAL. Lary 7 använder sig ofta av upphittade eller fyndade förhistoriska ljudmaskiner. Inget undantag på Nefertiti där han hade med sig olika fläktar och andra vintagefynd som han mickade upp. Dessutom hade han med en gammal manick som såg ut att vara någon slags air-raid-siren. Med hjälp av en vev skapade han långa utdragna klanger, där man ibland undrade om det var fläktsystemet eller hans musik man hörde.

Mötet mellan MV Carbon och Hildur Gudnadottir blev spännande. Båda spelar cello men har helt olika angreppssätt. MV carbon spelade hårt och intensivt, medan Hildur Gudnadottir spelade följsamt och sensuellt, där instrumentet blev som en förlängning av kroppens rörelser. Dessutom upplevde jag MV Carbons cello/elktronik som den enda som gjorde anspråk på att rucka på kvällens motto "Draw a straight line and follow it". Visst höll hon linjen, men det tog en omväg i brutala elektriska stormar och Sunn O)))-doftande partier. Häftigt, hårt och fascinerande.

Joacim Nordwall hann också spela med Hildur Gudnadottir. I mötet mellan hans pulserande elektronika och Gudnadottirs modifierade cello uppstod svävande och koncentrerad minimalism. Nästa moment var en förlösande gitarrduell mellan Joacim Nordwall och Rhys Chatman. Både såg ut som lyckliga barn där de stod på var sida av scenen och log mot varandra. Chatman kittlar strängarna i 120 och loopde ljuden lager på lager. Norwall följde efter, men spelade rakt och malande, precis som i Skull Defekts och någonstans där emellan nåde de klimax i ett tranceliknande tillstånd, frammanat av improviserad och monoton gitarr.

Parisbaserade amerikanen Rhys Chatham är en legendar i dronekretsar och han började sin musikaliska bana som La Monte Youngs pianostämmare. Han har också studerat för elektronmusikkompositören Morton Subotnick och minimalisten Tony Conrad. Han har starka kopplingar till no wave-rörelsen och 1978 framförde han sin första Guitar Trio tillsammans med Glenn Branca och Nina Canal - något som blivit något av hans signum.

För The Drone People tog han också med sig sin trumpet, ett instrument han experimenterat med sedan 1983. Tillvägagångssättet är samma som för gitarren - blåinstrumentet loopades lager på lager. Rena toner blandades med pustande och frustande. Inledningen innebar ett sammelsurium av ljud, men vaskas med tiden fram till ett rent uttryck av tidsupplösande drone. Det är väldigt lekfullt framfört och de utdragna ljuden lägger sig över besökarna böjda huvuden som en glimmrande slöja.

The Drone People hyllar minimalismen och La Monte Young, kraften att våga göra få men otroligt viktiga val, ljud och möjligheterna att genom ljud försättas i nya sinnesstämningar. Det är spännande och krävande att sträcklyssna i fyra timmar, men samtidigt en avkoppling från den stressande omvärlden. Framför allt är det fascinerade att se hur uttrycken varierar, trots att alla utgår från samma grundidé. Det blir extra tydligt när man låter musiken röra sig in och ut ur varandra i långa tidsupplösande kompositioner.