30 januari 2009

SOM50 #20


Robert Wyatt
Rock Bottom
Virgin (1974)

Robert Wyatt är en egensinnig och extremt självständig musiker. Respekterad av medmusiker, hyllad av hängivna fans. Han rör sig som en fri fågel mellan pop och jazz, utan att köpslå med sin identitet. Han kan med sin röst vara både innerligt kärleksfull och politiskt engagerad. Under en lång karriär har han släppt en rad skivor och dykt upp i ett flertal oväntade konstellationer. Man kan finna många toppar men också en del ojämnheter.

Albumet ”Rock Bottom” är allt annat än ojämnt. Egentligen raka motsatsen. Skivan suger tag i lyssnaren från första stund och vägrar släppa taget. Man hamnar rakt in i en drömsk och oförutsägbar värld, full av kontraster och mångbottnade skiftningar. Även efter upprepade lyssningar finns nya detaljer att upptäcka. Skivan består av sex spår, fria och flytande i sin struktur och perfekt organiserade till en helhet.

Att försöka pricka in någon genre blir nästan löjligt, ”Rock Bottom” talar sitt eget språk, har sin egen vokabulär. Wyatts röst är unik och extremt vacker, musiken likaså. Hopper, Sinclair, Frith och Oldfield är gästmusiker som pekar mot ett progressivt Canterbury-sammanhang. Men detta är så högklassigt och eget att det kan strunta i alla sammanhang. (MJ)


Läs alla SOM50-texter.

29 januari 2009

50 skivor som skapade Soundofmusic # 21

Sun City Girls
Torch of the Mystics
Majora (1990)

Att tycka om Seattle-baserade Sun City Girls har inte alltid varit lätt, mycket beroende på deras otämjbara attityd att alltid utmana såväl lyssnare som sig själva. Detta förhållningssätt har skapat några av den moderna musikhistoriens mest krävande plattor. Vissa saker är briljanta, andra bra medan också en hel del av deras musik faktisk faller ganska platt. I sina allra bästa stunder finns det dock väldigt få som kan mäta sig med deras idérikedom och musikaliska våghalsighet. Det självklara crescendot i deras imponerande kavalkad av såväl nya som återutgivna alster är 1990 års ”Torch of the Mystics”. Utflippad rock blandas här med jazzdoftande improvisationer, Beefheart-inspirerad galenskap, filmiska mardrömmar, sydostasiatisk traditionalism, atmosfäriska dagdrömmar, punkenergi och omtumlande, ökendoftande ritualism till en helhet som faktiskt är betydligt mer lättlyssnad än vad ovan nämnda beskrivningar vid första anblicken kan indikera.
”Torch of the Mystics” är en typ av skiva som får lyssnaren att tappa hakan och är i all sin bisarrhet vida överlägsen allting annat i genren. I ärlighetens namn är det inte så lätt att veta precis vilken genre som avses men det är liksom en annan sak, och dessutom en tämligen ovidkommande och ointressant anmärkning. (MG)

28 januari 2009

50 skivor som skapade Soundofmusic # 22

This Heat
This Heat
Piano (1979)

”Like there is no tomorrow” sjunger This Heat i”Not Waving”. Titeln kommer från den engelske poeten Stevie Smith som diktar om hur en drunknande mans armfäktande tas för vinkningar av folket på stranden. Metaforen för den missförstådde eller för människors ignorans är tydlig. I ett land på väg in i Margaret Thatchers våld såg trion Charles Hayward, Charles Bullen och Gareth Williams mörkrets portar sluta sig.

I ett gammalt kylrum vände de dock ut och in på deppigheten och under åren 1976 till 1978 spelade de in sitt självbetitlade debutalbum som släpptes 1979 på David Cunninghams etikett Piano. Trots vissa ojämnheter är det en mästerlig skiva. Samtidigt som This Heat tar intryck av flera alternativa rörelser som kraut, industri och post-punk, ställer de sig helt utanför sin musikaliska samtid. Med rock i botten snurrar de runt i loopar, spänner upp vassa taggtrådsslingor med gitarrer, skapar distans med kalla utdragna elektroniska vågor, formar ord till dystra betraktelser. Monotoni bryts av komplexa tribala rytmer av Charles Hayward. Musiken är så otroligt intensivt, även i de mer åtstramade låtarna.

This Heat visade tydligt hur kreativiteten kan vandra hand i hand med desillusionen. Och det är banne mig riktigt vackert. (MN)

Läs även övriga texter i serien SOM50.

27 januari 2009

50 skivor som skapade Soundofmusic # 23


Velvet Underground
White Light/White Heat
Verve (1968)

Idag kan det tyckas märkligt att inte Velvet Undergrounds debutalbum blev en större succé rent kommersiellt. Men på ett plan var det enbart positivt, för när Lou Reed, John Cale, Maureen Tucker och Sterling Morrison spelade in uppföljaren ”White Light/White Heat” hade de ingenting att förlora. Nico försvann från mikrofonen, kontakten med Andy Warhol tynade bort, experimenten fick flyga fritt, Lou Reeds texter frossade i droger och bisarra sexfantasier och musiken pulvriserade allt motstånd.

”Sister Ray” (17 minuter på skiva, men ofta runt en halvtimma live) banade vägen för varenda musiker som ville gräva ner sig i dissonans och spränga ramar. John Cale spelar helvild orgel genom en gitarrförstärkare, gitarrerna krossar glas och Tucker bankar, bankar och bankar. ”The Gift” utvecklades från den tidiga instrumentalaren ”Booker T” och har en kittlande suggestionskraft när John Cale med wales-accent läser Reeds mörkt humoristiska novell om svartsjuka. Titel-spåret, ”Lady Godiva´s Operation” och den Nico-doftande ”Here She Comes Now” är rakare, men har avantgardeelement som sipprar ut och oroar öronen.

Medlemmarna har pratat om ”anti-beauty” för att förklara skivans sound. Och jo, det är inte vackert, men rasande bra, och Lou Reed har aldrig spelat gitarr med samma nerv som på den free-form-fräsande ”I Heard Her Call My Name”. (PMJ)

26 januari 2009

50 skivor som skapade Soundofmusic # 24



Don Cherry
Mu Part 1 & Mu Part 2
BYG Actuel (1969)

Tänk om man kunde kröka tiden och kika in i Studio Saravah i Paris den 22 augusti 1969! Don Cherry, Ed Blackwell och i kontrollrummet en ljudtekniker som innan dagen är över har fångat en musik som fortfarande hör till det friaste som någonsin spelats in.

Den första av dessa sessioner, Mu 1, blev också nummer 1 i den legendariska BYG-Actuel-serien och en nivåmätare för den utgivning som skulle följa. Den läckra, sobra formgivningen var intakt vid nr 31, som blev katalognumret för Mu 2 men som alltså spelades in samma augustidag 1969.

I ett historiskt perspektiv nämns Mu 1 & 2 ofta som experimentell urkälla för den ”world music” som exploderade under 80-talet. Don Cherry spelar inte bara frijazztrumpet från sin karriärs höjdpunkt utan växlar mellan piano, röst, indianflöjter, bambuflöjter, slagverk. Ljudbilden är rik och dynamisk med Ed Blackwells vidunderliga spel på trummor och slagverk. Man kan riktigt höra hur världen vidgas: afrikansk polyrytmik flyter vid sidan av frijazzens idiom, naturen ekar av flöjtande fåglar, det är revolution på gång, stad, rörelse, puls, energin breddar skalor och harmonik, lekfullheten är smittande, samspelet inget mindre än telepatiskt. En bra dags arbete blev två plattor (finns som en cd). Ett mästerverk. (SR)

23 januari 2009

50 skivor som skapade Soundofmusic # 25


Vi har nu kommit till nummer 25 i SOM:s serie "50 skivor som skapade Soundofmusic". Vi gör ett ryck på slutet och presenterar en ny skiva varje vardag i vår rankning av världens bästa skivor.

Harmonia
Musik von Harmonia
Brain (1974)

”Musik von Harmonia” är en extraordinär debutskiva. Och starten på ett kort samarbete mellan tre synnerligen multibegåvade musiker; Cluster-duon Hans-Joachim Roedelius och Dieter Moebius samt Michael Rother från Neu! Tillsammans skapade de musik som än idag låter lika modern som den gjorde för trettio år sedan.

Den instrumentala musiken flödar fram i åtta stycken som är lika lekfulla som mekaniskt hypnotiserande, långt bortom definitioner som stavas kraut och kosmiskt. Men det finns också abstrakta inslag på skivan. ”Ohrwurm” är mer Wolf Eyes än krautrock. Det är överhuvudtaget svårt att placera in ”Musik von Harmonia” i förenklande genrebegrepp eller fyrkantiga definitioner. Det är som om gruppen befann sig decennier framför sin egen tid.

Över den kreativa lekfullheten och de motoriska takterna ligger en orubbad känsla av lugn. Som på ”Sehr Komisch” där man inte vet om det är musiken eller hjärtat i bröstet som stakar ut rytmen. Mästerverk som elektropopiga ”Watussi” och ” 4/4-rökaren ”Dino” är några av de starkaste ögonblicken på denna framåtblickande skiva som skakat grundvallarna i den moderna musikhistorien.
Trion har influerat allt från David Bowie till Aphex Twin och påverkar generationer och åter generationer av musiker. Inte konstigt att Brian Eno en gång i tiden påstod att Harmonia var ”världens viktigaste rockband”. Och det var innan han själv ingick i bandet.

Det kunde också ha blivit “Deluxe”.

25 000 kronor till Soundofmusic

Soundofmusic är en av 16 tidskrifter på nätet som får bidrag av Kulturrådet! Jätteroligt! Därmed går vi från nollbudget till en inte oansenlig summa pengar i budgeten. Vi lovar att vi ska använda dem väl för att göra Soundofmusic till en ännu bättre tidskrift med ännu fler läsare.

13 januari 2009

Fever Ray - Karin Dreijer Andersson Solo för nedladdning

Väntar man på det fysiska formatet får man vänta till 18 mars. Men redan nu är det möjligt att ladda ned Knife-halvan Karin Dreijer Anderssons nya soloalbum. Det självbetitlade albumet kommer att släppas under namnet Fever Ray och går att köpa redan idag på klicktrack.com. Det är intressant att notera det grafiska omslaget, som oavkortat för tankarna till det amerikanska bandet Tomahawks debutplatta. En skiva som just Karin Dreijer Andersson uttalat sig väldigt varmt om. Nåväl, nu återstår det bara att utröna om musiken också hämtat inspiration från Mike Pattons "supergrupp" Tomahawk.