27 februari 2009

SOM50 #1


Sonic Youth
Daydream Nation
Geffen (1988)

”Daydream Nation” har över tjugo år på nacken. Historien började i New York 1988. Kim Gordon, Thurston Moore, Lee Ranaldo och Steve Shelley gav sig in i studion tillsammans med Nicholas Sansano för att spela in ett sjätte album. Det sista på ett oberoende bolag.

Skivan släpptes i oktober samma år. En dubbel-LP inslagen bakom Gerhard Richters strama verk "Kerze" (ett brinnande stearinljus mot grå bakgrund). ”Daydream Nation” markerade den punkt då Sonic Youth lämnade sin outsiderposition som ett skränigt New York-band, till att bli en pop-kulturell institution som kom att utöva stort inflytande över framtiden. ”Daydream Nation” är förstås en klassiker av stora mått. Till och med Library of Congress har fattat grejen. I deras National Recording Registry finns en kopia av ”Daydrem Nation” för dess historiska, kulturella och estetiska värde.

Musiken är lika oförutsägbar som den är djärv. Varje låt har sina egna karakteristiska krokar och finesser som etsar sig fast i minnet. Tretton oförglömliga ögonblick som drivs av förvirring, sex och ungdomsrevolt på Reagan-regimens bakgård. Det är rockhistoria, genom ett filter av noise och avantgardistiskt mod. Musiken startat bränder med sin post-punksfrenesi och hypnotiska instrumentation. Skriande Hendrix-gitarrer och utflippade LSD-trippar om vartannat. Monotona experiment som ”Providence” varvas med raka rockdängor som ”Total Trash”. Det var som ”Daydream Nation” suddade ut gränserna när den kom. Konventioner löstes upp och från den dagen kändes det som om allting var möjligt. (Jens Holmberg)

Läs alla texter serien 50 skivor som skapade Soundofmusic.


26 februari 2009

SOM 50 #2

Albert Ayler Trio
Spiritual Unity
ESP (1964)

Likt en katt bland hermelinerna blev Albert Ayler länge ifrågasatt, nedvärderad och missförstådd. Med sin musik utmanade han såväl jazzetablissemanget som mer radikala krafter. Detta trots att Ayler omfamnade mycket av jazzens svarta historiebok; New Orleans, marscher, gospel, improvisation och melodier. Men hans inre röst gav honom ett högst eget uttryck. Hans djupa, kraftiga ton grät, skrek och ylade. Tonerna var liksom inte viktiga - soundet var allt. Hos trumslagaren Sunny Murray och basisten Gary Peacock fann han dock meningsfränder och i juli 1964 spelade trion in den banbrytande skivan ”Spiritual Unity”.

Gary Peacock är fenomenal på basen. Många gånger befinner han sig flera mil från Ayler och Murray, samtidigt funkar det så otroligt bra. Sunny Murray revolutionerar trumspelet när han fullständigt ger f-n i att vara timekeeper. Istället följer och leder han rytmiken genom att extensivt slå på cymbalerna i ständigt varierade tempon och densiteter.

På tidigare inspelningar hade inte medmusikanterna förmågan att ta till sig hela Albert Aylers musikaliska vision. Med Murray och Peacock kan den blomma ut på alla ledder. Det är det som gör ”Spiritual Unity” till ett mästerverk. (Magnus Nygren)

Impulse historia

Om ni har ni missat det, så finns Ashley Kahns bok om skivbolaget Impulse på bokrean för 69 kronor. I alla fall på Akademibokhandeln. Passa på - det är en bra bok. Titeln på boken är "The House That Trane Built". Många av skivorna har egna texter med information och anekdoter kring inspelningen. Kul läsning.

24 februari 2009

SOM 50 #3

Can
Future Days
United Artists (1973)

Musiken på ”Future Days” spelar sig själv och är svårstoppad i sin euforiska och nästan naiva spelglädje. Kemin och det intuitiva samspelet mellan bandmedlemmarna Michael Karoli, Damo Suzuki, Jaki Liebezeit, Irmin Schmidt och Holger Czukay når här de mest sköna och sublima höjder. Albumet är rytmiskt och svängigt rakt igenom och Liebezeits trumspel har som alltid en betydande roll. Få trummisar har samma förmåga att hålla ihop trådarna, sköta lokomotivet och ändå på något sätt röra sig fritt i groovet. Vi pratar om rumslig rymd och ett hyperfokuserat afro-latin-jazz-kraut-groove.

Holger Czukays favoritmetod var att spela in timslånga tejper med gruppens spontana kompositioner för att sedan klippa ihop de bästa delarna och ”skapa” ett spår eller album utifrån detta. 1973 var detta sannolikt ett ytterst handgripligt och tidskrävande klippjobb. Häri ligger mycket av hemligheten med Can. Som lyssnare känns det som om man kastas in i något som har pågått ett tag och som kommer att fortsätta långt in i framtiden. Titeln ”Future Days” kanske sammanfattar mer än man tror och albumet lär förhoppningsvis också höras under lång tid framöver. Kan det finnas något vackrare exempel på kreativ telepati och teknisk manipulation? (Mattias Jonsson)

23 februari 2009

SOM 50 #4

John Coltrane
Meditations
Impulse (1966)

I september 1965 spelade John Coltranes klassiska kvartett in fem låtar. Huvudpersonen var inte helt nöjd och åkte till Rudy Van Gelders studio i New Jersey i november samma år. Denna gång med ytterligare två musiker: Pharoah Sanders och Rashied Ali. Coltrane blev tillfreds och inspelningarna släpptes som ”Meditations”. Jämfört med septembermusiken - långt senare släppt som ”First Meditations” - togs en låt bort för att ersättas av ”The Father and the Son and the Holy Ghost” som inleder skivan.

1965 var ett kritiskt år för Coltrane, han klippte banden till beboprötterna, spelade även in ”Ascension” och en rad andra friare skivor, var tvungen att gå in i någonting annat. Elvin Jones och McCoy Tyner lämnade bandet efter ”Meditations”, men Sanders och Ali liksom Jimmy Garrison förblev följeslagare ända tills Coltranes död sommaren1967.

Det är en fantastisk skiva som flyger rakt in i de spirituella och känslomässiga stormvindarna från första sekund, med Coltranes och Sanders tenorsaxofoner som exploderar och ibland slingrar sig in i varandra från varsin kanal. De två trummisarna bombarderar med kaskader av rytmer. Några andningshål, som Garrisons kontrabaspoesi på ”Love”, berikar skivan.

Musik på liv och död. En milstolpe som brinner lika intensivt än i dag. (PM Jönsson)

21 februari 2009

SOM50 #6


Captain Beefheart & The Magic Band
Trout Mask Replica
Reprise (1969)

I experimentella musikkretsar finns det få artister som lika regelbundet omnämns som influens som Captain Beefheart & The Magic Band, och oftast är det just ”Trout Mask Replica” som åsyftas. Än idag ter sig denna klassiker häpnandsväckande monumental och skruvad på ett sätt som andas lika delar furiös galenskap som utstuderad briljans. Komplexa, blues-influerade melodier vävs samman med element av atonal rock, frijazz och rytmiska ljudexperiment och även om saker och ting ibland faller på plats är det lika vanligt att musikens olika delar får sväva fritt, spirituellt sammankopplad snarare än musikaliskt. Över alltsammans svävar Don van Vliets surrealistiska avgrundsvrål och om du som lyssnare en gång vågat släppt taget och sugits in i Beefhearts absurda drömvärld är det i princip omöjligt att fly.

Kanske finns det Beefheart-skivor som uppvisar en annan enhetlighet och även teknisk briljans men inte någon annanstans är man så framåtsyftande, så orädd och så nyfiken på att undersöka nya platser. Det är inte bara en musikalisk resa där man reser långa sträckor utan också reser i tid. ”Trout Mask Replica” tillhör kategorin skivor som med basen i en välarmerad historisk grund inte bara lyckas förvalta sitt musikarv utan också skapa något banbrytande som på en och samma gång är fullständigt obegripligt och självklart. (Mats Gustafsson)

SOM50 #5


Brian Eno
Ambient 1: Music For Airports
E.G. Records (1978)

Hade Brian Eno låtit ”Music for Airports” vila i arkivhyllan om han hade vetat vilket monster den skulle framkalla? Andra hade kanske tvekat, men inte Eno. Det dröjde visserligen innan skivan togs som gisslan, men då blev den verkligen en konceptuell brygga mellan Saties möbelmusik och den muskelavslappnande terapimusik som ekat alltsedan 80-talet.

Flygplatsmusikens bakgrund är känd men tål att åter berättas. Eno fastnade i mitten av 70-talet på en tysk flygplats och slogs av den oinspirerade ljudatmosfären. Några år senare ligger han på sjukhus, lyssnar på tidig musik på låg volym som inte går att skruva upp, och får en snilleblixt: att göra musik med en repetitiv, irregulär form som istället för att bädda in tvärtom accentuerar de atmosfäriska lagren. Vips – ambient music.

Den första låten, ”1/1”, förmodligen den mest älskade, skrev Eno ihop med Robert Wyatt och ljudteknikern Rhett Davies. Bandloopar med två enkla pianomelodier snurrar, förskjuts, växer till komplexa mönster som aldrig upprepas exakt trots att musiken kärna är just upprepning. De två följande låtarna, ”1/2” och 2/1”, använde sfäriska körsamplingar (”aaaahhhhh”, idag ett standardljud i varje dussinsynth) på fyra spår som loopas i faser om 23, 25 och 29 sekunder och aldrig riktigt synkas med varandra. Alltid samma, aldrig samma.

”Musik for Airports” kom ut 1978 på det musikerdrivna skivbolaget E.G. Records under hans egen etikett Ambient. Beteckningen blev AMB001. Först är störst. (Sven Rånlund)

19 februari 2009

Tillbaka till de elektroniska rötterna


Fantastiskt hur det hela tiden bjuds på nya nedslag i den elektroniska musikens historia. Jag har just fått den nya fina cd:n "Pioneers - The Beginning of Danish Electronic Music" på det danska bolaget Ljud. Med på skivan är bland annat Else Marie Pade. "Den elektroniske musik er meget ældre end mange tror. Det er elektronisk musik, fra dengang elektronisk musik faktisk var farligt.", skriver Ljud på sin sajt. Jag har inte hunnit lyssna än, men det ska bli otroligt spännande.
Samtidigt har alltid intressanta Sub Rosa släppt en ny Pauline Oliveros med tidiga verk (alla tidigare outgivna), bland annat Time Perspectives där Oliveros använder tuber av kartong som filter och sitt badkar för att skapa reverb. Så kunde det gå till åren runt 1960 i San Francisco! En underbar skiva, recension kommer snart i Soundofmusic.

18 februari 2009

SOM 50# 7

NEU!
1
Brain (1972)

De tre 70-tals-albumen med NEU! hade
länge mytiska proportioner i min föreställningsvärld. De var svåra att få tag på och först när ordentliga cd-utgåvor landade för åtta år sedan började jag tränga in i Michael Rothers och Klaus Dingers musik. Förväntningarna överträffades. Det var verkligen ny musik som aldrig har åldrats och som pekar framåt till Joy Division, Sonic Youth, P.I.L., Pere Ubu, This Heat, Neubauten, Boredoms och mycket annat.

Alla skivorna är
lysande - men debutalbumet slår hårdast. Här finns två av gruppens motoriska paradnummer – ”Hallogallo” och ”Negativland” – som maler in i ryggmärgen med Dingers minimalistiska trumspel och Rothers gitarr som glider in och ut ur ljudbilden. Den förstnämnda är hypnotisk och skulle kunna fortsätta i timmar, ”Negativland” har mer distinkt bas, chockstartar med borr och gitarren är vass som skalpellverktyg. NEU! 1 är dock inte enbart motoriska rytmer utan rymmer mycket mer. Mystiska klanghav, trasiga röster, spaceblues. Inspelningar av vatten förekommer både på ”Im Glück” och ”Lieber Honig” och jag ser framför mig ett översvämmat Tyskland, några ensamma människor som sakta rör sig framåt i små roddbåtar, sitter på hustak och stirrar in i föränderliga landskap. (PM Jönsson)

17 februari 2009

SOM50 #8


The Peter Brötzmann Octet
Machine Gun
BRÖ 2 (1968)

Redan skivkonvolutet säger hur viktig ”Machine Gun” är. Peter Brötzmann, med ett förflutet som konstnär och formgivare, satte standarden för grafisk gestaltning och musikaliskt uttryck i fri improvisation. Med sin trio hade han redan sprängt fram fri jazz på europeiska. Den beundrade amerikanska jazzen var inte längre facit.

Den här kvällen under den historiska och mytomspunna månaden maj 1968 satt åtta unga musiker på Lila Eule i Bremen, då bandspelaren slogs på: Sven-Åke Johansson och Han Bennink skulle för all framtid ändra slagverkets riktning, basisterna Peter Kowald och Buschi Niebergall lämnade jazzens löpningar för tunga egna påståenden, pianisten Fred van Hove tänkte visa att utspelets kraft inte var detsamma som mängdlära, Willem Breuker var beredd att spela sitt livs bästa solo på tenorsax, Evan Parker drog andan för ett spräcksaxsolo, som bara Peter Brötzmann kunde bräcka i sin vilja att blåsa hårdare än någon annan.

Oktetten spelade som en man, för det var ännu mycket litet plats för kvinnorna, och naglade fast lyssnarna med sylvassa hårda tonkluster. Efter den öppningen fanns ingen återvändo! Musikerna kunde till och med kosta på sig att inflika några töntpoppiga passager, som de blåste upp i orkanstyrka. Namnet ”Machine Gun” passade väl in i tidens revolutionsromantik. Så fort jag träffade Peter Brötzmann, frågade jag honom ivrigt om musik och politik. Han förnekade alla samband! Machine Gun var för övrigt Don Cherrys smeknamn på honom och hade inget med politisk revolution att göra. Ändå blev allt sig olikt efter denna musik. (Thomas Millroth)

Kunde också ha blivit: Peter Brötzmann Chicago Octet/Tentet: s/t (Okka Disk)

Läs om skivorna på platserna 8-50 på vår serie 50 skivor som skapade Soundofmusic.

John Butcher kommer inte till FreeFest

John Butcher kommer inte att spela med Eddie Prévost på FreeFest på Nefertiti i Göteborg på torsdag. Han har fått influensa! Skit! Nåväl, en hel del bra musik kommer det att bli ändå under tvådagarsfestivalen. Troligen blir det solokonsert med Eddie Prévost; plus Han Bennink Trio, Nina deHeney, Lokomotiv Konkret, Christian Munthe med flera.

Omslagens möjligheter - eller tillkortakommanden

Jag spinner vidare litet på diskussionen om omslag vi haft här på bloggen. En fundering dyker upp om det finns något samband mellan plastfodralens (jewelcases) dominans på cd-marknaden och att musik har blivit mer och mer av en slitochsläng-vara, och i sin förlängning något man laddar ned, lyssnar på, raderar. Självklart är det inte hela sanningen, det finns många andra saker som spelar in. Men jag kommer inte ifrån känslan av att denna plast förminskar cd:n till enbart en vara. När många omslag dessutom är så tråkiga och icke-informativa gör det inte saken bättre.
En del bolag har börjat inse jewelcasens nackdelar (dessutom är de dyra). Jag fick de tre senaste utgåvorna på brittiska Emanem för en tid sedan. Här är nu plastfodralens tid förbi och omslagen har en form av gatefold i tre delar plus ett innerfodral. Dessutom i hård blank kartong med bra tryck! Det finns gott om plats för bild och text.
För mig får skivorna därmed en ytterligare dimension, mer liknande den känsla jag får av vinylskivor. Känslan av utbytbarhet blir mindre, det känns inte lika plastigt om ni ursäktar uttrycket. Observera att detta inte är ett rop efter vinylens återkomst (även om det i sig skulle vara bra), istället tror jag att omslagen är viktiga om man vill att det fysiska albumet som sådant ska överleva. Att folk har lättare att göra sig av med sina cd-skivor (vilket är min erfarenhet) än de har att göra sig av med sina lp (när de till och med är utan skivspelare) tror jag inte bara har att göra med nostalgi. Man har ett annat band till lp-skivor, och jag är övertygad om att det går att skapa detta band även till cd-skivor. Men det kräver lite av skivproducenterna. Och inte minst kräver det att vi köper skivor istället för att ladda ned dem!

16 februari 2009

SOM 50 #9

Tortoise
Millions Now Living Will Never Die
Thrill Jockey (1996)

Genrebeteckningen postrock kan kännas konstruerad men är trots allt märkligt relevant när man talar om Tortoise. ”Millions…” landade inte bara som ett urstarkt statement i precis rättan tid utan har också visat sig vara den Tortoise-skiva som i efterhand kan klassas som den mest klassiska. För det är mycket som blev helt rätt här. Och som fortfarande berör vid varje lyssning.

Inledande ”Djed” gör det starkaste intrycket. I grunden har vi här alla ingredienser som kännetecknar postrocken, rena instruktionsboken. Under drygt tjugo minuter bjuds man på en tripp med inslag av dub, kraut, minimalism, electronica och ”studion som instrument”. Låten vrider och vänder på sig, ut och in, börjar om, styr in på en annan väg. Startar, drar iväg, bromsar in, förvrängs, tid för eftertanke, nytt stickspår, annan takt, sönderfall. Rät, avig, spegelvänd – ständiga perspektivförskjutningar som öppnar upp en rik värld.

Men det finns andra höjdpunkter. Fina ”A Survey” pulserar mystiskt och är i princip ett solostycke för bas. Abstrakta ”Dear Grandma And Grandpa” ekar drömskt och reliefartat på samma gång. Avslutande ”Along The Banks Of Rivers” är torr öken, spaghettiwestern och långsam Morricone. Det är otroligt stämningsfullt hela vägen. (Mattias Jonsson)

14 februari 2009

SOM50 #10

David Behrman
On The Other Ocean
Lovely Music Ltd (1977)

För unga improviserande datamusiker, ja även för äldre än så, kan det första mötet med David Behrmans långsamma ”On The Other Ocean” bli en märklig upptäckt. Skivan spelades in 1977 när Vietnamkriget var över. Punken blommade och vissnade. Grateful Dead gjorde disco i San Francisco. Världen var ny, gammal, oviss.

En septemberdag i samma kaliforniska stad gick tonsättaren David Behrman till inspelningsstudion i Center for Contemporary Music med två klassiska instrumentalister, Maggi Payne på flöjt och Arthur Stidfole på basun. De hade aldrig spelat ihop. Nu skulle de improvisera fram interaktiv musik med en dator, KIM-1 (föregångare till Apple II). Deras ljud, framförda inom ett smalt spann av sex toner, matades in i datorn, som förprogrammerats att svara med harmonier som musikerna i sin tur improviserade över. På liknande sätt, fast med bara en cellist som ljudalstrare, arrangerades ”Figure in a Clearing”, som blev originalskivans b-sida.
Enkelheten är det som gör låtarna så distinkta. Improviserandet sker spontant mellan människorna och maskinen, det finns en lekfullhet som fortfarande känns befriande. Datorn – inget flashigare än ett enkelt kretskort kopplat till en hemmagjord synthesizer – producerar rena ljud med en harmonisk rikedom. Det är som om vågformerna var levande väsen, de rör sig likt världshaven, som abstrakta planeter.

Riktigt lika bra som på ”On The Other Ocean” har David Behrman inte lyckats fånga mötet mellan teknik och mänsklighet, varken före eller efter. Samspelet är sinnligt, med närvaro man sällan upplever i dagens datormusik. Som om Behrmans dator inte bara reagerade, utan faktiskt lyssnade. (Sven Rånlund)

SOM50 #11

My Bloody Valentine
Loveless

Creation (1991)

När My Bloody Valentine gav ut "Loveless" 1991 markerade den en sammanstrålande länk mellan olika delar av musikhistorien. Genom bandets sofistikerade shoegazeutflykter förenades knappt trettio år av rockhistoria, från Velvet Underground till tidiga Dinosaur Jr., och drogs till sin spets genom ett lika enastående som vackert gitarrmangel.

Under den efterföljande turnén sågades My Bloody Valentine gång på gång. Det som skulle föreställa något slags provokation (där publiken utsattes för obeskrivbart höga gitarrljud hela spelningar igenom) ansågs istället vara ett meningslöst slöseri med publikens hörselförmåga. Men tiden gick, det som hade risats rosades och mytbildningen kring My Bloody Valentine tog fart på allvar. Och idag ses "Loveless" som en av 90-talets absoluta musikaliska höjdpunkter, ett av rockhistoriens mest betydande album och framförallt shoegaze-genrens magnum opus.

Stora delar av 90-talstypiska musikströmningar har annars skämtats bort – däribland drum 'n' bass, IDM, eurodisco och även just shoegaze. "Loveless" står trots detta kvar som en institution i musikhistorien, till viss del genom My Bloody Valentines provokationer men framförallt tack vare det faktum att albumet tog pop och rockmusiken i en ny riktning. En riktning där hela rockhistoriens oljud kunde sammanstråla i en ny progressiv syntes. (Tobias Norström)

11 februari 2009

SOM50 #12


The Spontaneous Music Ensemble
Karyobin
Island (1968)

Slutet av 60-talet. Den fria improvisationens Europa har ännu inte funnit sin form. Med ena benet kvar i jazzen och framförallt i dess sound far det andra hit och dit i ett nyfiket sökande. Det finns inget som tynger, fjäderlätt ringlar musiken fram och hittar nya områden, nya rum att utforska. Innovationskraften hos John Stevens, Derek Bailey, Evan Parker, Kenny Wheeler och Dave Holland är enastående när de spelar in Spontaneous Music Ensembles debutskiva för Island (!) 1968.

Alla fem medlemmarna är mästare i lyssnandets konst. Likt svampar suger de in varandras idéer, svarar på dem, bryter upp, stretar emot, utvecklar. Fraser blir till samtal som växlar i intensitet och tempon. Allas röster är lika värda, det är en kollektiv musik där tonvikten ligger på hela gruppen och inte på de individuella prestationerna. Självklart inte en slump under det radikala 1968.

Man kan redan här höra hur fragment slungas ut i ljudrummet, men musiken har ännu inte nått det korthuggna sound som exempelvis Bailey senare blir fenomenal på att formulera. Istället är friktionen mellan det fragmentariska och det sammanhållna en av de sakerna som gör ”Karyobin” till en så underbart spännande skiva. Förutom den långt drivna musikaliteten. (Magnus Nygren)

SOM50 #13


Fe-Mail
Blixter Toad
Asphodel (2006)

Om noisemusiken har ett kön – vilken korkad fråga – så inte är det kvinnligt. Noise är manliga överarmar och uthållighet. En smärre revolution var det därför när Maja Ratkje och Hild Sofie Tafjord i början av 2000-talet äntrade världsscenen som Fe-Mail och droppade debutbomben ”Syklubb fra helvæte”. De fick omedlebart respekt och kärlek för sitt sätt göra musik av ljud, oljud och allt däremellan. Det lät… annorlunda. Roligare.

Med dubbelalbumet ”Blixter Toad” från 2006 hade Ratkje och Tafjord inte bara slipat sina individuella instrument, rösten och det franska hornet. De hade också förfinat former och format för att arbeta med de noisemusikaliska verktygen som liveelektronik, kontaktmikrofoner, datorer. Det är lätt att säga att kvinnorna förenar komposition och improvisation. Svårare att beskriva hur de nästan arkeologiskt gräver upp ljudfragment och penslar fram ljudande flisor, bitar, skavda skärvor. Som om musiken bjuder in en på skattjakt – kom, finn, fynda!

”Blixter Toad” är en osedvanligt dynamisk skiva. Dessutom väldigt snäll mot öronen. Fortfarande är det en av de album jag varmast vågar att rekommendera oinvigda noiseöron. Fe-Mails blixtrande lekfullhet står sig. (Sven Rånlund)

10 februari 2009

SOM50 #14


Linda Perhacs
Parallelograms
Kapp Records (1970)

Det finns många artister och band som av olika anledningar aldrig släppte mer än en platta. I vissa fall kan man verkligen sörja att man aldrig fick höra vad som skulle kunna kommit ut av en musikalisk idé om den fått tid och utrymme att växa. När det gäller Linda Perhacs smått magiska ”Parallelograms” från 1970 är känslan delvis en annan, mycket beroende på att den rakt igenom känns så förfinad, genomtänkt och fullständig. Det här är musik som med sin omsorgsfullhet, och känslosamhet liksom inte kan komma längre. Visionen är redan nådd och resultatet kan omöjligtvis bli mer bländande.

Det går att rita geometriska figurer där Perhacs placeras diagonalt mot Joni Mitchell men ”Parallelograms” uttryck är strävare och skuggorna här är hela tiden mörkare. Hon väver in sin änglalika röst och abstrakta ljudinfall i långsamt föränderliga gitarrkompositioner. Folktonen är hela tiden tydlig men segment av kosmisk jazz och psykedeliska detaljer spelar också viktiga roller i det imponerande djup som skivan i sin helhet signalerar.

När man ligger raklång på en klippa som speglar sig i havet och iakttar molnen som jagar över den snabbt mörknande kvällshimlen och samtidigt låter Perhacs försköna världsbilden upphör tiden att existera. Ett livsverk och mästerverk i ett. (Mats Gustafsson)

Varje vardag fortsätter nedräkningen på "50 skivor som skapade Soundofmusic". Läs SOM50.

07 februari 2009

Lee Ranaldo och Leah Singer på Magasin 3

Alltid befinner man sig på fel plats. Nu skulle jag velat vara på Magasin 3 med mina vänner Lee Ranaldo och Leah Singer. Kommer klart hinna se så småningom. Att medlemmarna i Sonic Youth är intresserade av konst är ju bekant. Det visste jag ju också, när jag bjöd in dem vid ett par tillfällen till konstmuseet i Ystad. Första gången bjöd jag dem som ville på tid i en grafikverkstad i närheten. Och de som utnyttjade den tiden var just Lee Ranaldo och Leah Singer. Jag har fortfarande en ansenlig presentad hög med blad de gjorde då, bland annat en fantastisk bokstavsdikt av Lee. Förutom det en mängd tidningar och tidskrifter i artists book-utförande av Leah Singer. Lees egen kväll på konstmuseet blev en märklig upplevelse. Först hade han bett Carl Fredrik Reuterswärd inleda med sin klassiska och legendariska Tal till Svenska akademien/Prix Nobel. Dessa skiljetecken lästes under stor dramatik på engelska av artighet mot gästerna. Så följde en performance mellan Lees musik och Leahs film. Det var tätt , tätt. Och sedan under hela denna vecka fylld av ad hoc-spelningar fick jag massor av tillfällen att lyssna på improvisatören Lee Ranaldo i olika kombinationer. Kanske är Thurston Moore mer en frontfigur för bandet, men Ranaldos spel är helt annorlunda, en fantastisk solist och uppfinnare i oväntade möten. Det var stort. Nu planerar jag för nästa event med Lee, det blir i Malmö längre fram, då han tillsammans med några vänner skall göra om samma sak som då Carl Fredrik var "förband" fast tvärtom, Nu är det Lees tur, och då skall vi släppa Carl Fredrik Reuterswärds omtumlande märkliga texter i en stor volym. På releasefesten har Lee sagt han vill komma och göra en ny version av Tal till svenska akademien.
Så, i stället för att vara på Magsin 3 kan jag sitta och bläddra bland Lees bilder här hemma och sätta på någon bra skiva han gjort.

SOM50 #15


Godspeed You! Black Emperor
Lift Your Skinny Fists Like Antennas to Heaven
Kranky (2000)

Plötsligt pratade alla om det där märkliga bandet från Kanada som tagit sitt namn från Buraku Emporuru, en obskyr svartvit dokumentär från 1976 av regissören Mitsuo Yanagimachi. Det var någonstans i mitten av 2000 och det verkade inte spela någon större roll om du gillade metal, rock eller pop. Alla tycktes gilla det mystiska niomannakollektivet Godspeed You! Black Emperors instrumentala musik.

Det är lätt att förstå. Lyssnar man noga hör man influenserna. Ambient, drone, space rock, John Cale, Pink Floyd, Neurosis. Och slår man ihop dessa är det förstås enkelt att rubricera GYBE:s musik som postrock, men det känns inte riktigt rättvist med tanke på bandets ambitioner.

”Lift Your Skinny Fists Like Antennas to Heaven” är uppdelad i fyra 20-minutersstycken, som i sin tur är indelade i ett antal sektioner. De två första spåren fortsätter på samma linje som ep:n ”Slow Riot for New Zero Canada”. Musiken börjar enkelt, för att sakta byggas upp innan allting exploderar i ett crescendo. De återstående två flörtar mer åt shoegazing, friformsrock och noise. Vilken form det än handlar om, GYBE:s musik är otroligt dynamisk och korsbefruktar olika känslolägen med precision. Skärpan är perfekt i såväl de svala som intensiva partierna. Visst kräver skivan sin lyssnare, men den belönar också dom som orkar hålla örat vaket när de långa flimrande ljudlandskapen passerar förbi. För det är trots allt en av 00-talets allra bästa skivor vi pratar om. (Jens Holmberg)

Varje vardag fortsätter nedräkningen på "50 skivor som skapade Soundofmusic". Läs SOM50.

06 februari 2009

Varför är det så svårt att göra bra musikprogram i TV?

Vi musikälskare tycks ha det förspännt i TV?! Varje vecka löper ett par längre program, levande konserter och mer efterforskande. Det är ju mycket värre för folk som gillar konst, vilket vi också gör. De programmen misslyckas hela tiden. Varför det? Konst kan man ju titta på, tänker jag, lämpligt för TV. Men egentligen samma där som i många musikprogram. Man skall vara så jävla putslustig, det räcker inte med att som i litteraturprogram tala om litteraturen och ge mig litet extra inblick, eventuellt träffa författaren som själv berättar eller svarar på frågor. Konsten pratas och skojas bort i de program som var. Alltid med några undantag förstås, fina reportage där någon konstnär fått tala till punkt. Musik är ju också lyckat i TV. Kan tänkas. Särskilt om kunniga programledare håller i det hela. Och faktiskt är det ju inom musikjournalistiken som kulturskrivandet gått mest framåt, tycker jag. Läs bara Lennart Perssons senaste bok! Ändå, hur schabblas det inte. En berömd musiker har fångats för intervju i Popcirkus och tvingas kommentera själva programmet, ombes hälsa till brorsan och får kommentarer om sitt hår. Jag trodde det gick över på 60-talet. Åsså skall gästande artister i stället för att berätta något, om de har något att berätta, ägna sig åt frågesporter av olika slag. Tramsigt. Tänk vad skönt att verkligen få musik tagen på allvar. Det snuddas vid det i Musikministeriet, men också här blir det ofta så perifert. Ett ämne tar över och täcker över musiken. Fast ibland glimmar det till, när vi får höra och träffa nya, experimentella musiker som Mikachu. Mer sånt. Mindre trams, tro inte att jag måste underhållas utöver själva musiken.
Tänk om Lennart Persson eller Magnus Haglund, Johanna Paulsson eller någon annan kunnig musikmänniska fick lägga upp musikprogrammen, någon som både tror på musiken, kan något och vill berätta för oss.

The Cramps

Läste i tidningen att Lux Interior avlidit. Cramps sångare, tillsammans med Ivy Poison sedan 1972 kärnan i The Cramps. En minnesstund är påkallad. 1. Resten av dagen titta på The Cramps Live at Napa State Mental Hospital, en av de bästa konserter som gjorts live, en av de mest fantastiska performances som skett. 2. Då jag inte kan titta på filmen sätter jag på Songs The Lord Taught Us, eftersom det är den enda Cramps-skiva jag har på CD. Resten är vinyl och vinylspelaren är i musikrummet och jag tänker bara avbryta tittandet för matlagning och där finns bara cd-spelare.

05 februari 2009

Wien bortom Fennesz

Fennesz är åter i ropet med ny skiva och spelning på Konstens födelsedag här i Stockholm i januari. Men Fennesz är långt ifrån den ende intressanta artisten från Wien. Det är värt att gräva lite under ytan för att hitta musiker som gitarristen Martin Siewert, basisten Werner Dafeldecker, trumslagaren Martin Brandlmayr med flera som antingen spelar i tillfälliga konstellationer eller i grupper som Trapist, Polwechsel (tidig lågmäld improv), Radian, Efzeg, Kapital Band 1, Autistic Daughter. Det är värt besväret! Vad som är högst speciellt med dessa musiker är att de - ofta - försöker att öppna upp improvisationens abstrakta värld med nycklar av pop, strukturer och melodier (om än på ett ibland oerhört försiktigt vis). I det mesta de gör finns en lyster, en positiv ådra, något nytt! Att de släpper skivor på så skiftande bolag som Thrill Jockey, Erstwhile, Staubgold, Mosz, Hat(now)Art, Grob, Hatology, Durian är talande. Och naturligtvis är de högproduktiva, så det finns mycket att utforska.

En liknande scen finns i Berlin och två av länkarna mellan de båda städerna är bolaget Charhizma och musikern Christof Kurzmann. Wienbolaget Charhizma har gett ut skivor med berlinarna Margareth Kammerer, Kai Fagaschinski, Michael Thieke som alla finns i samma improv/pop-genre. Och Christof Kurzmann bodde i Wien innan han bosatte sig i Berlin.

I Soundofmusic har vi recenserat några skivor av dessa grupper, bland annat Kapital Band 1 och Autistic Daughter från Wien och Kommando Raumschiff Zitrone och The Magic ID. Och förra året skrev jag en krönika i ämnet, den kan du läsa här.

SOM50 #16


Patti Smith
Horses
Arista (1975)

”Jesus died for somebody´s sins but not mine…” , Patti Smiths femminutersversion av van Morrisons ”Gloria” är bara ett av många argument för att ”Horses” är ett av de bästa debutalbumen någonsin. Hennes röst smakar kropp och går från halvt viskande talsång över i musik för att kulminera i extas. Det är sinnligt, aktivt, pockande, jagcentrerat, men det är en sinnlighet formad av känslig hud mot rivjärn. Ur orden föds poesi och musik. Patti Smith är antikens Terpsichore som återuppstått i extas. De innerligaste frijazzbönerna, som hudlöst känslosamt framburits av Albert Ayler och Frank Wright, har fått ny kropp. John Cale har gjort den transparenta, doftande produktionen. På det svartvita skivomslaget delar vi ett ögonblick med Patti Smith porträtterad av vännen Robert Mapplethorpe. Så går en obruten båge genom tiden från ”Horses” till sorgealbumet ”Coral Sea” från 2008. (Thomas Millroth)

Patti Smiths "Horses" är nummer 16 i Soundofmusics pågående serie, SOM50, om världens 50 bästa skivor. Läs om vilka som hamnade på platserna 17-50. Varje vardag lägger vi upp en ny skiva.

04 februari 2009

SOM50 #17

Nico
Chelsea Girl
Verve (1967)

Året är 1966 i New York. Andy Warhol
spinner drömmar i popkonstfabriken och turnerar med sin Exploding Plastic Inevitable-roadshow. The Velvet Underground upptäcker Nico och de spelar tillsammans in en banbrytande skiva som skildrade människans avart. Ofta uttryckt i form av sodomi, drogberoende och prostitution. Ett år senare står den tyska modellen Nico på New Yorks caféscen tillsammans med sina män. Tim Hardin, Jackson Browne, Sterling Morrison och Bob Dylan. Alla har de skrivit låtar åt Nico.

Med en låtskrivarskatt i ena näven och ett VU på toppen i den andra fick Nico bra backning. Och visst hörs det att ”I´ll Keep it with mine” är skriven av Dylan. Att ”Little Sister” kommer från duon Cale/Reed är ingen överraskning. Men utan Nicos särpräglade väsen vore det låtar i mängden. För den sträva stämman med den vackra europeiska klangen är magisk.

Musiken arrangeras kring gitarr, men backas också upp med orkestertoner från stråkar och flöjter. Nicos ödesmättade barockpop, som på ”These Days”, är lika fulländad som Scott Walkers finaste 60-talsögonblick. Cales och Reeds experimentlusta finns också där, som på brötiga ”It was a pleasure then” som sliter på stråkar och strängar. Sista låten, ”Eulogy for Lenny Bruce” är en riktig pärla. En låt som stundtals är så vacker att jag måste blunda hårt för att inte börja gråta. Det rör om att lyssna på Chelsea Girl – precis som ett mästerstycke ska göra. (JH

SOM50 #18


Steve Reich
Music for 18 Musicians
ECM (1978)

På allas vårt Youtube finns ett antal klipp från 2008 där Steve Reich framför "Music for 18 Musicians" tillsammans med tyska Ensemble Modern vid Tokyo Opera City Concert Hall. Klippen som sådana är kvalitetsmässigt inte mycket att hurra över men tre minuter in i det sista klippet, alldeles när tonerna från Reichs flygel ebbar ut och violinen tystnar, sluter kompositören sina ögon, fuktar sina läppar och nickar försiktigt tillfreds mot sina medmusiker.

Steve Reich har själv sagt att de fem första minuterna ur "Music for 18 Musicians" innehåller mer harmoni än vad något annat av hans verk gör i sin helhet. Om det är sant eller ej spelar mindre roll, det intressanta är att harmonin spelar en sådan avgörande roll i ett verk helt uppbyggt av tillsynes disparata cykler av toner. Tillsammans bildar de 18 olika musikernas monotona repetitioner en väv av klanger där en mängd harmonier tar form i och med att cykler går in i varandra och de tre kvinnliga rösternas pulserande toner binder samman olika instrument vid olika tidpunkter. Man skulle kunna skriva oändligt mycket om styckets lika intressanta som briljanta komposition och det är just därför det finns något väldigt betryggande i att se Reich avslappnade nick i det där Youtube-klippet, något som påminner om att "Music for 18 Musicians" mer handlar om harmoni, samspel och skönhet än någonting annat. (Tobias Norström)

Läs Soundofmusics lista på de 50 bästa skivorna.

02 februari 2009

Roskildes lera och larm

Göteborg Filmfestival har sedan några år den goda smaken att inkludera en sektion med musikfilmer. Där såg jag för länge sedan Nicolas Humberts mästerliga ”Step Across The Border” om Fred Frith, och häromåret visades en lika förtjusande som tragisk dokumentär om Roky Erikson.
Årets utbud var klenare. Förutom en rakt-på-dokumentär om norsk black metal och en Spinal Tap-historia om hårdrockarna Anvil var det bara en film som utmärkte sig, Ulrik Wivels ”Roskilde”.
Nu är det väl dags att bekänna färg: jag har varit i Roskilde, men aldrig på festivalen. Inte en gång. Och blir bara måttligt sugen efter filmen. Inte för lerans skull, inte för att det är jobbigt med tält och alla kåta, pundiga kids. Men bilderna från musiken på scenerna och i tälten gjorde mig liksom… oinspirerad.
Jag fattar grejen med Franz Ferdinand. Jag gillade The Streets första platta. Jenny Wilson och Rufus Wainwright, inte dumt alls. Men inte får de pulsen att slå fortfare på eder soundomusicredaktör. Inte som… (och här vaknar gubben)… Sonic Youth + Mats Gustafsson + Merzbow!!!
Det är mörkt, det blåser, regnar hårt. Kim Gordon tjuter, Gustafsson tjuter, gitarrerna larmar och Merzbow sprider kaos. Det är livsfarligt bra, alla spjällen öppna och totalt fokus, det är soundtracket till jordens undergång.
Tyvärr är magin över på någon halv minut. Pulsslagen planar ut i nästa klipp, med numera helt ointressanta The Streets som örlar omkring och hiphopar sig. Tandlöst. Jag längtar hem, hem till SYR 8, till ”Andre sider af Sonic Youth”.

Bild och pedagogik

Det låter trist med pedagogik. Men om jag säger grafisk form och design låter det kanske bara litet kuligare. Jag spinner vidare på Magnus tankar. Idag säljs mycket genom nätet. Dvs förpackningen i gammalt snitt, som skulle fånga vår blick med vad det nu kunde vara för att locka till inköp (det grymmaste värsta exemplet är en skiva med skitbra gamelangmusik prydd med barbröstad javanesiska!). Alltså, förpackningar behövs, men inte på samma sätt längre. Ungefär som de gamla så kallade realsocialistiska staterna. Där behövde man inte göra reklam genom förpackningar, allt var betalt, marknad i vår mening fanns inte. Således, vågar jag påstå, blomstrade formen. Alla möjliga och omöjliga skivfodral och böcker såg dagens ljus. De få formgivarna hade orgier i former som antagligen skulle varit osäljbara i vilken marknadsekonomi som helst. Det andra exemplet är ju den subkultur som kallades jazz, där man kunde frossa i USA i fantastiska omslag. Och ytterligare: här kostade man på sig finfina essäer och artiklar. En stor del av min musikaliska bildning fick jag i min ungdom genom att läsa skivfodral och bläddra i Deutsche Grammofons bamsiga kataloger (fast skivorna var inget vidare snygga). Och: jazzskivor i både väst och öst riktade sig också till vem som helst, alltså en så bred allmänhet som möjligt. Därför berättades det generöst om musiken, om varför man improviserade, etc. Motsatsen alltså till idag, nu märker jag hur jag bara håller med Magnus. För det gör jag. Är det så att partikulariseringen, att även klassisk musik av olika musikstilar och arter givit upphov till en rad subkulturer som i första hand är nöjda med sig själva, är det så att denna självbekräftande liknöjdhet och självklokhet skapar kontexter och undertexter och referenser som utesluter andra. Jag har t ex varit på musikfestival och träffat äldre människor som söker komplikationen hos den senmoderna konstmusiken i dagens impro och noise. Förvirrade läste de i programmet, inte ett namn som refererades till kände de till. Borde det inte vara på annat vis. Vill vi inte nå ut till vem som helst? Vill vi bara locka någon utanför genom diverse knep - musik i motorcykelmundering eller andra banaliteter - . Törs ni festivalarrangörer och skivproducenter inte stå för det egentliga innehållet för andra? Vad frukta?? Och så skulle jag kunna fortsätta gnälla om alla skitfula fodral - ibland är det mer pretto med konstverk på, men nästan aldrig finns där helheten som i en artists book t ex. Undantag kanske erstwhile och alMaslakh, för att droppa ett par namn som få känner till. Sådana är vi - men måste vi det??

SOM50 #19


Miles Davis
Bitches Brew
CBS (1970)

Uppenbarligen nöjde sig Miles Davis aldrig med det varande. Likt en rastlös själ låg han i förgrunden av jazzens utveckling under mer än 40 år. Bebop med Bird; i framkant med hardbop; med Coltrane och ”Kind of Blue”; med kvintetten på 60-talet och med ”Bitches Brew”.

1969. Jazzen går kräftgång. Soul och rock tar mer och mer över jazzens roll som coolhetens bastion. Istället för att bli en väktare över vunna framgångar låter sig Miles Davis influeras. Han spelar på Fillmore West och Fillmore East, på samma biljett som Grateful Dead, Crosby, Stills, Nash & Young eller Steve Miller.

Tre dagar i augusti spelar han in ”Bitches Brew” med nygammal grupp. Bandspelaren går hela tiden och spelar in en aldrig tidigare hörd brygd av jazz, rock, soul, funk, monotona rytmer, groove, elektricitet, sound, sex, svett och kropp. Benny Maupins basklarinett, Jack DeJohnettes trummor, Dave Hollands bas, Chick Coreas och Joe Zawinuls elpianon, John McLaughlins gitarr, Wayne Shorters sopransax och Miles trumpet sätter alla prägel på musiken även om flera andra musiker också deltar. Det är trans, rörelser och introverta psykedeliska drömmar.

Dubbelalbumet ”Bitches Brew” var så otroligt rätt när det kom. Och det är lika rätt idag. Det har åldrats med stor värdighet.
Magnus Nygren

SOM50 är Soundofmusics serie där vi röstat fram världens 50 bästa skivor. Läs alla texter vi hittills publicerat.

01 februari 2009

Knäpptysta omslag

Varför är det så många bolag som är så knapphändiga med information på sina cd-omslag? Jag har funderat på det förr men tanken dyker ånyo upp när jag lyssnar på det i övrigt eminenta albumet "Play Complete Communion" med norrmännen Atle Nymo/Ingebrigt Håker Flaten/Håkon Mjåset Johansen på bolaget Bolage (se recension i kommande uppdatering av Soundofmusic). Skivan består alltså av en tolkning av hela Don Cherrys album som släpptes 1965 på Blue Note. Baksidan av originalomslaget fylls av en omfattande och intressant essä om Don Cherry och musiken på skivan skriven av jazzskribenten Nat Hentoff. Informationen på den norska nyinspelningen är i stort sett obefintlig förutom låtnamn, artistnamn, inspelningsfakta med mera hårdfakta. Inte ett ord om varför man väljer att tolka en hel skiva, vilket är mycket ovanligt inom frijazzen. För mig skulle det ha ett stort mervärde att få den informationen. Om det dessutom fanns information om de norska musikerna, varför de spelar in den just nu, vad det är i Cherrys musik de gillar, Cherrys musik satt i ett tidsperspektiv, hur den håller idag, hur den återanvänts, skulle jag bli väldigt glad. Trådarna att dra i är oändliga, men nada finns på omslaget. Synd.