Årets utbud var klenare. Förutom en rakt-på-dokumentär om norsk black metal och en Spinal Tap-historia om hårdrockarna Anvil var det bara en film som utmärkte sig, Ulrik Wivels ”Roskilde”.
Nu är det väl dags att bekänna färg: jag har varit i Roskilde, men aldrig på festivalen. Inte en gång. Och blir bara måttligt sugen efter filmen. Inte för lerans skull, inte för att det är jobbigt med tält och alla kåta, pundiga kids. Men bilderna från musiken på scenerna och i tälten gjorde mig liksom… oinspirerad.
Jag fattar grejen med Franz Ferdinand. Jag gillade The Streets första platta. Jenny Wilson och Rufus Wainwright, inte dumt alls. Men inte får de pulsen att slå fortfare på eder soundomusicredaktör. Inte som… (och här vaknar gubben)… Sonic Youth + Mats Gustafsson + Merzbow!!!
Det är mörkt, det blåser, regnar hårt. Kim Gordon tjuter, Gustafsson tjuter, gitarrerna larmar och Merzbow sprider kaos. Det är livsfarligt bra, alla spjällen öppna och totalt fokus, det är soundtracket till jordens undergång.
Tyvärr är magin över på någon halv minut. Pulsslagen planar ut i nästa klipp, med numera helt ointressanta The Streets som örlar omkring och hiphopar sig. Tandlöst. Jag längtar hem, hem till SYR 8, till ”Andre sider af Sonic Youth”.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar