Skivan övervintrar i hemgjort omslag

Magnus Nygren, Soundofmusics redaktör, har skrivet en läsvärd krönika som publicerats på skivsidorna i SvD. Den handlar om att det aldrig gjorts så många experimentella skivor i Sverige som nu och om att små experimentella bolag satsar på skivor med enkla men formgivna omslag. Läs Magnus krönika här!

Bertil Sundin RIP

Bertil Sundin blev 85 år gammal. Han avled i början av året, professor emeritus, forskare i musikpedagogik mm. Men det var inte som sådan jag kände honom. I min allra yngsta ungdom häckade jag på biblioteket i Vällingby för att ta igen det som inte fanns hemma. Tack biblioteket! Dit hörde diverse böcker om ny musik, jazz och konsttidskrifter. I tidningen Orkester Journalen läste jag flitigt alla recensioner och artiklar. Här var det en kille som hette Bertil Sundin, som berättade om Lasse Werner, snart introducerade han mig för saxofonisten Archie Shepp, som han också intervjuade i radio. Det var det förresten vid det tillfället Shepp hävdade att han spelade marxistisk musik. Snabbt var Sundins radioprogram ett av mina viktigaste seminarier. För seminarier var det. Han var ingen bra föredragshållare, men han resonerade kring allting, fylld av kunskap och ingångar, laddad av nyfikenhet. Naturligtvis var han på plats då Otis Reding, Sam and Dave och de övriga i the Stax Pax gästade Stockholm. Den svarta kulturen och musiken var hans ständiga intresse. Jag började också skriva i Orkester Journalen och fick kontakt med en äldre generation. Jag var förstås litet blyg och främmande, men Bertil Sundin introducerade mig. Och vi talade om Harlemrenässans, Shepp, Cecil Taylor, Charles Mingus. Och jag tror nog att Sundin var en av de första att omedelbart förstå Brötzmanns storhet. Han hade utropat efter att ha hört Machine Gun, att han satt som fastklistrad i väggen.
Bertil Sundin var en av de stora jazzentusiasterna och han rörde sig fritt med både Mingus och Fats Waller. Naturligtvis intresserade honom friformens öppenhet och tankar på deltagande, eftersom just pedagogik var ett av hans professionella ämnen.
Men han var något mycket mer än ett jazzfreak, en nörd eller specialist. Han var en intellektuell. Inte nöjde han sig med utrop som YEEEE om något var bra eller motsatsen. Det räckte inte med kul eller botten. Därför var alla gånger jag kunde träffa honom och tala musik ett äventyr. Han problematiserade, han skalade fram kärnan i populärkulturen och sökte pärlorna i den nyaste musiken. Hans kunskaper om John Coltrane var betydande. Och han hade lyssnat mycket mycket noga. Det ska också sägas att han hörde till dem som gärna diskuterade Bengt Nordströms nyaste musik, och samtidigt var han kompis med Berndt Rosengren; en annan musik han följde mycket nära. Sundins bästa ämne var samtalet, seminariet, diskussionen, där han återvände gång på gång till ämnen vi tagit upp. Det må ha varit ett teaterstycke eller Fats Waller; eller kanske poeten Petter Bergman. Inga ord var oviktiga. Därför prövade han dem hela tiden, sökte relevans i ämnet. Analyserande samtidigt som han skälvde av entusiasm.
Det var förresten Bertil Sundin som lurade in mig i en radiostudio första gången som gäst i hans program Min Jazz. Jag har aldrig varit så nervös. Det var mycket Great Black Music i det programmet, och mitt manus kunde jag snabbt glömma, för Bertil drog igång stora samtalet i studion och sökte mina svar och motiveringar. Det blev nog ett bra program.
Bertil Sundin var för mig en som lärde mig att musik är en del av ett känslouttryck men att känslouttryck inte behöver begränsas till utrop och gester; tvärtom, dessa är nog gärna stela poser mer än äkta formuleringar. Det gällde söka och pröva hela tiden. Bertil Sundin lärde mig lyssna fördomsfritt och att musik också inte minst var en intellektuella syssla kopplad till starka känslor.