Brötzmann på Konstmuseet

Konstmuseer är alltid en perfekt inramning till musik .Vi har miljön, en massa bra konst att titta på. Jag är säker på att synintrycken också förstärker ljuden. För den museivana publiken är det också en avspänd miljö, som kanske musikklubben inte skulle vara. Sinnena samspelar, och på ett konstmuseum är det personliga mötet, också med musikerna, i centrum. Man är van vid ett slags intimt tilltal. Orkesterdiket saknas. Den här fredagen var ett par konserter annonserade. Först ut Toivonen, Blomqvist, Cook, som jag aldrig hört förut. På scen mitt i den spännande fotoutställningen da capo stod emellertid klaviaturspelaren Chris Cook och gitarristen Thomas Toivonen. Ingen Maria Blomqvist (nu får jag ingen ro för att jag inte vet hur hon skulle låtit). Musiken var fritt dröjande, sökande, mönster från jättetidig friform varierades, och jag tänkte att friform har blivit klassisk. Former som skapats en gång för att undvika - t ex jazzharmonier - har nu själva blivit formler. Men Toivonen och Cook hanterade dem sökande, ödmjukt och skört. Det var en spröd musik som letades fram.
Så klev Pter Brötzmann in på scenen. Solo. Altsax, sopran, tenor, klarinett. Anblåsningen magnifik. Bluesfeeling. Rent och sångbart blandades med tätt, intensivt, nära. Om man säger att den romantiska konstnären aldrig funnits, uppfinnaren, men bara den som låter stilar strömma genom sig och sortera. Den postmodernistnissen har inte hört Brötzmann. Med båda benen i historien förstås, han avslutade med Thelonious Monk, men med en ton ett flöde en frihetlighet som om han uppfunnit denna musik. Och, hör och häpna postmodernister!, det har han faktiskt gjort. Brötzmann spelar för att det är han, hans historia, psykologi, verkighet ligger i alla dessa toner han gjort genom åren, som han format. Där bor psykologin och där bor biografin. Så gör bara stora (ton)konstnärer. Han vet, han kan, behöver inte bevisa något. Inte ens tävla med sig själv. Bara vara. Ungefär faktiskt som Lokomotiv Konkret i går. Där står så Peter Brötzmann och är musik i drygt en halvtimme. Det hör till de stunder som gör att man lever vidare. Och kanske han?