Det är något speciellt med förstagångsupplevelser. Konono No.1 på Clandestinofestivalen förra sommaren var en över två timmar lång rytmfest. Nu, tidigt på kvällen, på Azaleascenen, vet jag att Konono No.1 är ett av världens bästa liveband. En kortare spelning, utan tält, där publiken står längre ifrån varandra, och med en reducerad upplaga av bandet (tre musiker på likembe, två på slagverk, en sångerska/dansare) blir inte riktig samma sak. Men, ändå, de har ett alldeles eget sound, och musiken i sig är något alldeles extra. Särskilt live, låtarna är 15-20 minuter långa, en slags centralafrikansk minimalism, rytmer och melodier återkommer, försvinner, ligger vilande en stund, återkommer, och även om det underbart burkiga, skorrande soundet inte är lika tydligt idag trummas musiken in i kroppen för att stanna kvar där för alltid. De har en ny studioskiva i bagaget, Assume Crash Position, men kör såklart inte korta låtar från skivan, många av låtarna från senaste skivan är gamla, de har en repertoar som inte förändras nämnvärt, förutom att de förändras på scen, kan vara av olika längd, beroende på sammanhang.
Synd av Mehr & Sher Ali – från Pakistan – ställde in. Way Out West blir en bättre festival med ett flertal artister som varken kommer från Europa eller USA. Men jag fick ett nytt favoritband i Rango och det var skoj att se Konono No.1 igen, även om det var en lightvariant av den märkvärdiga tumpiano- och slagverksgruppen från Kongo-Kinshasa.
Bild: Christine Rydén
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar