Way Out West: Rango

Vad jag minns så var det inga afrikanska inslag på den första Way Out West-festivalen. Men de senaste två åren har Amadou & Mariam (Mali), Sean Kuti & Egypt 70 (Nigeria) och Kenge Kenge (Kenya) spelat. I år är en av de på förhand mest självklara höjdpunkterna Konono No. 1 från Kongo-Kinshasa, men i natt kunde man även höra Ciafrica från Elfenbenskusten och tidigare under dagen Rango, ett band med rötter i Egypten och Sudan.

Ibland låter det som traditionell nubisk musik, Nubien var beläget i södra Egypten och stora delar av det nuvarande Sudan och har en rik musiktradition, två välkända namn är Ali Hassan Kuban och Hamza El Din. Mycket slagverk och handklapp, och det gäller även Rango, flera medlemmar spelar handtrummor, samt tanbura (sex strängad luta), simsimiyya (en mindre luta) och instrumentet som gett bandet sitt namn, Rango, en idiofon, byggd i trä, med en mystisk historia, vanligt förekommande inom zarkulten, som om jag förstått det rätt är en mixtur av både äldre afrikanska animistiska religioner och sufitradition. Zar har en helande, terapeutisk funktion, med musik och dans, riter kan pågå i en vecka, för att ta bort frustration och plågor. Zar finns i Östafrika och Nordafrika, men även i Iran och andra delar av Mellersta östern. Det är en kult som både välkomnar män och kvinnor, många kvinnor har sökt sig till zar för att komma bort från en militant, manligt dominerande islam.

Allt det här behöver man förstås inte känna till för att uppskatta Rangos musik, men det ger en djupare bild av musiken och dess rötter. Det är mycket slagverk och dans, först efter en kvart ungefär ställer sig gruppens ledare Hassan Bergamon (en av få som fortfarande spelar rango) bakom instrumentet, som kanske kunde varit högre mixat, men som ger ytterligare en dimension till det trancerepetitiva soundet. Olika medlemmar dansar och sjunger till låtarna, vid ett tillfälle spelas det upp något slags rollspel, jag förstår såklart inte kontexten, någon slags danstävlan, med mycket gester. Jag hade väntat mig någonting liknande dervischdans, men så är inte fallet, de manliga - både unga och äldre – musikerna, skakar på rumpor och armar, show à la rumba och afrobeat. En av medlemmarna drar mest applåder när han dyker upp i en vit dräkt med fjädrar. Ibland har stränginstrumenten en elektrisk klang, trummorna ett burkigt sound, inte helt olikt Konono No.1:s tumpianon, men det återgår ganska snabbt till trancerytmer. Jag kommer någon gång även att tänka på marockansk gnawamusik. När den enda kvinnliga medlemmen, en äldre dam, sjunger på en av låtarna blir den arabiska känslan starkare. Hon har en stark, mäktig röst.

Nyfikna på Rango kan kolla upp den aktuella skivan Bride of the Zar. Den är mycket bra. Liksom hela konserten. Musik som både kan hela och bjuda upp till dans.