LUK THUNG

Det är säkert en slump, men känns som ett tecken av något slag att tre skivbolag ungefär samtidigt släpper samlingar med thailändsk musik. Och det är inte dussinskivbolag, utan några av samtidens ledande etiketter när det gäller spännande, intressanta utgåvor. Först ut var Soundway som i slutet av november gav ut The Sound of Siam: Leftfield Luk Thung, Jazz and Molam from Thailand 1964-1975. Det är det brittiska skivbolagets första skiva som rör sig utanför Centralamerika och Västafrika. Och i dagarna landar Thai? Dai! The Heavier Side of the Lukthung Underground (Finders Keepers). Den senaste har jag inte hört ännu, men det verkar enligt titeln och från några ljudklipp man kan höra på Finders Keepers sajt att den koncentrerar sig på något hårdare, kanske aningen kitschigare, thaipop än på den finfina Soundwayplattan. Och den andra utgåvan på Dust-to-Digitals underetikett Parlortone rör sig inom samma geografiska och musikaliska område. Men nu går vi tillbaka i tiden en aning. Skivan heter Luk Thung: Classic & Obscure 78:s from the Thai Countryside. Dock verkar det inte vara äldre musik än 50- och 60-tal. Samlingen har sammanställts av David Murray som på sin eminenta blogg Haji Maji sprider musik från asiatiska 78-varvare. Vill man ha mer molam och luk thung så har ju Sublime Frequencies släppt fem skivor med thailändsk musik. Luk Thung, kanske någon undrar, vad är det? Jo, musik som från början utvecklades på den thailändska landsbygden, och som bottnade i människors vardag på ett annat sätt än den mer sentimentala musik – luk krung - som var vanlig i Bangkok.