22 juli 2012

Clandestino Botnik


Det är en perfekt inramning. Solen står högt på himlen, avslappnad stämning, ekologisk mat och en provisorisk tältplats har inrättats på en äng. Vi har åkt till Botnik Studios, ett stenkast från Gerlesborg, i Tanums kommun, Bohuslän, där Clandestino för tredje året anordnar en festival, ett litet syskon till den stora festivalen i juni. En del konserter är i en lada, men det finns också en större scen, under en massiv klippa. Bredvid scenen ett vackert lövträd. Och där, just där, en lördagskväll i juli, mitt i Bohuslän, spelar Tinariwen. Bara det är ganska fantastiskt, tuaregbandet som beträder stora scener över hela världen, i Stockholm om två-tre veckor spelar de på Skeppsholmen. Men nu är det på en scen i ett konstnärskollektiv, i gamla stenhuggartrakter, ute på vischan. Och det blir en speciell atmosfär, med klippan, och trädet, det känns – om man har livlig fantasi – att det kunde vara vid en oas i Sahara, i Tinariwens hemtrakter i nordöstra Mali, eller någonstans i Algeriet, Libyen eller Niger.

Jag har sett dem en gång tidigare, på Trädgårn, Göteborg, för fem år sedan. Själva stämningen var annorlunda nu, det passade dem bättre, bandets ledare Ibrahim Al Aghabib var visserligen hemma i Mali, han ville inte lämna familjen under den pågående konflikten i landet, där olika tuareggrupper kämpar för makt, land och självständighet. De startar med en kort sång, där hela bandet (sex medlemmar för tillfället) sjunger tillsammans, sedan mynnar det ut i deras typiska elgitarrbaserade musik där rock och folkmusik tvinnas samman. Mer akustiska inslag ibland, men mest gillar jag när de några gånger ökar tempot och närmar sig trancerytmer, som när en person från publiken kommer upp på scenen och dansar, eller på slutet, när det erinrar om det marockanska bandet Nass El Ghiwanes makalösa 70-tals-musik.

Annat att minnas från Botnik: Wildbirds & Peacedrums testade nya låtar samt spelade låtar från skivorna. Det var ett tag sedan jag såg dem, men fortfarande – vilket liveband! De är totalt synkade, i rytmer, och Mariam Wallentin sjunger ut på ett annat sätt på scen. Arrington de Dionyso var i gott slag, med sitt band Malaikat Dan Singa (med två svenska musiker), primitiv rock, schamaninspirerad sång, sång på något malaysiskt språk, och så spelar han på en hemmabyggd basklarinett. Sierra Leone´s Refugee All Stars bjöd på energisk afrobeat och alltför ”vanlig” reggae.

Några konserter även på söndagen, lokala västsvenska namn, Sea Lion och Skatan. Och en poet: Johan Jönson. Jag har läst flera av hans diktsamlingar, det är oerhört bra, så även nu, meningar, ord, formuleringar, sammanhang, som skär in med djupa snitt. Jag tänker flera gånger att det är precis så här, det är, livet, vardagen, existensen. Orden borrar sig in i allt det kan vara att vara människa. Det handlar mycket om döden. Om produktion. Politik. Ord, dikter, jag kommer att bära med mig, länge, precis som klippan, trädet, och musiken.

12 september 2011

Vinylfynd från Yemen

Jag lyssnade på The Wires´s senaste radioprogram – Adventures in Modern Music, på Resonance 104.4 – med stort intresse. Gäst är musikskribenten, skivgrävaren m.m. Chris Menist som bland annat har sammanställt de två thailändska samlingarna som jag recenserade på sajten tidigare i år: http://www.soundofmusic.nu/recension/diverse-artister-sound-siam-leftfield-luk-thung-jazz-molam-thailand-1964-1975.

Chris Menist pratar om musiken, sätter in den i en kontext, och man får höra ett antal låtar, från Thailand, men även från samlingar han pulat ihop för Dust-to-Digital, musik från Yemen och Vietnam. Skivor som kommer senare i höst eller i början av nästa år. Särskilt Yemen-skivan tror jag mycket på! Ett land vars musik inte dokumenterats mycket, det enda jag hört är fältinspelningsskivor från Ocora och Inedit.

För övrigt kommer Jonathan Wards (Excavated Shellac) box med 100 afrikanska låtar från stenkakor - Opika Pende – ut på Dust-to-Digital 25 oktober. Samma skivbolag släpper innan dess även en John Fahey-box.

Länk till radioprogrammet här:

http://www.thewire.co.uk/articles/7357/

Chris Menist blogg: http://originalpress365.wordpress.com/

14 augusti 2011

Way Out West (2011): Kanye West

Av: Tobias Norström

Akt 1, den självutnämnde konungen äntrar scenen.

Det ska sägas direkt att jag har en fäbless för hybris. Framförallt är det en grav fascination för människans megalomaniska tendenser. Hos Kanye West finns inga tendenser kvar, i honom lever och frodas ett storhetsvansinne av smått astronomiska proportioner – och det är verkligen a good thing. Utan Kanye Wests storhetsvansinne vore världen berövad inte bara hans egen samling av utforskande och framgångsrik hiphop utan likväl även hans katalog som producent, med bland annat monolitiska The Blueprint. Utan Kanye Wests storhetsvansinne skulle heller inte hans framträdande präglas av samma djup och pretention. När en backdrop föreställandes antika skulpturer avtäcks på Way Out Wests flamingoscen är det nämligen början på en historia om självrannsakan, narcissism och ånger. Ett mindre ballettkompani börjar inta scenen, en instrumental version av Jay-Z-samarbetet H•A•M fyller luften. Spänningen briserar i och med att Kanye West gör entré på en upphöjd ramp och stjäl publikhavets ivriga kärlek med Dark Fantasy.

En standard är satt. En självutnämnd konung krönt. Så börjar akt ett. I en magnifikt storslagen tappning avverkas gamla och nya låtar. Det är ett narrativ i vilket framgång är ett tydligt tema, både självuppnådd och självproklamerad sådan. Publiken vet att det är början på en uppvisning, vi är åskådare, Kanye West vår bard.

Akt 2, kungariket krackelerar.

Vägen till tronen har för Kanye West varit om inte problematisk så åtminstone kritiserad. Han har fällt uppseendeväckande uttalanden, skämt ut sig på prisutdelningar, kritiserats av sina egna för sin brist på streetframtoning. Det enda som talat sitt tydliga språk har varit hans sätt att skapa musik. Där har Kanye West lyckats konstruera en egen standard med inbjudna stjärnor, gamla soul-samplingar inspirerade av den gamla skolan och på så vis fått en till synes ständigt expanderande musikalisk utveckling.

Fjolårets My Beautiful Dark Twisted Fantasy blev onekligen en triumf, en uppföljning till vemodet på den förhållandevis ljummet mottagna 808s & Heartbreak från 2008 samt en utstakning i en mer högstämd riktning. Den var en kavalkad av lika många krigsförklaringar mot Kanyes belackare som självhat och rannsakan. Det var ett storbolagsbekostat album i form av en producents terapeutiska skapande. Och att Kanye ifrågasatt sig själv märks allra tydligast i vår historias andra akt.

Här blandas låtar från nästintill hela karriären, från genombrottsingeln Through the Wire till den melankoliskt självömkande Heartless. Formen varierar mellan medley, allsång och straight up energiska framföranden. Allt med ett fantastiskt autotunefilter vilandes över Kanyes röst. Det är digital manipulation som lika mycket betonar superstjärnans tekniska brister som det uttrycker en fantastiskt vacker sårbarhet. De sorgset vibrerande digitala tonerna sätter liksom fingret på själva bristen på självinsikt. Utan att tappa i fart utgör konsertens mitt med sin autotunesvit själva hjärtat. Det är här kärnan i Kanye Wests artistskap bäst kommer till uttryck - någonstans i gränslandet av storslagna visioner, narcissistiska utspel och musikaliska stordåd.

Den andra akten ebbar ut i megahitsen All of the Lights och Stronger. En serie som perfekt illustrerar skedet i dramat då den självutnämnda konungen helt tappat verklighetsförankringen. Han måste nu vinna insikt för att röra sig framåt.

Akt 3, den självutnämnde konungen förlorar hoppet och sin ärbarhet men finner sanningen.

Istället för att i sedvanlig ordning avancera och höja musikens energi går den avslutande akten in i en utdragen kontemplation. Vangelis Chariots of Fire sätter tonen och tar formen av ett intro till Runaway med en gästande Pusha T. Det är ett vågat utspel som sätter allt på spel. Kanye West går istället för att få med sig publiken i en explosiv avslutning en egen väg och väljer att berätta historien om sitt ursprung. Han spelar Bon Iver-samarbetet Lost in the World och Hey Mama. Han berättar om flytten till New York. Om vad han har försakat, om sin ensamhet och om det han håller kärt. Det är ett naturligt estetiskt resultat av hela framförandet där lyrik och scenshow sammanspelar för att skapa och manifestera konserten som ett drama om en enda person – den självutnämnde narcissistiske konungen som här blottar sig och alla sina brister.

Uttrycket ligger i linje med det som etablerades i den 30 minuter långa videon till Runaway och framförallt Vaness Beecrofts koregrafi. Det är ytterst ett tecken för en ny sorts superartist som utvecklats bortom storbolagens tillrättalagda och kommersiellt utstuderade recept. På gott och ont är det den högsta ansträngningen att odla ett allvar annars sällsynt i en genre och en kontext av självhävd.

Tillsammans med sin ensemble tar Kanye West mot publikens applåder innan ridån går ner. Han har genom att framföra 26 låtar berättat historien om sig själv. Det är en historia om galenskap, kris och framförallt hybris. Antingen är det ett fantastiskt epos, eller en platt uppvisning. För mig skakades flera grundvalar om vad en konsert med popmusik kan vara.

Way Out West (2011): Ariel Pinks Haunted Graffiti

Klockan är kvart i nio på lördagskvällen och det är oroväckande tomt i tältet där Ariel Pinks Haunted Graffiti strax ska spela. Killarna på scen verkar dock inte bry sig. De soundcheckar stillsamt medan Ariel Rosenberg, som han egentligen heter, ger ljudteknikern bakom oss klara instruktioner. Oron skingras när publiken plötsligt strömmar till och när bandet sparkar igång har det nästan blivit halvfullt i Linnetältet. Bandet verkar peppade!

Men det är lätt ostrukturerat redan från start. När första låten passerat har jag fortfarande svårt att avgöra om det fortfarande är soundcheck. De flesta låtarna är hämtade från skivan Before Today, med några få undantag. Skärpan från det första ”riktiga” studioalbumet hänger inte riktigt med live. Visst, melodierna finns där i botten, men musiken framförs ofokuserat och musiken glappar. Menopause Man och Round And Round hör till undantagen. Publiken reagerar direkt genom att klappa händer och rulla på höfterna. Beach Boys-körer och smäktande sång varvas med krispiga Hall & Oates-licks. Lyckokänslan blir kortvarig och vi får vänta ända till slutet innan den återkommer igen.

Grundproblemet är att Ariel Pink inte själv verkar så intresserad av att framföra sin musik live. Det spelar ingen roll hur mycket bandet än manar på frontmannen. Under den korta spelningen smyger Ariel Pink omkring på scenen. Han påminner om Kurt Kobain, men med utväxt Iron Maiden-frisyr och småtaskig hållning. Hans ögon ser märkbart trötta ut under luggen. Han röker ett par cigaretter under konserten. Mumlar och skrattar om vartannat. Verkar frånvarande. Som om han vill vara någon annanstans. Långt borta från livet i turnébussen och jobbiga liveframträdanden. Synd. Killen är ju ett geni som i sina bästa stunder dekonstruerar den kaliforniska popskatten och spottar ur sig fragmentiserade melodier av en kaliber som vilken hitmakare som helst skulle avundas.

Ikväll får vi se en mycket ojämn konsert. Det blir inte bättre av att ljudet strular och att videoprojektorerna vid sidan av scenen plötsligt lägger av. Det är symptomatiskt för hela spelningen. Ikväll är det inte mycket som funkar. Som tur är samlar sig bandet till en sista kraftansträngning. Bright Lit Blue Skies är en urstark avslutningslåt. Allt det allt det jag saknat under spelningen faller plötsligt på plats. Det är nyromantik, Frank Zappa, China Crises och R Stevie Moore på en och samma gång. Att de inte spelade Can´t Hear My Eyes är plötsligt glömt och förlåtet.

Way Out West (2011): MF Doom/Wiz Khalifa

Eftersom det var alltför många säkra kort och rock/pop/indie-akter som inte intresserade mig nämnvärt koncentrerade jag mig på hiphop under festivalens sista dag. Tre konserter som var helt olika varandra. Superstjärnan Kanye West kan ni läsa om i en egen text senare.

Intressant att jämföra undergroundrapparen MF Doom och uppkomlingen Wiz Khalifa. Några likheter? Inte många. Wiz Khalifa är som hämtad från en high school-film. Killen som sjunger om att ragga upp alla snygga brudar, som visar upp sina tatueringar, är streetsmart, älskar att stå i rampljuset, hävdar sig själv hela tiden. Han visar upp en bild på sig själv på ett omslag av Rolling Stone Magazine. Jag är på g, liksom, se upp för mig, jag kommer att erövra alla världens hitlistor. Och det är inte konstigt att han räknas som en av framtidens stjärnor, låtarna är som stöpta för att kunna spelas på MTV eller kommersiella radiostationer. Lustigt nog kommer jag flera gånger att tänka på Green Day. Samma typ av melodi/refräng-tänk, fast med hiphopkläder. Det finns även inslag av eurotechno. Musik alla kan sjunga med i, dansa till.

MF Doom kommer från en annan värld. Han är berömd för att alltid uppträda i en mask, har använt flera pseudonymer och alias sedan slutet av 80-talet. Serietidningar och filmer tar plats i en ihopsnickrad värld, jag kan se framför mig hur Daniel Dumile – som det står i passet – och hans sidekick går omkring och rotar efter gamla skivor på loppisar, har en garderob fullproppad med VHS-filmer, snackar i gåtor, citerar Charles Bukowski, och tanken att gå ner på någon hipp klubb för att frottera sig med eliten finns inte. De har lämnat dj:n hemma, har med sig en dator, till synes spontant trycker han fram olika beats och samplingar, sjuka stråkar, svajigt blås, ganska omöjliga låt-skelett som samtidigt tar in musiken i en intressant musikvärld. Inga egentliga refränger, medryckande beats ett tag, innan de trampar in på andra vägar. I princip omöjligt att greppa texterna för mig som inte hört särskilt många låtar tidigare. Jag uppfattar några ord: weed, super, ladies. De försöker inte erövra publiken, gör sin grej, det kunde lika gärna vara en spelning på en pizzeria inför en publik på 15 personer. MF Doom är dock inte lika skygg som han verkar, han har nyligen samarbetat med Thom Yorke. Ibland skickar han tydligen andra rappare som låtsas vara MF Doom. Bakom masken. Så vem vet, det kanske var en annan tjomme, men jag tror inte det. Och skulle det spela någon roll?

Varför tycker jag att MF Doom är oerhört mycket bättre än Wiz Khalifa? Antagligen för att musiken är mycket mer experimentell och oförutsägbar. Och – kanske – någon slags identifikation. Jag har ingenting gemensamt med Dooms trasiga uppväxt och liv, men gillar skeva ljud, anti-estetiken, jag har inga tatueringar, men solkiga t-shirts och ölmage.

13 augusti 2011

Way Out West (2011): Prince

Han kommer in på festivalens största scen, en kvart försenad ungefär, som en frälsare. Vandrar omkring, bugar, till new age/fusion-synthar. Efter det "1999" och jag skruvar på mig lite nervöst. Kommer det bli en hitkavalkad? En retrokonsert utan utmaningar? Jag såg Prince i Köpenhamn i slutet av 80-talet och redan då kändes det som han hade bränt sitt bästa krut, i samband med ”Sign of the Times”-turnén. Som så många andra gamla fans har jag kvar varenda platta fram till ”Love Sexy”, har sålt skivorna från början av 90-talet, och har bara följt honom högst sporadiskt de senaste 20 åren. Men, rapporter har sagt att Prince fortfarande kan vara i toppform live.

Och visst är han det. Det blev en hel del hits, men inte på ett publikfriande, förutsägbart sätt. Märklig uppbyggnad av konserten. Jag uppfattade ingen linje. Det var som Prince och bandet (mest kvinnor) lekte musik, mitt i andra låten – ”Little Red Corvette” – kommer det en lång, lång ballad, han sänker ner tempot, sjunger duett med en av tjejerna, Andy Allo, och tar fram den sexfixerade sängkammarrollen, spelar gnidande, sensuella gitarrsolon (mer Carlos Santana än Jimi Hendrix), en stund senare ”Let´s Go Crazy” som vävs ihop med en supersvängig ”Delious”. Få äldre låtar spelas i sin helhet, det blir bitar av någonting större, medleyn där Prince & bandet stöper om, bygger ut, vrider ut och in på skattkistan av sånger.

”Purple Rain” är låååång, med allsång från publiken i flera minuter och ett lila konfettiregn. I min värld hade han kunnat hoppa över den, men även här finns det små, starka detaljer, som läckert, jazzigt gitarrspel innan balladernas ballad breder ut sig som en arenarockballong. Efter mehgahiten är det paus. Alla lämnar scenen. Vad nu? Klädbyte? Nja, de lockade väl fram funkguden, eller något, senare under konserten är det en likadan paus.

Fragment av 70-tals-hiten ”Play that Funky Music” plockas fram ett par gånger - liksom Michael Jacksons ”Don´t Stop Til You Get Enough” – och under ”Musicology” spelar Cassandra O´Neal (som även tog på sig basker och målade en teckning under en låt) en snabb jazztrudelutt på pianot som ekade Charlie Parker. Men, annars, förstås, eget material, jag förstår medleytanken, han vill spela hits, publiken vill höra hits, han skalar, komprimerar låtarna, gör om dem. Det funkar, men det hade varit kul att höra, till exempel, ”Sign of the Times”, eller, ”When Doves Cry” – som bakas ihop i med bland annat ”Nasty Girl” och ”Hot Thing” - i sin helhet, där skelettet fick nya vingar, och tid på sig att blomma ut.

På ”Kiss” ersätts det torra soundet från skivan, med en funkigare, mer organisk atmosfär. Bra, men det är när Prince & bandet låter musiken ta tid, bygger ut funkrötterna som det svänger något gudomligt. En sammanslagning av ”Cream” och ”Cool” är en av konsertens absoluta toppar. Då är det som partyt aldrig, aldrig vill ta slut. Jag hade för mig att Larry Graham (Sly & The Family Stone) som Prince spelat mycket med på senare tid skulle vara med på den här turnén, men Ida Nielsen var inte dum som funkbasankare.

En annan medlem i bandet var sångerskan Shelby J som i början mest fungerade som hejaklacksledare. Hon gömde sin röst väl, innan ”Nothing Compares To U” stod på tur, när hon sjöng med en mäktig soul/gospel-röst i duett med den lille från Minneapolis. Vi fick – tyvärr – ingen ”Do Me Baby” – den klassiska balladen från ”Controversy” – men en storslagen, känslosam version av låten som Prince gav Sinéad O´Connor. Så här långt in i konserten har Prince lagt undan gitarren, han spelar bas en stund, keyboards ibland, och dansar, återanvänder gamla tricks, som att ligga på flygeln, roterar med benen, bisarrt att han inte ser äldre ut, han är nästan som en kopia av sig själv för 20 år sedan.

Låtvalen och upplägget fortsatte att förbrylla. På ett positivt sätt. Det skulle vara perfekt, kan man tänka, att i samband med en av funklåtarna, ta upp publik från scenen. Men här sker det under ”If I Was Your Girlfriend”, en poplåt egentligen, utan tyngd, men det fungerar hur bra som helst, de behåller den genialt enkla melodin, refrängen, som fortsätter och fortsätter, när säkert 40-50 personer kommer upp och dansar med bandet. Och - vem börjar rappa – i 20-30-sekunder - om inte Kanye West, som har smugit in på scenen.

Alltsammans avslutas i party-funk-disco-stämning, med ”Controversy” som sista låt. De kommer in på scenen en sista gång, för att vinka adjö. Inga fler låtar. Då har konserten pågått i två timmar och en kvart. Något sånt. Men musiken lever kvar i kroppen. Det är svårt att tänka sig att Prince kan göra mycket bättre festivalspelningar än så här, idag. En spelning på en klubb, eller en jazzfestival, i 3-4 timmar, där musiken tar ut svängarna ännu mer, är säkert ännu bättre. En nostalgikonsert? Delvis. Men, samtidigt, mycket, mycket mer. Ett bevis på att en av 80-talets största stjärnor - en man med en ofattbar musikalitet, ett driv, och en lekfullhet, som få andra – är vital, levande, än i dag.

Way Out West (2011): Fleet Foxes

Jag fastnade inte riktigt för Fleet Foxes hyllade debutalbum. Musiken var alltför sympatisk. Årets album Helplessness Blues har jag lyssnat mer på, gillar särskilt den smått experimentella folkrockutflykten The Shrine/An Argument. Den är en favorit även live, det vackra, sakrala möter andra klanger, som en nästan frijazzig saxofon på slutet. När jag står och kollar på konserten infinner sig samma invändningar. Det är så förbannat sympatiskt. Och korrekt. Musiken är för perfekt. Det finns inga svarta hål, få trasiga kanter, i Robin Pecknolds sånger. Låtarna är bra, ja, njutbara på många sätt. Stämsången sitter perfekt. Ljudet är rymligt. Men på en stor scen blir den anonyma framtoningen ett problem. Jag tänker på Crosby, Stills, Nash & Young. Det skulle behövas någon som tar ett steg fram, bryter mysfaktorn. Fleet Foxes – ett bra band. Absolut. Men de är alltför fastlåsta i singer/songwriter-kostymen. Trygg musik.

Way Out West (2011): Janelle Monáe

Progsoul? Konceptuell r´n´b? Janelle Monáe är inte lätt att placera in i ett fack. Första skivan – Ep´n ”Metropolis: Suite 1 (The Chase)” – är delvis inspirerad av Fritz Langs sci-fi-film från 1927. Sångerskan – från Kansas, numera boende i New York - har ett alter ego, en android vid namn Cindi Mayweather, och på fjolårets debutalbum ”The ArchAndroid (Suites 2 och 3)” tar hon koncepttänkandet ännu längre i någon slags afro-futuristisk, modern r´n´b, som pekar åt mängder av olika håll musikaliskt.

Hela bandet är klädda i svart och vitt, ibland tar de på sig commedia dell´ arte-liknande masker, Monáe gör entré gömd i en svart dräkt med stor huva. Konserten är hårt regisserad, det 14-15 personer stora bandet rör sig samtidigt, vid ett tillfälle på slutet lägger sig alla ner på golvet, följer varenda infall från en dansande, sjungande, musikalisk kameleont. Teater, en show, men det är aldrig i vägen för musiken.

Varenda låt har mängder med idéer, i botten soul och r´n´b, men Rick James-lookalike-mannen på gitarr kan dra iväg ett långt, knivvasst gitarrsolo, eller köra ett intro som osar klassisk gitarr, konserten startar – som skivan - med Debussydoftande toner. Hon fogar in alla möjliga genrer på ett eget, spännande, extremt begåvat sätt. Jazz, rock, aviga taktbyten, supersnygga arrangemang, funk. Och allting hänger ihop. Något malplacerat med en tolkning av Jackson 5´s I Want You Back, dock.

En perfekt uppvärmning inför Prince 5-6 timmar senare.

28 mars 2011

MULATU ASTATKE PÅ CLANDESTINO

En hel del artister börjar bli klara för årets Clandestinofestival på Röda Sten i Göteborg 10-12 juni. Baloji (Kinshasa/Bryssel), Hindi Zarah (Paris), Hype Williams (London/Berlin) och Khaira Arby (Mali) är några bokade artister. Och - tjohoo – nu även Mulatu Astatke, en av de mest tongivande etiopiska musikerna från den gyllene eran på 60- och 70-talen. Många i väst hörde säkert Astatkes musik för första gången på de fantastiska Ethiopiques-skivorna som Buda Musique släppt, eller i soundtracket till Jim Jarmuch film Broken Flowers. På senare år har han släppt flera bra skivor, bland annat med brittiska Heliocentrics. Förra året kom Mulatu Steps Ahead på Strut Records där Astatkes säregna mix av etiopisk harmonik och jazz smälter ihop hur fint som helst.

Om jag förstått det rätt spelar Mulatu Astatke på festivalens sista dag. Då befinner jag mig på en färja mellan Tallin och Stockholm och firar svärfars 75-års-dag… Men, är du i Göteborg den 12 juni – missa inte!!!

02 mars 2011

Group Doueh i Sverige i maj

Förrförra sommaren spelade Omar Souleyman och Group Doueh i Sverige när Sublime Frequencies turnépaket tog sig igenom Västeuropa. Omar Souleyman var här i höstas igen och snart är det Group Douehs tur att ånyo bjuda på ruffig sahrawimusik från Västsahara. Mr. Doueh – Bamaar Salmou – samt familj och vänner spelar bland annat på Nefertiti, Göteborg, 21 Maj. De gör även konserter i Köpenhamn (20/5) och Helsingfors (23/5). Sedan är det luckor i spelschemat så bli inte förvånade om de dyker upp i Stockholm också. Sublime Frequencies släpper en ny Group Doueh-skiva i samband med turnén, förra plattan, Beatte Harab, kom i höstas. Sublime Frequencies - Group Doueh

20 februari 2011

THE ANNOTADED MODERN DANCE

Jag har aldrig varit på en sådan där konsert när en artist eller ett band spelar en hel gammal skiva i sin helhet. I och för sig: Iggy & Stooges på Way Out West i somras. Det var mycket gammalt. Men inte en skiva från start till mål. I maj däremot blir det av när Pere Ubu bränner av The Modern Dance. Eller The Annotated Modern Dance, som turnén kallas: hela debutplattan samt tidiga singlar de släppte under samma period. Tre konserter i Sverige: Malmö (Inkonst) 17/5, Stockholm (Strand) 18/5, Göteborg (Brew House) 21/5.

Här länk till intervju jag gjorde med David Thomas häromåret, för Göteborgsposten. I samband med förra gången Pere Ubu var i Sverige. Helt klart en av de mest underhållande intervjuerna jag har gjort.
På Pere Ubu/David Thomas hemsida läser jag även att man kan boka David Thomas för en konsert i sitt vardagsrum. Det kostar 999.49 dollar. Det vore något...

07 februari 2011

Üsküdar

Jag lyssnar på A Hawk And A Hacksaws nya skiva och stannar till vid en av låtarna. "Üsküdar". Läser att det är en turkisk sång, som även finns i andra versioner, i Grekland, i Bosnien, som klezmerlåt. Men varför är den så bekant, tänker jag, googlar, och förstår efter en stund att jag har sett en hel film som handlar om just den här låten. Filmen, en dokumentär, heter Whose Is This Song? (2003), är gjord av den bulgariska regissören Adela Peeva, och visades på Sveriges Television för några år sedan. Som jag minns det ger filmen en ganska dyster bild över nationalism, alla vill göra "Üsküdar" (eller "Üsküdara Gider Iken" eller "Kâtibim", ja, den har säkert ett par dussin olika namn) till ”sin” låt. Adela Peeva reser från Bulgarien till Grekland, Turkiet, Albanien, Serbien, Bosnien och Makedonien.

Varifrån kommer låten? Oklart, vissa hävdar att den har rötter i Armenien, eller i Turkiet, eller Irak, eller att en skotsk militärorkester är inblandad på något sätt. Üsküdar är en gammal del av Istanbul. Melodin har helt säkert ursprung i det ottomanska imperiet. Sen spreds sig melodin från region till region, och fick olika betydelser. Den har även gjorts i USA, på 50-talet, av Eartha Kitt. Och, ser jag, hör jag, via Spotify, av den brittiska, eklektiska numera bortgångna mästergitarristen Davey Graham. Rätt kul att jämföra olika tolkningar.

Hoppas att Whose Is This Song? visas på Tv igen. Jag tror tyvärr inte att den finns på Dvd. Ja, kanske, om man beställer den direkt från regissören. Ser jag, på en sajt. Även om filmen har en dyster eftersmak så är den ju ett bevis på hur kulturer sammanflätas, hänger ihop. Tänker jag. I dessa tragiska tider när västerländska ledande politiker som Angela Merkel och David Cameron hävdar att mångkulturalism är någonting negativt. Hur kan man tycka det? Vilka signaler sänder sådana påståenden ut?

A Hawk And A Hacksaw blandar kulturer. Efter några år i Ungern har de flyttat tillbaka till New Mexico, mycket Balkanmusik, mer grekiskt än tidigare, och en del spansk/mexikanska smaker. "Üsküdar" är en av många bra låtar på nya albumet, som heter Cervantine, och släpps på ett eget nystartat skivbolag, L.M. Duplication.

Mer info om Üsküdar och Adela Peevas film finns här.

31 januari 2011

Mastodontbox från FMP


Oerhört snygg, oerhört påkostad och oerhört dyr. Boxen FMP: Im Rückblick - In retrospect är ett kraftigt statement från det tyska skivbolaget som fångade improvisationsmusiken för både samtid och framtid. Inget bolag har gett ut så många skivor med improvisationsmusik. Peter Brötzmann, Alexander von Schlippenbach, Hans Reichel, Irene Schweizer, Manfred Schoof är bara några av artisterna som finns på de hundratals skivor som bolaget gett ut. För många DDR-musiker var dessutom bolaget ett välbehövligt titthål till vad som hände utanför muren. För dem utanför en sällsynt inblick i den kreativa musiken i Östtyskland.
Med detta retrospektiv kommer tolv cd-skivor, plus en mycket fin och informativ bok i en box. Soundofmusic har fått den och kommer att skriva om den på sajten framöver. Håll utkik!

30 januari 2011

SUBLIME FREQUENCIES GOES PAKISTAN

SUBLIME FREQUENCIES GOES PAKISTAN

Sumatra. Java. Bali. Burma. Marocko. Palestina. Syrien. Libyen. Kambodja. Mali. Laos. Thailand. Indien. Tibet. Nepal. Niger. Nordkorea. Irak. Algeriet. Västsahara. Vietnam. Argentina. Brasilien. Mexiko. Peru. Chile. Påskön. Mauretanien. Singapore. Egypten. Xinjiang. Turkiet. Om jag inte missat något land eller region så är det alla områden som Sublime Frequencies täckt in på skivor och filmer. Ett fantastiskt skivbolag, på flera sätt. Och nu, på en färsk samling, som släpps i dagarna, har Alan Bishop & co. för första gången närmat sig Pakistan.

Pakistan: Instrumental Folk & Pop Sounds 1966-1976 heter skivan, precis som Saigon-samlingen från i höstas är det en dubbel, släpps enbart på vinyl. Några av banden/artisterna som medverkar: The Bugs, The Aah Jays, The Mods, Nisar Bazmi, Sohail Rana. Vad jag förstår är det enbart instrumentalpop. Entusiasten som ligger bakom samlingen heter Stuart Ellis som även sammanställde Bollywood Steel Guitar åt Sublime Frequencies för två, tre år sedan. Han driver bloggen Radiodiffusion Internasionaal - www.http://radiodiffusion.net - där man kan lyssna på massor av musik från jordens alla hörn. Mycket 60-tal och 70-tal. Där kan man fastna i många timmar.

20 januari 2011

Recension av Nina de Heneys nya skiva


I väntan på att Soundofmusic kommer med recension av basisten Nina de Heneys senaste alster - en dubbel-cd på Found You Recordings kan du läsa min recension i Svenska Dagbladet. Förutom att de Heney är ett av de allra intressantaste namnen på den svenska improvisationshimlen, är det kul med skivan att skivbolaget satsat på omslaget. Trots cd-formatet är omslaget i lp-format av tjock papp med utvik. Snyggt med bra tryck! Det hade dock varit ännu roligare om det dessutom fanns en djuplodande omslagstext om Nina de Heneys musikaliska gärning. Men det kommer kanske nästa gång...

The Thing spelar in ny platta på turné i Nya Zeeland och Australien


Den 18 januari inledde norsk-svenska The Thing en turné i Nya Zeeland och Australien. Den startade på Wine Cellar i Oakland, Nya Zeeland och avslutas på den gamla brandstationen i Bendigo i Australien. Konserten den 27 januari i Brisbane är väl högst osäker med tanke på väderkatastrofen där. Förutom konserter och workshops kommer bandet även att spela in en ny platta för Smalltown Superjazzz.

19 januari 2011

LUK THUNG

Det är säkert en slump, men känns som ett tecken av något slag att tre skivbolag ungefär samtidigt släpper samlingar med thailändsk musik. Och det är inte dussinskivbolag, utan några av samtidens ledande etiketter när det gäller spännande, intressanta utgåvor. Först ut var Soundway som i slutet av november gav ut The Sound of Siam: Leftfield Luk Thung, Jazz and Molam from Thailand 1964-1975. Det är det brittiska skivbolagets första skiva som rör sig utanför Centralamerika och Västafrika. Och i dagarna landar Thai? Dai! The Heavier Side of the Lukthung Underground (Finders Keepers). Den senaste har jag inte hört ännu, men det verkar enligt titeln och från några ljudklipp man kan höra på Finders Keepers sajt att den koncentrerar sig på något hårdare, kanske aningen kitschigare, thaipop än på den finfina Soundwayplattan. Och den andra utgåvan på Dust-to-Digitals underetikett Parlortone rör sig inom samma geografiska och musikaliska område. Men nu går vi tillbaka i tiden en aning. Skivan heter Luk Thung: Classic & Obscure 78:s from the Thai Countryside. Dock verkar det inte vara äldre musik än 50- och 60-tal. Samlingen har sammanställts av David Murray som på sin eminenta blogg Haji Maji sprider musik från asiatiska 78-varvare. Vill man ha mer molam och luk thung så har ju Sublime Frequencies släppt fem skivor med thailändsk musik. Luk Thung, kanske någon undrar, vad är det? Jo, musik som från början utvecklades på den thailändska landsbygden, och som bottnade i människors vardag på ett annat sätt än den mer sentimentala musik – luk krung - som var vanlig i Bangkok.

12 januari 2011

Konono No. 1 på Nefertiti

Den 9 mars spelar Konono No.1 på Nefertiti. Det blir Kinshasabandets tredje Göteborgsspelning efter den makalösa konserten på Clandestinofestivalen 2009 och Way Out West i somras. Nefertitis scen blir säkert perfekt för detta fantastiska liveband. Det enda som inte riktigt klaffade på Way Out West var distansen mellan scen och publik. Men nu blir det andra bullar! Missa inte!

Konono No. 1 är även indirekt aktuella på albumet Tradi-Mods Vs Rockers (Crammed Disc) där 26 artister/grupper - alltifrån Deerhoof och Animal Collective till Mark Ernestus och Shackleton – tolkar Congotronicsmusik. Recension kommer på Soundofmusic om någon vecka.

Och kan man inte få nog av musik från Kongo-Kinshasa visas Renauld Barret & Florent de la Tullayes dokumentärfilm om Staff Benda Bilili på Göteborgs filmfestival 28/1-7/2. Benda Bili – som filmen heter – har bland annat hyllats på Cannesfestivalen.

Och nästa månad släpper Crammed Disc en Cd/Dvd - The Karindula Sessions – som dokumenterar fyra band under en tredagarsfestival i staden Lubumbashi i sydöstra Kongo. Vincent Kenis – som arbetat med alla Congotronics-skivorna – har producerat och filmat.

http://vimeo.com/18391478

31 oktober 2010

Thurston Moore tipsar om frijazz

Sugen på frijazz? Thurston Moore har listat sina favoritplattor inom genren och jag tänkte återge dessa här. Det är ingen färsk lista, den publicerads i Grand Royal Magazine för länge sedan, men den är väl värd att utforska om man har missat någon av dessa fantastiska skivor.

1. DAVE BURRELL – Echo (BYG 529.320/Actuel Volume 20)

In the fall of 1969 Free Jazz was reaching a kind of nadir/nexus.
Within the industry it was controversial. Classic traditionalists
(beboppers included) were outraged by men in dashikis and sandals
jumping on stage and just BLOWING their guts out creating screaming
torrents of action. Most musicians involved with this crying anarchy
could get no bookings beyond the New York loft set. The French lovers
of the avant-garde embraced this African-American scene wholly. This
recording is one of many in a series of LP’s with consistent design.
BYG released classic Free Jazz documents by Archie Shepp (at his
wildest), Clifford Thornton, Art Ensemble of Chicago, Grachan Moncur
III, Sunny Murray, Alan Silva, Arthur Jones, Dewey Redman and many
others. A lot of these cats are present on this recording where from
the first groove it sounds like an acoustic tidal wave exploding into
shards of dynamite. If you can locate Alan Silva’s “Lunar Surface” LP
(BYG 529.312/Actuel Vol. 12) you’ll find a world even that much more
OUT.

2. MILFORD GRAVES & DON PULLEN – Nommo (S.R.P. LP-290)

Milford may be one of the most important players in the Free Jazz
underground. He enforces the sense of community as a primary exponent
of his freely improvised music. His drumkit is home-made and he rarely
performs outside of his neighborhood. When he does perform he plays
his kit like no other. Wild, slapping, bashing, tribal freak-outs
interplexed with silence, serenity and enlightened meditation. This LP
was manufactured by the artists in 1967 and is recorded live at Yale
University. The interplay between Milford and Don (piano) is
remarkable and very free. There’s a second volume which also is as
rare as hen’s teeth.

3. ARTHUR DOYLE Plus 4 – Alabama Feeling (AK-BA AK-1030)

Arthur is a strange cat. Not too many people know where he’s from
(Alabama is a good guess). He resided in New York City in the 70′s and
showed up in loftspaces spitting out incredible post-Aylerisms. Mystic
music which took on the air of chasing ghosts and spirits through
halls of mirrors (!). He hooked up with noise/action guitarist Rudolph
Grey who was making the current No-Wave scene and with Beaver Harris
(drums) they played gigs in front of unsuspecting art creeps
apparently not “hip” enough to dig, let alone document, the history
blasting their brains. Arthur did release this lo-fi masterpiece and
it’s a spiraling cry of freedom and fury. AKBA Records released a
number of classic NYC loft-jazz sessions, most notably those of label
boss Charles Tyler, a screaming tenor player who also blew with
Rudolph in the late 70′s/early 80′s. Arthur continues to play/teach
etc. in Binghamton, N.Y. and recently released in 1993 “More Alabama
Feeling” on yours truly’s Ecstatic Peace label (available from Forced
Exposure/POB 9102/Waltham, MA 02254)

4. SONNY MURRAY – Sonny’s Time Now (Jihad 663)

Sonny was the drummer considered to be the first to realize and
recognize and perform, on drums, pure FREE jazz. He played behind and
along with Ayler early on and Cecil Taylor. He constructed groups
which always flew and raged with spiritual abandon. He took time as an
abstract and turned it into free motion. This recording is super-lo-fi
and is awesome. On it play Ayler(tenor) and Don Cherry (trumpet) as
well as Leroi Jones (now known as Amiri Baraka) reading a killer poem
called “Black Art”. This music is very Ayler but more fractured and
odd. Like a lot of these records there is only a front cover with the
back of the jacket blank. Whether this was done for economic or
artistic reasons is unclear. Jihad was a concern of Leroi Jones and
anything released on this label is utterly obscure. The only other
title I’ve seen is one just called “BLACK AND BEAUTIFUL” from the
mid-60′s which is Leroi and friends sitting on the stoops of Harlem
chanting, beating drums and celebrating Leroi’s “poems” (“The white
man/at best/is..corny!”) There was an ad for Jihad in an old issue of
Jazz & Pop magazine which announced a Don Ayler (Albert’s amazing
trumpet-playing bro) LP but I’ve yet to meet anyone who’s actually
seen this. “Sonny’s Time Now” was reissued a few years ago in Japan
(DIW-25002) on CD and LP (with an enclosed 7″ of two extra scratchy
tracks!) but even that is near impossible to locate. Recorded in 1965.

5. THE RIC COLBECK QUARTET – The Sun Is Coming Up (Fontana 6383 001)

Issued in the UK only in 1970. Ric was an interesting white cat who
came to the U.S. to blow some free e-motion with NYC loft dwellers.
He’s most well known for his amazing playing on the great Noah
Howard’s first ESP-Disk release (ESP 1031). The whole 1000 series of
ESP is critical & crucial to anybody wanting to explore this era of
Free Jazz featuring recordings by Ayler, Ornette, Sonny Simmons, Sun
Ra, Henry Grimes, Steve Lacy, Sunny Murray, Marzette Watts, Patty
Waters, et al. I’m not including any of these in this list as they’re
all available on CD now (from Forced Exposure, address above). The
picture of Ric on the Noah Howard LP shows a man with race-car shades
and a “cool” haircut playing his horn while a ciggie burns
nonchalantly from his relaxed grip. A very hip dude. And very FREE.
His only solo recording is this Fontana LP which he recorded while
cruising through Europe. He connected with South African drummer
Selwyn Lissack (whatever happened to…) and the UK’s famous
avant-altoist Mike Osborne and bassist J.F. ‘Jenny’ Clark (student of
20th century compositionists Lucian Berio and Karlheinz Stockhausen)
to create this exceptional and complex masterpiece

6. JOHN TCHICAI AND CADENTIA NOVA DANICA – Afrodisiaca (MPS CRM711)

Tchicai is a 6’6″ Danish/Congolese tenor sax player who, in the early
60′s, started blowing minds all across the Netherlands with his
radical “music for the future”. Archie Shepp encouraged him to come to
NYC and join like-minded souls of avant-guardia. Tchicai came over and
kicked everybodys ass. Leroi Jones shouted his name and talent loudly
as Tchicai hooked up with Shepp and Don Cherry for the New York
Contemporary Five and later an even heavier ensemble with Milford
Graves and Roswell Rudd called the New York Art Quartet. The NYAQ
recorded one of the most crucial sessions for ESP-Disk (esp1004) which
had Leroi reciting his infamous BLACK DADA NIHILISMUS (available on CD
from Forced Exposure). AFRODISIACA was released in Germany (and in
other re-release configurations…supposedly) and is Tchicai gathered
with 25 other local-Euro musicians playing a hurricane of a piece by
trumpet/composer Hugh Steinmetz. This music gets way way out and has
the real ability to take you “there”. The echo effect on some of this
shit is quite ill in a very analog way. And the way the shit gets that
dirty-needled distortion at the end of side one (all 25 cats GOING AT
IT!) is beautiful, baby, BEAUTIFUL!!

7. RASHIED ALI and FRANK LOWE – Duo Exchange (Survival SR101)

Frank Lowe has been studying and playing a consistently developing
tenor sax style for a few decades now. At present he’s been swinging
through a Lester Young trip which can be heard majestically on his
Ecstatic Peace recording (E#19..from Forced Exp.) In the early 70′s,
however, he was a firebrande who snarled and blew hot lava skronk from
loft to loft. He played with Alice Coltrane on some of her more out
sessions. Rashied Ali was the free-yet-disciplined drummer whom
Coltrane enlisted to play alongside Elvin Jones and Pharaoh Sanders
(and Alice) in his last mind-bending, space-maniacal recordings (check
out surely the Coltrane/Ali duet CD Interstellar Space). Elvin quit
the group cuz Rashied was too hardcore. Those were the fuckin’ days.
And Rashied had his own club downtown NYC called Ali’s Alley! Duo
Exchange is Rashied and Frank completely going at it and just burning
notes and chords where ever they can find ‘em. Totally sick. Survival
was Rashied’s record label which had cool b&w matte sleeves and some
crucial releases mostly with his quartet/quintet and a duo session
with violinist LeRoy Jenkins.

8. THE PETER BROTZMANN SEXTET/QUARTET – Nipples (Calig – CAL30604)

The influence of Free Jazz-era Coltrane, Ayler, Esp-disk, Shepp, etc.
on hard drinking, knuckle-biting European white cats is formidable.
These guys didn’t care so much about plaing “jazz” as just totally
ripping their guts out with high-energy, brain-plowing NOISE.
Brotzmann (sax, German), Evan Parker (sax, UK), Derek Bailey (guitar,
UK), and Han Bennink (drums, Dutch) are a few of the spearheaders of
this Free-Euro scene and are caught on this insanely rare early
document. The b&w cover has a fold-out accordion post card set of
personal images of the musicians glued and paperclipped to its front.
Brotzmann went on to help further the critical documentation of the
Euro-Free-Jazz scene with FMP (Free Music Productions) Records which
still exists to this day. There are over a 100 releases on this label
of pure Euro-improv and they all offer remarkable moments. Derek
Bailey went on to create his own categorically similar Incus Records
in the UK which is also still extant. As is the Han Bennink associated
I.C.P. (Instant Composers Pool) Records. The most mind-blasting of
these recordings may be MACHINE GUN (FMP 24 CD available from
NorthCountry Distr./Cadence Bldg./Redwood, NY 13679) where Brotzmann
leads an octet through a smashing clanging wonderland of noise.
Improvisation and classic western musics are seriously tended to by a
large Euro community and it’s all pretty fascinating. Check out the
works of Alexander von Schlippenbach, Barry Guy & The London Jazz
Composers Orchestra, Misha Mengleberg, Peter Kowald, Andre Jaume,
Andrea Centazzo, Lol Coxhill and just about anybody who plays with
them.

9. THE MARZETTE WATTS ENSEMBLE – (Savoy MG-12193)

Marzette was a serious black art cat who resided in downtown NYC when
Free Jazz as a NEW cultural revolution was in full gear. He painted
and composed wonderful music where some of the coolest locals could
flow their flavor. One of the heaviest ESP-disk recordings is
Marzette’s MARZETTE AND COMPANY (On CD from Forced Exposure) which has
the incredible talents of saxist Byard Lancaster (who released an
early indie b&w Free Jazz classic out of Philly called LIVE AT
MCALLISTER COLLEGE – find it and send it to me..) and guitarist Sonny
Sharrock (check his wild influence on Pharaoh Sanders’ TAUHID Impulse
CD and his own obscure noise guitar masterpiece BLACK WOMAN on Vortex)
and cornetist Clifford Thornton (academic NEW MUSIC/Free Jazz
“teacher” who released a few crucial sides such as COMMUNICATIONS
NETWORK on Third World and THE PANTHER AND THE LASH on America) and
the amazing free vocalist Patty Waters (who recorded two infamous
hair-raising platters on ESP-Disc). This recording on Savoy was one of
a series produced by Bill Dixon, an early associate of Archie Shepp’s,
who was an incredible composer in his own right. I’ve heard tapes of
Dixon leading Free-Jazz orchestras into sonic symphonic heavens. Very
hardcore.

This recording I list because of all its obvious loaded references but
it’s also quite happening and anything with Marzette, Dixon
(especially INTENTS AND PURPOSES on RCA Victor), Byard (careful,
there’s some clinkers) and Clifford is extremely worthwhile.

10. MARION BROWN – In Sommerhausen (Calig 30 605)
BLACK ARTISTS GROUP – In Paris, Aries 1973 (BAG 324 000)
FRANK WRIGHT QUARTET – Uhuru Na Umoja (America 30 AM 6104)
DR. UMEZU-SEIKATSU KOJYO IINKAI – (SKI NO. 1)
CECIL TAYLOR – Indent, part 2 (Unit Core 30555)

Five way tie for last? Well, seeing as there’s no “beginning” or “end”
to this shit I have to list as many items as possible just to
reiterate the fact that there was (indeed) a ton o’ groovy artifactual
evidence to support the reality of the existence of FREE MUSIC. Dig?
There’s used record stores all over the country (the world!) and they
all have the potential to be hiding some of these curios amongst the
bins and most peeps just ain’t sure of their worth and sometimes you
can find ‘em really cheap. It’s definitely a marketplace of the
rarefied so when peeps are “hip” to it expect this shit to be way
pricey.

Marion Brown was/is an alto player who made an incredible LP with Tony
Oxley and Maarten Altena called “Porto Novo” that just twists and
burns start to finish. Marion could really get on OUT as well as just
play straight up. Shepp dug him and got him to do some great LP’s on
Impulse. He had a septet at one point that was especially remarkable
featuring Beaver Harris (drums), Dave Burrell (piano), Grachan Moncur
III (bone), and Alan Shorter (trumpet). Alan being Wayne Shorter’s
(Miles Davis sideman/classicist) brother. Where Wayne was fairly
contemporary (though eclectic as a muh’fuck) Alan was strictly ill and
has two obscuro LP’s worth hunting down: “Orgasm” (Verve V6 8768) and
“Tes Estat” (America AM 6118). “In Sommerhausen” is Marion in late
60′s exploratory fashion and is quite freaky with the vocal whoops of
Jeanne Lee. There’s another LP from this period called
“Gesprachsfetzen” (Calig CAL 30601) which really lays down the scorch.

The Black Artists Group was an unit not unlike that of The Art
Ensemble of Chicago. Except they only recorded this one document and
it only came out in France on a label named after the group. This is
squeaky, spindly stuff and very OPEN and a good indication of what was
happening in the early 70′s with members Oliver Lake (later of the
infamous World Saxophone Quartet) and Joseph Bowie (Art Ensemble’s
Lester Bowie’s bro, later to start Defunkt).

Tenor saxist Frank Wright may be (previous to Charles Gayle’s current
reign) the heir apparent to both Trane and Ayler. Unfortunately he had
a heart attack a few years back while rockin’ the bandstand. All his
recordings are more than worthwhile especially his BYG outing “One For
John” (529.336/Actuel Vol. 36), his two ESP sessions (on CD from
Forced Exposure) and his Center-of-the-World series of trio recordings
with Alan Silva (bass) and Muhammed Ali (drums – Rashied’s brother,
not the pugilist) on the French label Sun. This LP “Uhuru..” is
nothing short of killer with the great Noah Howard (alto), Bobby Few
(pianist of Steve Lacy fame) and Art Taylor (heavy old-school drummer
in free mode) going OUT and AT IT in stunning reverie.

FREE JAZZ of course made a strong impression on the more
existential-sensitive populace of Japan. Some real masters came out of
the Japanese scene and were influential to some of the more renowned
noise artists of today (Boredoms, Haino Keiji). One such Jap-cat is
alt-saxist Dr. Umezu who has mixed it up with NYC loft-dwellers on
more than one occasion. On this completely obscure, underground
release he unleashed some pretty free shit with the likes of William
Parker (bass), Ahmed Abdullah (trumpet), and Rashid Shinan (drums).
Parker is possibly one of the most important FREE musicians working in
NYC. He’s got his own constant writing/performing schedule as well as
gigs with anyone from Cecil Taylor to Charles Gayle. He recorded one
solo LP in the 70′s called “Through Acceptance of the Mystery Peace”
(Centering Records 1001) which is, as you might’ve guessed, “good”.

I suppose we should wind things up with the king of FREE MUSIC then
and now: Cecil Taylor. Cecil started experimenting with sound, new
concepts of “swing”, open rhythms and room dynamics very early on. He
furthered his adventure with music-conservatory studies and applied a
master’s technique to his fleeting, furious, highly-sensitive
pianistic ACTIONS. Today he’s almost shaman-like in his mystic noise
transploits. He hates record business weasels after years of scorn and
neglect (club owners had been know to beat him up after gigs claiming
he damaged their pianos) and records now for the aforementioned
artist’s label FMP. In the early 70′s he had his own label called Unit
Core and released two crucial LP’s: the one listed above and one
titled “Spring of Two Blue J’s” (Unit Core 30551). This is when his
group included two critical figures on the FREE scene. Alt-saxist
Jimmy Lyons (now deceased) was a consistent improviser and a perfect
player alongside Cecil as was veteran drummer Andrew Cyrille who
recorded his own solo (and duos with the likes of Milford Graves and
Peter Brotzmann) LP’s on various small labels (BYG, FMP, Ictus).

So..that’s it…and that’s not it. If you’re at all intrigued by this
personal primer do yourself a favor and seek some of this shit out and
free yr fucking mind and yr ass will surely scream and SHOUT.

later……………thurston
Copyright Grand Royale magazine/Thurston Moore

30 september 2010

Animal Collective lanserar sko


Animal Collective tar ett nytt och lite udda grepp och släpper streetpjux för det LA-baserade
skomärket Keep. Det är AC-sångaren Avey Tares som har skapat slip-on-skon ”The
Tobin”. Motivet har Avey själv ritat och skon kommer att vara färdig för marknaden i början på Mars 2011. Samarbetet mellan Keep och AC har ett högre syfte och intäkter från samarbetet går till den ideella organisationen The Socorro Island Conservation Fund, som arbetar för att vårda och beskydda delar av övärlden Revillagigedo utanför Mexikos kust.

Men det lockas också lite ny pop för alla som köper ett par får med en kassett med outgiven musik. Det är ett kul koncept och Keep skriver att fler artistsamarbeten och skomodeller kommer att avslöjas framöver.