Av: Tobias Norström
Akt 1, den självutnämnde konungen äntrar scenen.
Det ska sägas direkt att jag har en fäbless för hybris. Framförallt är det en grav fascination för människans megalomaniska tendenser. Hos Kanye West finns inga tendenser kvar, i honom lever och frodas ett storhetsvansinne av smått astronomiska proportioner – och det är verkligen a good thing. Utan Kanye Wests storhetsvansinne vore världen berövad inte bara hans egen samling av utforskande och framgångsrik hiphop utan likväl även hans katalog som producent, med bland annat monolitiska The Blueprint. Utan Kanye Wests storhetsvansinne skulle heller inte hans framträdande präglas av samma djup och pretention. När en backdrop föreställandes antika skulpturer avtäcks på Way Out Wests flamingoscen är det nämligen början på en historia om självrannsakan, narcissism och ånger. Ett mindre ballettkompani börjar inta scenen, en instrumental version av Jay-Z-samarbetet H•A•M fyller luften. Spänningen briserar i och med att Kanye West gör entré på en upphöjd ramp och stjäl publikhavets ivriga kärlek med Dark Fantasy.
En standard är satt. En självutnämnd konung krönt. Så börjar akt ett. I en magnifikt storslagen tappning avverkas gamla och nya låtar. Det är ett narrativ i vilket framgång är ett tydligt tema, både självuppnådd och självproklamerad sådan. Publiken vet att det är början på en uppvisning, vi är åskådare, Kanye West vår bard.
Akt 2, kungariket krackelerar.
Vägen till tronen har för Kanye West varit om inte problematisk så åtminstone kritiserad. Han har fällt uppseendeväckande uttalanden, skämt ut sig på prisutdelningar, kritiserats av sina egna för sin brist på streetframtoning. Det enda som talat sitt tydliga språk har varit hans sätt att skapa musik. Där har Kanye West lyckats konstruera en egen standard med inbjudna stjärnor, gamla soul-samplingar inspirerade av den gamla skolan och på så vis fått en till synes ständigt expanderande musikalisk utveckling.
Fjolårets My Beautiful Dark Twisted Fantasy blev onekligen en triumf, en uppföljning till vemodet på den förhållandevis ljummet mottagna 808s & Heartbreak från 2008 samt en utstakning i en mer högstämd riktning. Den var en kavalkad av lika många krigsförklaringar mot Kanyes belackare som självhat och rannsakan. Det var ett storbolagsbekostat album i form av en producents terapeutiska skapande. Och att Kanye ifrågasatt sig själv märks allra tydligast i vår historias andra akt.
Här blandas låtar från nästintill hela karriären, från genombrottsingeln Through the Wire till den melankoliskt självömkande Heartless. Formen varierar mellan medley, allsång och straight up energiska framföranden. Allt med ett fantastiskt autotunefilter vilandes över Kanyes röst. Det är digital manipulation som lika mycket betonar superstjärnans tekniska brister som det uttrycker en fantastiskt vacker sårbarhet. De sorgset vibrerande digitala tonerna sätter liksom fingret på själva bristen på självinsikt. Utan att tappa i fart utgör konsertens mitt med sin autotunesvit själva hjärtat. Det är här kärnan i Kanye Wests artistskap bäst kommer till uttryck - någonstans i gränslandet av storslagna visioner, narcissistiska utspel och musikaliska stordåd.
Den andra akten ebbar ut i megahitsen All of the Lights och Stronger. En serie som perfekt illustrerar skedet i dramat då den självutnämnda konungen helt tappat verklighetsförankringen. Han måste nu vinna insikt för att röra sig framåt.
Akt 3, den självutnämnde konungen förlorar hoppet och sin ärbarhet men finner sanningen.
Istället för att i sedvanlig ordning avancera och höja musikens energi går den avslutande akten in i en utdragen kontemplation. Vangelis Chariots of Fire sätter tonen och tar formen av ett intro till Runaway med en gästande Pusha T. Det är ett vågat utspel som sätter allt på spel. Kanye West går istället för att få med sig publiken i en explosiv avslutning en egen väg och väljer att berätta historien om sitt ursprung. Han spelar Bon Iver-samarbetet Lost in the World och Hey Mama. Han berättar om flytten till New York. Om vad han har försakat, om sin ensamhet och om det han håller kärt. Det är ett naturligt estetiskt resultat av hela framförandet där lyrik och scenshow sammanspelar för att skapa och manifestera konserten som ett drama om en enda person – den självutnämnde narcissistiske konungen som här blottar sig och alla sina brister.
Uttrycket ligger i linje med det som etablerades i den 30 minuter långa videon till Runaway och framförallt Vaness Beecrofts koregrafi. Det är ytterst ett tecken för en ny sorts superartist som utvecklats bortom storbolagens tillrättalagda och kommersiellt utstuderade recept. På gott och ont är det den högsta ansträngningen att odla ett allvar annars sällsynt i en genre och en kontext av självhävd.
Tillsammans med sin ensemble tar Kanye West mot publikens applåder innan ridån går ner. Han har genom att framföra 26 låtar berättat historien om sig själv. Det är en historia om galenskap, kris och framförallt hybris. Antingen är det ett fantastiskt epos, eller en platt uppvisning. För mig skakades flera grundvalar om vad en konsert med popmusik kan vara.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar