Way Out West (2011): Fleet Foxes

Jag fastnade inte riktigt för Fleet Foxes hyllade debutalbum. Musiken var alltför sympatisk. Årets album Helplessness Blues har jag lyssnat mer på, gillar särskilt den smått experimentella folkrockutflykten The Shrine/An Argument. Den är en favorit även live, det vackra, sakrala möter andra klanger, som en nästan frijazzig saxofon på slutet. När jag står och kollar på konserten infinner sig samma invändningar. Det är så förbannat sympatiskt. Och korrekt. Musiken är för perfekt. Det finns inga svarta hål, få trasiga kanter, i Robin Pecknolds sånger. Låtarna är bra, ja, njutbara på många sätt. Stämsången sitter perfekt. Ljudet är rymligt. Men på en stor scen blir den anonyma framtoningen ett problem. Jag tänker på Crosby, Stills, Nash & Young. Det skulle behövas någon som tar ett steg fram, bryter mysfaktorn. Fleet Foxes – ett bra band. Absolut. Men de är alltför fastlåsta i singer/songwriter-kostymen. Trygg musik.