Way Out West (2011): Ariel Pinks Haunted Graffiti

Klockan är kvart i nio på lördagskvällen och det är oroväckande tomt i tältet där Ariel Pinks Haunted Graffiti strax ska spela. Killarna på scen verkar dock inte bry sig. De soundcheckar stillsamt medan Ariel Rosenberg, som han egentligen heter, ger ljudteknikern bakom oss klara instruktioner. Oron skingras när publiken plötsligt strömmar till och när bandet sparkar igång har det nästan blivit halvfullt i Linnetältet. Bandet verkar peppade!

Men det är lätt ostrukturerat redan från start. När första låten passerat har jag fortfarande svårt att avgöra om det fortfarande är soundcheck. De flesta låtarna är hämtade från skivan Before Today, med några få undantag. Skärpan från det första ”riktiga” studioalbumet hänger inte riktigt med live. Visst, melodierna finns där i botten, men musiken framförs ofokuserat och musiken glappar. Menopause Man och Round And Round hör till undantagen. Publiken reagerar direkt genom att klappa händer och rulla på höfterna. Beach Boys-körer och smäktande sång varvas med krispiga Hall & Oates-licks. Lyckokänslan blir kortvarig och vi får vänta ända till slutet innan den återkommer igen.

Grundproblemet är att Ariel Pink inte själv verkar så intresserad av att framföra sin musik live. Det spelar ingen roll hur mycket bandet än manar på frontmannen. Under den korta spelningen smyger Ariel Pink omkring på scenen. Han påminner om Kurt Kobain, men med utväxt Iron Maiden-frisyr och småtaskig hållning. Hans ögon ser märkbart trötta ut under luggen. Han röker ett par cigaretter under konserten. Mumlar och skrattar om vartannat. Verkar frånvarande. Som om han vill vara någon annanstans. Långt borta från livet i turnébussen och jobbiga liveframträdanden. Synd. Killen är ju ett geni som i sina bästa stunder dekonstruerar den kaliforniska popskatten och spottar ur sig fragmentiserade melodier av en kaliber som vilken hitmakare som helst skulle avundas.

Ikväll får vi se en mycket ojämn konsert. Det blir inte bättre av att ljudet strular och att videoprojektorerna vid sidan av scenen plötsligt lägger av. Det är symptomatiskt för hela spelningen. Ikväll är det inte mycket som funkar. Som tur är samlar sig bandet till en sista kraftansträngning. Bright Lit Blue Skies är en urstark avslutningslåt. Allt det allt det jag saknat under spelningen faller plötsligt på plats. Det är nyromantik, Frank Zappa, China Crises och R Stevie Moore på en och samma gång. Att de inte spelade Can´t Hear My Eyes är plötsligt glömt och förlåtet.