Wooden Shjips på Nefertiti

När blir ett bands influenser och inspirationskällor alltför tydliga? En tanke jag hade i huvudet under Wooden Shjips spelning på Nefertiti i natt när San Fransisco-bandet tillsammans med Skull Defekts invigde Skull Club, ett syskon till de vanliga iDEAL-kvällarna. Wooden Shjips senaste album Dos blev hårt sågat i Wire på grund av att de saknade en egen stil och sög i sig delar av rockhistorien utan att som till exempel Wolf Eyes bryta ner och skapa något nytt. Det var, om jag minns rätt, kontentan av kritiken. Nja, jag har hört många, många band som stjäl med mindre finess än Wooden Shjips. Visst, på någon låt ekar kanske Spacemen 3 eller Stooges eller Les Rallizes Dénudés väl mycket, men det som gör Wooden Shjips till ett riktigt bra rockband (och det var  - som väntat - ännu bättre live än på skiva) är att bandet med benhård konsekvens har utvecklat ett sound där olika förebilders musik trycks ihop och landar i en egen tryckkokare. Det är tajt som satan, en perfekt rytmsektion, särskilt basisten Dusty Jermier är någonting i hästväg, basen pumpar, pumpar, en orgel dyker upp då och då och när bandets frontfigur Ripley Johnson - som ser ut som han kommer direkt från Altamontfestivalen - attackerar elgitarren är det en njutbar mix av psykedelia och garagepunk. Ett fantastiskt gitarrsound, vasst, transparent, elektriska pilar som svävar iväg och berikar det monotona, pulserande kompet. Johnson är ingen sångare av rang, men sången har en underordnat roll, vilket fungerar i de flesta fall, och passar in i musiken. Och efter att någon timma tidigare sett bob hund spela på Götaplatsen som en del av Göteborgskalaset (en bra konsert, men man längtade efter att se Öberg & co i en mindre lokal) gick jag långt fram så att musiken kändes i hela kroppen, perfekt ljud dessutom, högt, men med rymd. Skull Defekts, då? Jodå, det var bra, jag tycker fortfarande att de borde förena sin rocksida med noise/industri-spåret ännu mer, men de fyra skallarna mixar hackiga, aviga gitarrer med trumsväng på ett lyckat sätt, lika kliniskt som skönt trubbigt och förlösande. Daniel Fagerström lyckades spela sönder en förstärkare, sprang från scenen, hämtade en ny mitt under en låt, och gjorde konsertens bästa insats (ursäkta sportspråket) lite senare med några suveräna gitarr-hugg.