Det är kul att konstatera att Wilco släpper loss ordentligt live. Jag har aldrig sett bandet på scen tidigare, men det var på tiden konstaterar jag snabbt. Lugna låtar som "Jesus etc"varvades med skramlande nummer som den långa och elektrokrautiga "Spiders". Bandet balanserar mellan uttrycken på ett strålande sätt. Från alt.country till avant-garde, utan att för den delen framstå som särskilt konstiga. Jag gillar föresten att det är rikligt med gitarrnoise. Något som det är det tunt med på Way out West (undantaget morgondagens My Bloody Valentine-spelning). Senast det hände på Azalea-scenen var nog på förra årets Sonic Youth-konsert. Det är också befriande att se att Wilco löser upp konturerna på vissa låtar och fyller på med det oväntade. "Via Chicago", som i grunden är en stilsam låt, dränks periodvis genom korta ansatser av öronbedövande trumexplosioner och gitarrgnissel. Samtidigt som Jeff Tweedy håller linjen med sin akustika gitarr. Så när oljudet plötsligt lägger sig fortsätter låten som vanligt. Och tajmingen var förstås exakt. Hur snyggt som helst.
Frontmannen Jeff Tweedy verkar vara på gott humör och skämtade försiktigt med publiken mellan låtarna. "Impossible Germany" var kvällens höjdpunkt. Nels Cline spelar fantastiskt - han verkar var precis så där överbegåvat musikalisk som trumismen Glenn Kotche. Föresten verkar hela bandet överbegåvande och det är nog det som gör Wilco till det fantastiska rockband som de faktiskt är. De fortsätter att utvecklas och gör det aldrig enkelt för sig - och det är nog därför de går hem såväl hos gemene man som hos den mer experimentellt lagda musikpubliken.(foto: Wilco)
1 kommentar:
Vill bara säga att "Via Chicago" är rätt stökig på skivan Summer teeth den först var med på även om det är bra mycket lägre mixat.
Bra blogg annars, helt ny för mig.
Mvh/Mattias
Skicka en kommentar