Gang Gang Dance senaste album Saint Dymphna (som släpptes på Warp i höstas) har jag aldrig blivit riktigt klok på. Först tyckte jag att den var en stor besvikelse, att den dyra, snygga produktionen tog bort mycket av den trasiga kaoskänslan som gjorde New York-gruppens tidiga skivor så fascinerande. Men skivan växte, inslagen av grime och 80-tals-pop typ Kate Bush är inte så dumma, till exempel. Klubbspelningen (i Trädgårn) startade rätt bra, mycket trummor, ibland spelade tre av de fyra medlemmarna trummor. Men jag har svårt för syntharna som dominerar musiken alldeles för mycket, och den tribala, rituella ur-musiken gränsar ibland till tjatigt New Age-flum och, ja, fan, jazzfusionfunk. Hu! Sångerskan Lizzie Bougatsos kvittrande avantgardesång växlar mellan att vara intressant och enerverande. Men jag gillar ju det här bandet, har följt dem i några år, och kanske är det bara en fas de måste gå igenom, för att landa någon annanstans. Synd förresten att inte grimemannen från skivan var med, jag trodde först att det var han som dansade i ett lakan och viftade med en svart flagga (eller om det var en soppåse) på scenen, men icke, det var merchandiseförsäljaren. Ett konsertgrepp för övrigt som de delar med sina vänner i No Neck Blues Band, som dock jobbar ännu mer med masker och dansande figurer och märkliga scengrejer. Summa kardemumma: Gang Gang Dance live 2009 är ett inte helt lyckat möte mellan deras gamla tribala estetik och för mycket teknologi. Dessutom passar Trädgårn dem illa. Jag har många fina konsertminnen från Trädgårn, men hela lokalen luktar för mycket av kristallkronor, svindyra barpriser och jetsetatmosfär.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar