Calexicos återkomst

Äntligen! Jag har sett Joey Burns och Joey Convertino i andra sammanhang, men missat Calexico varje gång de varit i Sverige. Men är de lika bra idag som när de släppte de första skivorna? Jajamen. I och för sig känner jag - precis som när Wilco spelade - att det är lite trist med en komprimerad festivalspelning. Men under lite mer än en timma spelar de många av sina bästa låtar, de mexikanska mariachiinfluenserna tar fortfarande en stor plats och samsas med kaktussydvästamericana, indierocktaggar och berättande hämtat från samma USA som finns i Cormac McCarthys romaner. Burns (gitarr) och Convertino (trummor) är fortfarande navet i bandet, men de övriga musikerna fyller i och penslar musiklandskapen med steelguitar, kontrabas, keyboards och annat som får den regniga sensommareftermiddagen att bli en varmare plats. Och eftersom Burns och Convertino har gått i Howe Gelb-skolan, som medlemmar i Giant Sand, är det musik där allt kan hända, det mest överraskande var när de flikade in Joy Divisions Love Will Tear Us Apart, mer logiskt var en lysande tolkning av Love´s Alone Again Or, med Jacob Valenzuelas och Martin Wenks mexitrumpeter smattrande i öronen. Mycket av den så kallade altcountryscenen liksom ensam-med-gitarr-låtskrivare har stagnerat, och gör mig deprimerad, men Calexico kan man lita på än idag.